Ni som varit hemma med barnen tills skolan började. Vad har gjort att ni valt det? Dagis känns som ett alternativ för de som jobbar, om man är hemma så varför dagis? Jag letar alltså svar från de som är POSITIVA till att vara hemma länge. Att det är bra att vara hemma med mamma/pappa är jag övertygad om, men hur länge?
Dock tror jag man ska fundera över lite fallgropar, precis som man kanske ska göra när man har barn på förskolan.
tack för alla positiva svar. Kul att vi är fler som vågar stå på oss!
TS: inte läst hela tråden, bara din start och blir inte riktigt klok på vad du undrar över?
Är det korrekt att du vill höra hur länge det är optimalt att vara hemma (innan skolstart)?
Det är inte att vara hemma som är problemet utan attityden mot de som inte är det. Nu ska jag lämna tråden här för det var inte mitt agg mot oödmjuka hemmamammor som var ämnet i tråden, det får ju även jag respektera
Vi har valt bort dagis.
Anledningen är att själva vill fostra våra barn, se deras framsteg och vara en del av deras liv mer än bara en stund på kvällen och helgen.
Vi har dock inte råd att en av oss är hemma helt och vill inte det heller för vi vill BÅDA ta del av barnens liv ordentligt. Vi vill inte att en av oss ska jobba mycket för att den andra ska kunna vara hemma.
Vår lösning är att jobba om varandra.
Vi jobbar båda inom omsorgen och har arbetstid dygnet runt alla veckans dagar enligt scheman.
Eftersom våra chefer samarbetar så har de hjälpt oss så att våra scheman klaffar ganska bra med varandra. Varannan helg jobbar vi båda och ses inte så mycket. De äldra barnen passar då sina småsyskon några timmar vilket är en överenskomelse vi har i familjen. Inget de är tvingade till.
Men det är värt pusslandet och att vissa dagar inte ses så mycket, för vi har nog mycket mer tid tillsammans ändå än de som jobbar dagtid båda.
Vi är otroligt tacksamma för att vi har fått ha det såhär och att barnen får vara hemma till skolstart.
Våra två åldsta barn var lite på dagis när de var små för att vi inte kunde lösa det på annat sätt och det är inget fel i det. Men det är såhär vi vill ha det.
Jag har inte valt bort dagis helt och hållet, men svara ändå. Jag är hemma med lillan som är 2,5 år, hon ska börja dagis nästa höst då hon är 3 år och 3 mån. Vilket känns sådär, helst skulle jag ha henne hemma tills hon är 4, men nu går inte det.
Stora började i dagis när hon var 4 och det gick toppen, ingen inskolning behövdes och hon älskade det från dag 1. Nu går hon 24 timmar i veckan fördelat på 4 dagar, men skulle gärna gå mer. Jag kan tycka att det är mycket när jag själv är hemma, men det är för hennes skull. Precis som lövet skrev så bor vi ett barntätt område, men alla dom andra barnen är på dagis så det finns ingen att leka med. ÖF besöker vi varje vecka, men inte finns det nån för en 5-åring att leka med där, faktum är att 2,5-åringen ofta är det som är äldst.
För oss har målet varit att hålla barnen hemma tills de fyller tre. Sedan behöver de social träning och då tror jag förskola kan vara bra.
Jag säger inte att dagis inte är bra för de yngre, men jag anser att det inte behövs för barnens skull, utan för föräldrarnas skull.
Lillan är knappt 5 månader än så länge så jag ska inte vara för kaxig med vad vi gör om dagarna och hur det kommer påverka henne vid skolstart t.ex. Jag har även valt att studera heltid och jobba lite extra just för att inte "lulla runt" så mycket.
Men vår plan är att ha henne hemma länge. Just nu är det jag som är hemma på heltid (pluggar distans så passar på när hon sover) men min man har arbetat 6 veckor totalt sedan hon föddes så oftast är vi hemma tillsammans. Vi kommer fortsätta så här tills hon är ett år, då börjar jag en mer bunden utbildning och pappan är föräldraledig istället. Efter 2-årsdagen kan vi nog gå lite i skift, ta hjälp av lillans släktingar ibland osv.
Ang. aktiviteter så är vi redan stammisar på öppna förskolan, finns två riktigt bra i vårt närområde. Inför framtiden tror jag också att besök på museum, 4H-gården, turistsevärdheter, simhallen, skogen osv. kommer ta mycket tid :) Vi har hundar som behöver stimulans också så mycket tid spenderas i naturen. Släkten bor nära och de besöker vi också. Jag tror att barn lär sig mycket genom att vara med i vardagen!
Vi har inte valt bort dagis helt och hållet, vi skulle kunna ha båda barnen hemma men äldsta började gå allmän förskola vid ca 3½ års ålder. Yngsta däremot som bara är 1 år är hemma fortfarande. Äldsta behöver träffa barn i sin egen ålder och de barn hon brukade träffa någorlunda regelbundet tidigare har vi tyvärr tappat kontakten med. Vi har numera ingen i vår umgängeskrets med barn i någorlunda samma ålder som vi kan träffa regelbundet. Visst vi har vänner som vi kanske träffar en gång i halvåret eller om man har tur varannan månad. Men ärligt talat är det inte tillräckligt för henne som nu är 4 år gammal. Hon har fått ett mycket större behov av vänner, och tyvärr kan inte vi tillgodose det i nuläget. Vi har inte bott i vårt område så länge och känner inga här omkring, det är väldigt synd... grannarna har barn som är bara något år äldre men de totaldissade dottern i somras när de var ute och lekte här i krokarna, de kanske tyckte hon var för liten? Kanske blir bättre nästa sommar! Hade vi haft ett större socialt nätverk med jämnåriga vänner till henne som man kunde träffa på dagar och helger så skulle jag med största sannolikhet aldrig ha lämnat henne på förskolan, ens dessa 15 timmar i veckan.
Men jag är alltså positiv till att ha barnen hemma länge. Men det beror ju väldigt mycket på vilken livssituation man har också, om det kan fungera så pass länge som ända upp till skolåldern. Ett barn över 3-4 år ställer ju helt andra krav på socialt umgänge än vad en 1-3 åring gör som främst bara behöver föräldrarna.
Angående ekonomi så har vi absolut inte några större mängder pengar, vi får det att gå runt men inte mycket mer än så! Vi försöker lösa vardagen så gott det gör, och vi gör det ju för barnens skull! Det är ju deras behov att få växa upp med en familj, vi tycker det är en självklarhet man får räkna med när man skaffar barn att man under ganska många år inte kan räkna med högsta möjliga ekonomiska standard. Vi prioriterar alltså barnen framför ekonomin. I nuläget jobbar vi båda två deltid, vi går omlott. Som sagt, vi löser det så att det går runt utan att det ska behöva bli på bekostnad av barnens behov, men överskott har vi knappast
Vi har inte mycket inkomster men klarar oss bra på det vi har:) Vi använder bara så mycket som vi har att spendera. Vi får mellan 12000-15000 kr per månad beroende på hur mycket min man arbetar på sidan om studierna och det blir inte mycket över men vi klarar oss fint och behöver ändå inte spara in på mycket:) Iofs. har vi bara ett barn till så får se hur det går sen när nästa kommer om några månader;)