Hur man ska agera i en sådan här situation som diskuteras här, ett barn är elakt mot andra. Kan man läsa om och få förklarat hur man själv som vuxen ska agera i en bok som heter "Explosiva Barn" av Ross W Greene. Boken är skriven utifrån ett perspektiv som handledning för personer som har kontakt med barn som har NPF (ADHD Autism osv) men den boken är väldigt bra ändå, och tänket behövs inte bara till barn med NPF utan går även att applicera på vuxna med NPF så det är lite miss visande titel.
Men iaf, man utgår ifrån korgmetoden. Viktigaste saker lägger man i "korg" A. Saker som har med säkerhet att göra. Att man ska stanna vid övergång på gatan, att man inte slår eller på annat sätt skadar människor och djur osv.
Korg B, här kommer saker som man vill arbeta med, gott uppförande, att man väntar på sin tur, att man går upp på morgonen fast man är trött, oönskade ord osv.
Korg C, här hamnar allt som man inte ska lägga mer tid på än att det blir över, oviktiga saker, att man har udda strumpor på sig, att man inte vill sitta på just den stolen, om någon inte vill vara med att leka, pyssla eller äter med fingrarna.
Saker som hör till korg A ska man ALLTID agera på, inte "låt gå mentalitet", då är det inte längre korg A. Man ska orka att ta fighten VARJE gång och man ska alltid vinna den striden. Man måste vetat att det är viktigt att vinna just det.
Situationer som inte längre är akuta är inte längre i korg A .
Korg B är saker som man vill öva på, man har ett agenda på hur man ska agera, man har gått igenom hur och vad som ska göras. Här är det viktigt att det är tillåtet att misslyckas, bara man har gjort ett bra försök, försöket beröms och man pratar om målet med övningen.
Korg C är den största korgen, här hamnar det som man känner att det tar man hand om senare, man ska inte glömma bort det men det är inte det viktigaste nu att lägga energi på.
Det som har diskuteras här är ett barn, Kim som pucklar på Kaj och verkar njuta av det utgår man ifrån just slaget. Ta isär barnen, punktmarkera Kim. När Kim inte längre är en fysisk risk för någon annan så är ärendet inte längre i korg A. Då går man undan lite med det barnet och frågar vad som hände, vad var orsaken till att det här hände. Om Kim inte har någon förklaring och det inte är en engångstillfälle eller svaret blir att Kim tycker om att se när andra gråter så kan det vara läge att kontakta hjälp utifrån, att göra en plan hur man ska gå vidare. Kim är fortfarande ett litet barn som behöver bli älskar som mest när det förtjänar det som minst.
Om det är gränssättning som behövs runt Kim så kan man göra övningar, hur långt/nära kan man vara en annan person? Samtala om den personliga sfären, en armslängd till andra, gör övningar med rockringar runt sig, om man är för nära så krockar man. Större ring till okända mindre ring till närstående.
Man kan komma fram till att det inte är just Kim som inte vet hur nära man kan vara utan att de flesta som Kim pucklar på har kommit för nära Kim. Man får lära Kim att det det förekommer närhet mellan personer. Men det är inte OK att slåss för det, ett bestämt NEJ kan räcka. Som pedagoger kan man lära ut "Stopp-Handen", gäller alla i gruppen.
Det här är moment under Korg B.
Att hitta ett agerande i den här situationen till Korg C kan vara lite svårt men om man tänker så att man har arbetat runt Kim, punktmarkerat och med övningar och kommit en bit på vägen och det uppstår en situation, tex Kim leker och är ett barn i gruppen, har vänner och är omtyckt. Inte längre den som alltid tar energi på samma sätt. En dag kommer Kim farande på sparkcykel och saktar ner för att det är ett hörn, och runt hörnet står Kaj, Kaj faller nästa omkull, mest över överraskningen att det kom någon på sparkcykel runt hörnet. Då är det inte läge att börja stoppa upp Kim och börja prata om försiktighet och ta ifrån sparkcykeln för att det missbrukas. Kims beteende kommer tas om hand under fortsatt övningar, inte så att man har struntat i det men i just den stunden var beteendet i Korg C.
Hjälp Kaj upp och fråga om allt är OK att man kanske inte ska stå riktigt så bakom ett hörn. Kaj har redan glömt händelsen och Kim saktade ner eftersom det var ett hörn. Kim har redan lärt sig att vara aktsam och försiktig, kanske behöver finslipas lite.
Jag är av den uppfattningen att ev diagnos inte är av ondå, då vet man vad man har att jobba med, lättare att agerar och söka kunskap och vidareutvecklas. Man kan hjälpa barnen att må bättre, ett barn som slår någon annan fast det vet att det inte är ok har förmodligen ångest och dåligt samvete för att det blev sådär och att bara sätta igång att göra det barnet till syndabock utan att hjälpa till att förbättra det barnets psykiska välmående gör dig som vuxen till en mycket liten människa och karma kommer komma ikapp dig.
Ett barn som inte har dåligt samvete eller ångest över vad som har hänt kan förmodligen ha kraftig Autism, narsistiskt beteende eller annat. Men för den delen behöver man inte se barnet som något ont, utan fortsätt hjälpa barnet. Barnet i sig ska inte klandras.
Även om Kim i det här fallet kanske inte har någon diagnos, om det kommer senare eller om Kim kommer utvecklas till det bättre så är det vuxnas jobb att föregå med gott exempel och försöka hitta lösningar. Barnet ska inte ses som ett problem, utan att man har en problem som har uppstått i just den situationen och det får man lösa.
. Vår lilla två-åring brukar kopiera enstaka autismbeteenden från sin storebror så det förekommer. Men att kopiera så många beteenden så att man uppfyller en diagnos tror jag ändå är ganska ovanligt (jag säger inte att det är omöjligt). Den ärftliga faktorn är ju stor i familjer där ADHD förekommer, även om det också finns miljöfaltorer som spelar stor roll. Men då tänker jag nog på svåra traumatiska uppväxtförhållanden eller extremt för tidig födsel tex. 
