Kanske måste operera bort brösten och funderar kring flaskmatning...

Varje gång jag matade i början klädde vi av oss nakna och låg hud mot hud och det var sååå mysigt. Vi samsov ända tills det blev för riskabelt för honom att ligga i sängen (han kastar sig hejdlöst). Jag bar honom i sele flera timmar per dygn för att han skulle få vara nära.

Nu delar vi på nätterna och sonen har en otrolig kontakt med sin pappa.

Hoppas att det löser sig för dig!

För mig gick allt bättre när jag gick över från amning till flaskmatning. Barnet sov längre och djupare, och mysstunderna var ändå där för barnet måste ju upp på axeln och rapas efter varje matning och sedan somnar barnet där ofta. Jättemysigt det med, tycker inte det är så stor skillnad på mysfaktorn mellan amning och flaskmatning :)

Tack för alla nya svar. Känns såååå bra att höra vad ni säger. Å idag kom jag ¨på en sak som nog avgjorde och jag har bestämt mig för att genomföra operationen. På måndag är det två veckorsedan jag var på magnetröntgen. Väntar på svar nu och det är sååå jäkla jobbigt. Tänk om! Nä det vill jag slippa. Har inte varit på det tidigare pga graviditet o amning, ingår i det kontoll programm man går på när man har BRCA. Vill slippa, vill slippa oron.

Hej igen. Du sätter fingret på spiken...man har ju faktiskt inget val. Min mamma dog när jag var 16 år och hon var sjuk hela min uppväxt. Jag vill slippa känslan av att tänka att mina barn också skall växa upp utan mamma...jag vill inte behöva fundera över om de kommer att minnas mig eller inte, för jag vill vara där när de växer upp och blir vuxna människor. Jag har också skjutit tankarna om operationen framför mig, men helt plötsligt står man där och borde göra den....:(

Halloj!

Tänkte bara uppdatera lite (tänkte spec på dig, näramammainorge) och tala om att jag i veckan varit på informationsmöte om de olika operationerna, eller snarare olika sätten att bygga upp brösten igen. Kan säga att jag satt där ensam om att vara den som skulle göra i förebyggande syfte, övriga på informationen hade eller hade haft canser.
Där kom mitt slutgiltiga beslut!!!!!

Satt vid en tjej i min ålder som inte hade något hår och höll på med sin behandling för andra gången. Hon hade fått återfall, var sjuk tidigare 2005. Tänkte att, nä fan, det här får inte bli jag. Så fast jag inte vill, har jag nu träffat en plastikkirurg och ställt mig i kö för op. Vänte tiden är ca:6mån, så jag har tid på mig att smälta allt och träffa min psykolog några gånger för att bearbeta allt. Känns, trotts allt, ganska bra.

Jag vill finnas här för min familj, mina barn. Å om det innebär att inte kunna amma flera barn, är det ändå en liten förlust om man jämför med det trauma det skulle bli för hela familjen om jag blev sjuk.

Jag VET att jag gör rätt beslut, hjärnan vet det. Nu ska jag bara jobba på att få med hjärtat o känslorna på tåget:) 

Så nu ska jag ringa min psykolog och tala om att jag varit på info och få en tid hos henne att ventilera allt.  

    

Jag valde bort amning för att jag tyckte det var äckligt.

Men jag ÄLSKADE att vara nära min son och det har jag varit, lika mycket som någon som har ammat.
Hans små varma fingrar som kramar om mina fingrar (som håller flaskan)
Hans lugna andning och snusande när har blir alldeles lugn när han kommer igång med ätandet.
Det regelbundna slurpandet.
Hur hans kropp slappnar av och kommer till ro
Hur han sakta blir dåsigare och dåsigare allt eftersom han äter.
Hans små snarkningar när han är mätt och har somnat. Lite söl runt munnen, lugna andetag. Varm bebislukt från hans huvud.
Det är fantastiskt och inget som man förlorar bara för att man ger mat på flaska. Jag LOVAR!!!!
Lycka till med allt

Hej. Jag bär på samma genmutation och kommer också att behöva operera bort mina bröst. Nu är jag 25 och dom vill ta bort dom innan jag fyller 30. Har haft samma funderingar som du, har två barn nu och känner mig nöjd med det. Men man vet ju aldrig i framtiden, om tio år är det ju inte försent för ett barn till tex. Men precis som du har jag kommit fram till att det är viktigare med att försöka förhindra cancer än att amma. Min mormor dog ung, min mamma fick cancer när min lillasyster föddes för 23 år sen. Hon klarade sig. Min moster har gjort operation i förebyggande syfte, men hade en liten tumör vid op. Läkarna säger att vår familj har blivit sjuka väldigt unga även för den här genen. Så jag tänker göra allt för att förhindra det. Har redan börjat med årliga kontroller. Ville mest skriva av mig lite tror jag. Har aldrig träffat nån i samma sits förutom min familj då. Kram Sandra

Jag har än så länge bara gjort ultraljud eftersom jag är så ung. Ska göra första magnetröntgen i början på nästa år. Är lite nervös för det. Hur känns det egentligen? Ja jag har tänkt att göra en op, innan jag blir 30 som sagt så inom dom närmsta fem åren. Och senare vill dom även plocka ut äggstockarna då jag löper hög risk där också. Min moster klarade sig när hon gjorde op för flera år sen. Tyvärr har hon drabbats av cancer i magen och livmoder nu. Det är äggstockscancer som satt sig på bukväggen istället då hon inte har äggstockarna kvar. Hon har svarat bra på behandlingen så det känns rätt skönt ändå. Men det är klart man blir orolig. Har varit lite nere ett par dagar nu, man känner sig så utsatt. Men försöker tänka positivt iaf, och kolla det som går att kolla :) Hur känns det att faktiskt ha en op så nära? Kram

Halloj!

Magnetröntgen va jag jätte nervös inför. Men det gick väldigt bra. Man får ligga på en brits med brösten hängandes ner i ett hål. Sen hissas man upp och in med överkroppen i ett "rör". Man ser inte att man ligger där för när man kika ner (har huvudet i hål som på massage bänk) ser man en spegel och i den rummet utanför. Jag va rädd att få klaustrofobi, men det fick jag inte alls. Man får hörlurar för det låter rätt illa, men i hörlurarna får man lyssna på radio. Sen en knapp i handen så om man trycker på dem får man kontakt med personalen via hörlurarna. 
Ok, d va ju inte superkul att ligga där typ 30min, men gick faktiskt väldigt bra i a f.
Äggstockarna har jag oxå hög riskt för. Min mamma har tagit bort dem, men det får vänta tills jag ändå inte kan få barn längre. Usch va jobbigt med din moster:( Hoppas allt går bra. Förstår att du känt dig nere då, blir ju mera verkligt när sånt händer nån nära.
Känns faktiskt skönt att ha op så nära nu. Var hos min  psykolog igår. Hon är sååå bra att prata med. Hon sa att det är ju fullt normalt att veta att man bör göra op, men att inte vilja. Å hon sa att man har inte alltid känslorna med sig, men ibland måste man ändå välja det som är "rätt" oavsett vad känslorna säger. Å jag känner mig nöjd med att ha ställt mig i op kö, även om det känns skit oxå. Ska på samtal hos henne före op (om jag inte känner behov innan) och då ska vi även boka en tid nån/några veckor efter op så jag vet att det finns en tid bokad då så jag får prata med henne direkt. Jag har haft ångest tidigare och är därför rädd att sånt ska komma tillbaka vid en op, men det känns bra att veta att jag förebygger allt jag kan:)
Dessutom känner jag att jag gör RÄTT nu. Om man blir sjuk, hur skulle det drabba mina barn och min familj, även om jag överlever. Men ovissheten innan man vet hur det ska gå.... usch. Och dessutom kan man tydligen bli steril (el i af få svårt att få barn) av strålning. Å jag som inte vill op pga att kunna amma. Herregud, heller kunna få flera barn och inte amma dem, än att kanske bli sjuk och då inte ens kunna få flera barn, eller i värsta fall kanske inte ens klara mig oh inte finnas för de barn jag har.

Nä ush, hur skit det än känns, så MÅSTE jag göra detta nu känner jag. Tror även att jag kommer känna viss lättnad när det är gjort. Skönt att risken är borta då liksomm.

Oj nu blev det långt::)

Har du varit på nåt info möte om op??? Det kan man ju gå på även om op är längre fram några år. Så hinner du smälta all info och bli mer tillfreds med tanken på det innan det väl är dax.

Kram!               

Hej. Kom att tänka på den här tråden och ville kolla hur det går för dig? Har du gjort din operation? Jag sitter just nu på plastikavdelningen i Malmö, gjorde min operation i måndags. Det blev ganska snabbt inpå när läkarna tyckte det skulle göras så fort som möjligt. Hoppas allt går bra för dig. Kramar Sandra

Det känns faktiskt väldigt bra psykiskt nu några dagar efter. Veckorna innan svängde jag väldigt mycket. Va arg, ledsen och trots att man väljer själv så har man ju inget val :) Vill ju göra allt man kan för att förhindra cancer. Men jag har inte alls så ont som jag trodde. Det spänner och drar nu men gör inte så ont. Jag fick min tid för en månad sen så allt gick så fort nu innan. Men det passade oss bra för min man kunde ta föräldraledighet med minsta dottern och så kan jag plugga vidare i höst sen. Hur känner du för din op nu? Du har ju mer tid att tänka än va jag fick :) Fråga gärna vad du vill veta. Kram
Sandra

Hej Gladdys!

Vet inte om du kika här, men jag chansar.
Oj oj, sommaren bara gick å jag tänkte inte på detta alls. Men nu har jag fått en tid. 8:e oktober. Känns blandat. Pirrigt, otäckt, skrämmande, ledsamt men någonstanns blev jag också glad. Skönt att få det gjort. Å jag har verkligen försökt se de bra sidorna, både med hur det blir om man skaffar barn sen, å hur det blir med "nya" bröst.
Min syrra, som har gjort op, o min bästa kompis flaskmatar båda sina små, å jag ser ju fördelarna också. Så smidigt att inte behöva leta plats att sitta å amma på ute, bara bära i famnen o mata eller låta ligga i vagnen o mata. Kunna turas om på nätterna. Å dessutom har jag själv fått mata min lilla 3v systerdotter, å då insåg jag att det var precis lika mysigt, men lite annorlunda bara.
Sen att få (ja om allt går som det ska då) fastare bröst känns ju rätt najs ändå. Slippa känna att man nästan vill ha BH på kvällen i pyjamas för det blir obekvämt när brösten hänger, lätt att köpa bikiniöverdel osv.
Men det som skrämmer mest är att sövas. Gud, tänk om man inte vaknar. Visst det är ju ovanligt, å dessutom lider man ju inte för det märker man ju inte. Men shit att åka hemifrån på morgonen o lämna sina små barn, ja kommer inte kunna låta bli att tänka "tänk om jag inte kommer hem till dem, tänk om de blir utan mamma".  Så kan man ju inte gå o tänka, men jag gör det.
Va nyss på mammografi o ultraljud av brösten. När jag låg på britsen innan ul o väntade, alldeles själv i rummet å tittade i sjukhustaket tänkte jag på att nästa gång jag ligger så är när jag ska opereras. Tänkte att jag, när jag vaknar ur narkosen, kommer säga "tack gode gud jag lever" eller nåt sånt, å sköterskorna på uppvak kommer få sig ett garv.
Hur kände du inför narkosen???
Har du några tips till vad man ska tänka på??? Allt ifrån bra kläder att ha efter op, saker att komma ihåg att fråga, ja allt möjligt:)
Hur mår du idag???
Oj, nu blev d långt. Fick kallelsen idag så det snurrar i huvudet lite:)
Hoppas du mår bra.
Kram!