Ni med barn vars ena förälder inte är närvarande, vad gör man?!

har också haft dem tankarna nu sista tiden,,,as jobbigt :( har inge bra svar på vad man ska göra,,skönt att prata lite om det me nån som förstår en :)

jag har något liknande.. fast pappan till min dotter och hans föräldrar har bett mig att inte höra av mig. dom är jättearga på mig för att jag inte gjorde abort...
jag hoppas på att hitta en kille som kan bli en fadersfigur till henne. vet inte om det är möjligt ens..
helst vill jag ju att hennes riktiga pappa ska komma och vara just en pappa till henne..
så jag har inget bra svar:P

Att hitta en man som kan vara fadersfigur kan kanske kännas omöjligt. MEN. Då kanske jag kan ge er lite hopp.
När jag var gravid i vecka 12 (biologiska pappan bestämde sig redan från början att inte på något sätt vara närvarande) så hittade jag min blivande sambo. Han har själv en tonåring sedan ett tidigare förhållande, vi har känt oss för och nu 1 oktober flyttar vi alla till ett gemensamt hem. Barnet är inte fött än, det är fem veckor kvar.
Det finns faktiskt helt underbara män därute, även om jag inte trodde det!!
Det låter kanske för bra för att vara sant, men icke. Den här mannen kommer att vara den fysiska pappan eftersom den biologiska inte alls är intresserad av sitt egna barn. Den biologiska har till och med varit så fräck att han bett oss skriva min blivande sambo som fader för det tycker han är den lättaste lösningen. Tyvärr för hans del kommer det aldrig att hända, är man den biologiska så är man.

Det finns hopp! Och fram tills dess man hittar någon att leva med så finns det många andra män som kan vara den faderliga/manliga förebilden. Bröder, släktingar, vänner..

Kan man inte vara ärlig och berätta som det är? Det kanske sårar till en början men det måste ju komma fram till slut. Med en stark morsa kommer man långt och du verkar vara en supermamma till ditt barn. Låt inte hans pappa komma emellan och förstöra det ni har utan prata öppet om hans pappa, att han har valt att inte vara delaktig och stötta dit barn så mycket du bara kan och låt honom veta att du finns där för honom när han behöver dig.

Hellre en helt frånvarande pappa än en pappa som är närvarande men inte bryr sig..

TACK TACK TACK!
Tack för alla svar!

Ja, det är fruktansvärt jobbigt och är så glad att här är fler som är i samma sits och förstår!
Var rädd att mitt inlägg skulle starta barnsliga och orelevanta diskussioner men lättad att det inte blev så :)

Jag har fortsatt och fundera och nu känner jag att jag inte riktigt vill höra av mig till honom.

Jag har faktiskt en pojkvän sen ett år tillbaka och det fungerar bra... Men han känns inte som att han vill vara en fadersfigur för min son, han har gjort det rätt tydligt för mig... fast att han har ett eget barn sen innan.
Det är så klart helt upp till honom om han vill det eller inte men känns lite tungt.
Jag vill ändå att den jag är tillsammans med ska ta en viss roll, speciellt eftersom min son inte har någon pappa i sitt liv.

Är jag för krävande för att jag tycker så?
Det är ju inte så attt jag har varit på jakt efter en ny pappa men jag vill att den man som kommer in i mitt liv ska ta till sig min son helt och hållet....

Jag har en vän som också har ett barn, hon och pappan har separerat men barnet träffar sin pappa lite då och då.
Hon har nu träffat en ny kille och han är helt fantastisk med hennes barn, han har verkligen tatt sig an "det" och då ser jag en så fruktansvärd skillnad på dessa "nya" män som kommit in i hennes och mitt liv.

Ni som träffat ny, hur har det blivit för er?

jag blev lämnad när jag var höggravid hade 2 veckor kvar,han blev kär i nån på sitt jobb. vi hade dock en tjej på 2 år, detta var sommaren 07 jag trodde aldrig att någon kille skulle vilja bli ihop med en som har 2 barn.
okt 08 träffade jag killen jag är ihop med nu. han är helt underbart med mina barn och jag märker på barnen hur mycket dem älskar honom. trodde aldrig i mitt liv att jag skulle träffa en sån fantastisk kille   följ ditt hjärta du är en fantastisk mamma som tänker som du gör,när du tänker på det bästa för din son.
Barn märker på sina mammor när dem trivs eller inte det kan jag säga av egen erfarenhet

Jag tror att ärligheten varar längst. Säg som det är om barnet frågar. Visst man kan inte säga samma sak till en två åring som man kan till en tonåring.

En gång har hon frågat efter sin pappa. Det var en kompis som blev hämtad av sin pappa när hon var hos oss och då frågade liten mig om inte hennes pappa skulle hämta henne.Jag förklarade att hennes pappa bodde någon annanstans och att han som det var nu inte kunde hämta henne.- hon var nöjd med det.

Men jag sa också att även om hon inte hade en pappa så har hon morfar, morbror, gammelmorfar och en hel massa andra som älskar henne. Och att vi har varandra.

Jag har också berättat för henne att vissa har både mamma och pappa, andra har "bara" mamma eller "bara" pappa. Ibland tror jag att vi som vuxna tenderar till att göra större problem av saker än vad det egentligen är.

Kanske handlar det om att man har med sig en bild av vad som är "normalt" sen man var liten. . .jag vet inte. Men jag kan märka att jag tänker och utgår från mina känslor inför min egen pappa och tror att min dotter förstår att sakna den känslan. Hon har aldrig haft den och kan rent logiskt väl inte sakna den då? Förstår ni hur jag menar. . .

ja man kommer alltid längst med sanningen för barn märker om man ljuger men man kan ju förfina sanningen lite. För frågor kommer alltid. Min son har sin biologiska pappa men han e inte så jätte närvarande och håller inte va han lovar. De har min son förståt för han säger till mig mamma du lovar aldrig något du inte håller.. nej jag gör inte de vet jag att jag inte säkert kan hålla de jag lovar så lovar jag inget heller.

Känner igen mig i mycket du skriver. Jag tycker absolut inte att du ska ringa, det är upp till honom. Jag har också många gånger känt att det är min uppgift att höra av sig och se till att han kommer osv,men har förstått att det inte funkar på det sättet då det aldrig håller. Se till att njuta istället för att må dåligt över det. Bara ett tips:)

Update! Jag kontaktade hans pappa ca. månad efteråt och han blev jätteglad och vi bestämde att vi skulle ses utan min son och prata. Det gick väldigt bra och det fanns en gnutta hopp om att han kanske ändå blivit annorlunda. Han träffade sedan sonen två gånger och det gick väldigt bra.... Men sen så började det om på nytt.... Jag hade bett honom att gå och drogtesta sig och att jag skulle få kopior på resultaten. Han har tagit droger rätt så glatt innan så det var därför det blev ett villkor. Dessa svar dök inte upp och jag påminde honom en gång om det och då flög han fullständigt i taket... Därefter har vi inte hört av honom.... Men nu har han verkligen visat att han inte har någonting i min sons liv att göra! Fast! Min pojkvän och jag hade ett uppehåll på någon månad av olika anledningar och nu har han en helt annan inställning till att vara pappa åt min son också, vi har blivit en svetsad familj där blodsband inte ska ha någon betydelse :) Detta gör mig oerhört lycklig! :)

Det är ju jättesvårt med det här hur man ska prata med barnen om deras pappa. Jag har alltid varit väldigt öppen inför mina barn och förklarat för dom att det är deras pappa det är fel på som inte vill träffa sina barn. Jag har många gånger betonat för mina barn att det är inte på grund av dom som pappan inte vill träffa dom, utan att han faktiskt inte är snäll (för det är han ju verkligen inte som totalt struntar i sina barn). Barn tar ju så lätt på sig skulden så såhär har jag gjort och hoppas att barnen inte anklagar sig själva (eller mig) för att dom har en rutten pappa.