7 års ambivalens

Hej!
Jag och min sambo har varit tillsammans i drygt 7 år. Vi har ett barn tillsammans som snart är 7 månader.
Vi har mer eller mindre bråkat sedan vi blev tillsammans och under de första åren gjorde vi också slut ett par gånger. Största problemet är när vi bråkar, så är det ingen som bekräftar den andra, vilket gör att var och en driver sin sak utan att lyssna eller försöka förstå den andra. Jag känner ofta att jag stångas mot en vägg och  inträngd i ett hörn, och det har hänt att jag känner mig pressad att jag måste skrika eller slå mig ut.
Han har med sig hemmifrån att diskutera och hålla på sin sak, ibland bara för att. Han är väldigt dålig på att lyssna. Jag är säkert också allmänt dålig på att bekräfta, men jag upplever att det är väldigt svårt att prata med honom.
Jag ser så många sidor hos honom som jag önskar vore annorlunda, tex är han ofta lite åt det sura hållet. Det hade varit roligt om han var glad och lite lättsam. Han tål väldigt lite stress och ibland önskar jag att han bara kunde ta saker som de kom och inte oroa sig för allt i förväg. Mycket av det här bottnar, vad jag tror, i dålig självkänsla. Han har aldrig fått bekräftelse hemmifrån.
Annars har vi väldigt roligt ihop. Han lagar mat, tvättar och är en jättebra pappa. Han tycker att jag är jättefin och vi håller alltid varandra i handen. Han vill väl och är en fin människa.
Jag har i alla år tänkt att vi lär oss, vi förändras tillsammans och ja, mycket har blivit bättre. Bråken är inte lika häftiga längre. Men nu är det som jag har gett upp. Jag orkar inte bryta den här småtjuriga stämningen som ofta är.
Kan man förändras? Kan han bli mer positiv och lära sig att lyssna? Hur ska han få bättre självkänsla?
Kan jag lära mig att se de bra sidorna och sluta fokusera på de dåliga?
Det är så jobbigt att var och varannan dag fundera på om vi ska vara tillsammans eller ej. Det måste ju också påverka vårt förhållande?

Tack för svar