Häxjakt på småbarnsföräldrar

Efter det här med barnmorden i Hisingen så känns det lite som att det blivit häxjakt på småbarnsföräldrar för minsta lilla.
I mitt eget fall, och det var den värsta dagen i mitt liv på väldigt länge.
I torsdags förra veckan så fick jag ett samtal från socialen där de berättade att de fått in en anmälan från vår granne där hon anklagade oss för att misshandla våra barn därför att de alltid skrek och  min sambo för att han skrek elaka saker till dem. Speciellt vår äldste pojke.
Anledningen till att barnen skriker, och jag kan själv hålla med om att äldste pojkens skrik låter som om någon slår honom, men det har sina själ. Han är för tidigt född och först när han var 3 månader så orkade han skrika men d var det ett enda skrik och ett gallskrik och det skriket har han fortfarande kvar för det är det ända skrik han vet om. För det andra så har han ett sju helsikes morgonhumör och för det tredje så har han epilepsi så när han väll får tillbaka medvetandet så är han väldigt rädd och det kan ta timmar ibland innan han blir lugn igen.
Och det är utöver de vanliga skriken som beror på syskongnabb, och att det inte får som de vill.
Att den minste skriker är för att storebror kan vara väldigt elak mot honom ibland, som syskon kan vara mot varandra.
Att jag och min sambo höjer rösten beror på att vi måste överrösta äldste pojkens skrik ibland så vi kan få någon kommunikation med honom så han lugnar ner sig så vi kan prata lugnt med honom och när alla tre barnen gör fel eller inte lyssna så att vi måste säga till på skarpen. Men vi har aldrig slagit dem eller sagt elaka eller nedlåtande saker till dem.
Man måste väl få säga till sina barn på skarpen, eller?
Vår granne har inte haft någon som helst kommunikation med oss om detta hon har bara gått på barnens gallskrik och att vi höjt rösten mot dem ibland.
När både jag och min svärmor har konfronterat henne om anklagelserna så har vi bara fått till svar att vi vet inte vad min sambo sagt för hon har hört precis allt men hon kan inte tala om vad det är han har sagt. Och nu så vågar hon inte visa sig, hon väntar alltid ut oss på morgonen så hon inte ska gå samtidigt som oss.
Jag tror det hela beror på att hon blir sur för att minste pojken alltid vaknar kl 5 på morgonen och börjar leka. Vilket i sin tur resulterar i att äldste pojken också vaknar efter ett tag ibland och då är det 2 små barn som väcker henne tidigt på morgonen varje dag. Vi tycker inte heller att det är så kul att vakna kl 5 varje morgon men vad ska man göra, barn är barn och även om vi försöker se till så de inte skriker och stojar så är det inte alltid det lättaste.
Det här har fått både mig och min sambo att må väldigt dåligt därför att vi känner oss som dåliga föräldrar bara för att vi måste höja rösten ibland åt barnen eller att bara för att vi inte ger dem de det vill ha alla gånger så de börjar skrika. Jag har mått så dåligt i väntan på beslutet och oroat mig för att de ska komma och ta barnen ifrån mig och knappt sovit eller ätit och konstant gråtit. Min sambo som jobbar som fritidspedagog och simlärare samt är väldigt engagerad i barn som har det svårt i skolan och blir mobbade känner att han inte vill jobba med barn längre eftersom det här har fått honom att känna sig som olämplig att jobba med barn.
Den här tjejen har förstört vårt liv, och hade det varit sant så hade det varit något som märkts på barnen men både skolan och förskolan  och en psykolog samt store pojkens läkare har sagt att barnen är glada och nyfikna och visar varken fysiska eller psykiska tecken på vanvård eller misshandel.
Så varför?