Har fått tid för IVF - han vill inte ha barn längre!

Som vi kämpar... Är det inte biologin som sätter käppar i hjulen så är det ens egen partner - eller både och. :-/

Ts, Har din man ringt kliniken idag?

Nej, han kunde inte förmå sig det... Nu tycker han att vi kanske ska köra ändå. På något sätt har hela denna situation fått en väldigt bitter smak. Om vi nu går till kliniken på torsdag så känns det som om jag tvingar in honom i något han inte vill. Han har sett mig så ledsen och upprörd över detta att han väl fått dåligt samvete.

Jag har föreslagit för honom att vi bokar en ny tid om en månad så vi båda kan låta all denna dramatik sjunka in, så att vi båda inte fattar ett "förhastat" beslut. Vill han inte då heller så får jag bara acceptera det och gå vidare.

Min förhoppning är att han ska prata med någon kurator på kliniken som är mer objektiv och kan få honom att se lite mer nyanserat på detta.

Hur har det gått?

Jag och min sambo har varit tillsammans i 5 år. Jag har från början varit tydlig med att jag inte är speciellt sugen på barn, men ändå inte sagt blankt nej, eftersom man ju inte vet hur livet kommer utveckla sig.
Sambon har aldrig tagit upp frågan om barn direkt, och jag har inte heller sett någon anledning att diskutera saken vidare.

Är jag också en sån som slösat bort sambon liv? Eftersom jag inte sagt pang, bom, nej, på direkten? Går sambon run t och väntar på att jag ska mogna? Kommer sambon bli totalbitter om det aldrig inträffar?

Det kan väl bara din sambo svara på.

Det låter ju tyvärr lite på folk i tråden som om man inte ens förtjänar att vara i ett förhållande om man inte bestämt sig ganska så genast...

Hej!
Exakt samma har hänt mig,,,vi "jag" avbeställde vår tid förra veckan pga av att han ändrat sig. Jag är 37år så för mig är det i stort sett kört att få familj nu. Mår så dåligt. 

Menar du det? Varför ändrade han sig då? Och varför kom han på det nu? Jag blir så frustrerad på dessa rädda, små obeslutsamma pojkar. Varför har de bara sylt i ryggen?? Nåja... jag kan bara hoppas att han har fått iskalla fötter men att han kommer tillbaka. Ni genomgick ändå denna "cirkus" av en anledning.

All styrka och tålamod till dig! Vet precis vad du går igenom just nu och det var den mest sorgsna dagen i mitt liv hittills.

Ha ha "skyldig att ge henne ett barn". Det var roligt.

Vad som däremot inte är lika roligt är att detta faktiskt var och är sanning i vissa länder idag där kvinnor tvingas gifta sig med män och "ge dem ett barn (läs en son)". Hade ni som skriver "skyldig att ge ett barn" velat vara i ett sådan form av relation där man har något slags produktionskrav för att vara en duglig partner? Ja kul för er, men jag hade då aldrig ställt upp på att ge någon ett barn om jag inte själv ville ha barn.

Barn är inte några slags j-a handelsvaror som man kan ge hit och dit till folk för att vara shysst osv. Fatta!!!

Till TS, du verkar vara en mer empatisk och logiskt tänkande person, och verkar ändå kunna sätta dig in i din mans känslor också. Jag skulle vilja säga till dig att du har kanske i alla fall 10 år på dig att få barn på. Du har gott om tid att träffa en ny man om du känner att du inte har samma livsmål längre som din nuvarande kille. Och ditt fertilitetsproblem verkar inte vara så allvarligt, eftersom du hade problem i äggledarna så kommer du inte med eventuell ny partner behöva traggla själva i flera år innan ni får göra IVF. Utan direkt när ni känner ni vill ha barn så kommer ni att få göra detta (om i ställt er i kö i rimlig tid). Eftersom du redan har ett kontaterat problem vill säga.

Lycka till, och glöm inte att många idag skaffar sitt första barn runt 30-45. Min svägerska träffade en man när hon var 38 år, och tre år senare var hon tvåbarnsmamma (och det var inte tvillingar )

Jag ser att detta är en gammal tråd. Men jag har letat och letat efter något som liknar det jag har varit med om och nu har jag äntligen ursäkta mitt ordval men är så glad att jag hittat denna tråd..

Jag hoppas att detta inlägg ska väcka liv i tråden igen. 

Jag och mitt ex sen 14 dagar tillbaka har genomgått 1.5 år tid att bli gravida men inte lyckats. Vi har ett missfall i bagaget. Vi har påbörjat en ivf utredning och allt såg bra ut men att dom rekommenderade att göra ivf för oss för att lyckas. 
Vi tog ett stort lån i oktober till detta. Betalade in en del på 16 000 för ultraljud i november och sen skulle vi påbörja ivf 23 januari men då får jag reda på några dagar innan att min sambos känslor för mig har svalnat pga att han tycker vi har tjafsat mycket. Vi har tjafsat en del men inte så mycket så jag skulle se detta komma då jag inte har märkt något konstigt på honom. Vi har varit glada lyckliga och kära helt enkelt. Alla fall vad jag trodde. Det slutade med att han ville att vi skulle skjuta på det några dagar så vi gjorde det men när vi väl var nära start så vill han skjuta ytterligare 1 månad. Sagt och gjort. Och han sa hur många gånger som helst att han inte såg att känslorna INTE skulle komma tillbaka om det fortsatte så här. Vi har haft 3 veckor hur bra som helst. Men den sista veckan började han dra sig undan lite mera sitta vid datorn mera och ute och bowla med ett nytt kompisgäng som spelar samma spel som han och någon av dom är jobbarkompis till honom också. Sen fick dom för sig att dom skulle lana över helgen den 27de till 29de. Så jag kände att det gick 1 hel vecka till att han gjorde allt han ville och tyckte var roligt och jag kände mig undanskuffad och mindre viktig med tanke på hur vi hade det just då. Sen kom han hem den 29de och vi ligger och myser och helt plötsligt så säger han att han inte vet om han vill vara tillsammans med mig längre. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till så jag stack hemifrån likaså han. Han kom inte hem på hela natten. När han kom hem dagen efter jobbet så säger han att hans känslor har inte kommit tillbaka och att det är skönt att inte ha någon som väntar på honom. Han kan inte säga att han är kär i mig när jag säger att jag är kär I honom men han säger att han älskar mig. Jag förstår ingentingen. Allt detta händer på loppet av 3 veckor. Mitt hjärta har gått sönder. Jag gråter mesta dels och jag mår inte alls bra. Jag är 40 år om 2 månader så jag känner att min chans att få ett till barn är väldigt minimal. Har en son på snart 15 år med en annan pappa. Så mitt ex har nyligen fyllt 33. Jag har frågat honom varför han tog lånet med mig och jag skulle tro att allt var bra. Det kändes bra när vi tog lånet svarade han då. Och det kändes bra när vi betalade in en viss del också i november. 18 november för att vara exakt. Så från november där till januari har det hänt ngt som gör att han lämnar ett 6 års förhållande där han har varit lycklig och önskat stt han hittat mig tidigare i sitt liv och han vill skaffa barn med mig osv (hans ord) jag kan inte låta bli att känna mig så otroligt sårad men av ngn konstig anledning så skäms jag. Och det är nog för jag har själv trott att allt har varit bra och jag har varit lycklig och trott på honom när han säger att han är lycklig och älskar mig osv. 

Jag har fått en chock tror jag. Jag förstår ingentingen och jag hinner inte med på dessa 3 veckor. Känns som han bara puttade mig ut för klippan eller drog undan mattan under mig. Slänger mig till vargarna. 

Näe jag bryter ihop..

Hur gick det för er som skrivit i tråden om er barnlöshet? Hoppas på det bästa för er