Jag kvävs!
Ska försöka göra en lååång historia kort!
Jag lever med en man sedan 10 år tillbaka och vi har tre underbara barn, villa och allt det där man kan önska sig...
Vi hamnar gång på gång i svackor i vår relation och jag vet inte hur vi ska ta oss därifrån. Det slutar alltid med ett sammanbrott och jag kommer fram till att det beror på mig och min uppväxt. Är uppväxt med skilda föräldrar, en alkoholiserad mamma och är dessutom ensambarn.
Jag har själv gått och pratat med en psykolog som sa till mig att jag skulle bestämma mig för om jag fortfarande älskade min man eller inte (min man kallade henne för skillsmässo-psykologen)
Vi har provat parterapi två gång men den tredj gången blev min man magsjuk och han bokade aldrig någon ny tid...även om han sa att ha tyckte att det hade varit rätt bra.
Vi är totalt olika han och jag, inga gemensamma intressen eller värderingar. Vi har inte ens samma människosyn. Han är dominant och jag är konflikträdd.
Saken är den att jag har jättebra självförtroende i andra roller i mitt liv tex. på jobbet eller när jag lagidrottar (då jag vet att jag är bra) en min man får mig att krympa genom att ofta ifrågasätta mina beslut eller hur jag utför saker. Jag är slarvig och han är pedant. Han har hand om ekonomin och jag får i slutet av månaden föra över alla mina pengar till hans konto så han kan betala räkningarna och jag får då "stå till svars för" vad pengarna har gått till den här månaden.
Det kanske är jag som är larvig men jag känner inte att vi har en teamkänsla när han t.e.x frågar varför jag kokar moroten tillsammans med broccolin eftersom broccolin har längre koktid än moroten eller när han talar om att han tycker att det är onödigt av mig att köpa en tidning (som jag gärna läser i bilen när vi åker långt) på macken eftersom jag ju har så många hemma...
Det enda som jag är "bättre" på än han är det som rör barnen - han har tom. frågat om han får avsäga sig ansvaret att gå på föräldramöten eftersom jag ju är bättre på det...
En gång när jag sa ifrån och tyckte att han betedde sig som en idiot mot vår äldsta dotter då blev han så arg att han puttade mig inför barnen.
Kan ju tilläggas att jag har helt tappat lusten att ligga med honom eftersom jag har ställt upp för många gånger för husfridens skull eftersom han som jag upplever det blir arg/trött och skriker på barnen om han inte får ligga en gång i veckan.
Han vill ha fysisk bekräftelse på att han är bra och för att orka!
Jag har till och med börjat tveka på min sexuella läggning eftersom jag är så trött på "kuken" som pockar på uppmärksamhet!
Han är jätte bra min man! Duktig på allt...fixa, jobba,baka, renovera och få saker gjorda.
Men det känns som om det är en massa små skitsaker som gör att jag känner att jag längtar bort. Är kvävd! Vill stå på egna ben och få bestämma själv...men så gör man ju inte mot sin barn, eller?
Är det jag som behöver hjälp med självförtroendet eller hur ska jag gå vidare?