Jag var för ett par år sen fulast.. Idag är jag snyggast av alla..

Under hela min barndom har barnen kallat mig för ökennamn som retade mig för mitt utseende och jag har blivit mobbad och då kallade mig andra flickor i klassen ofta för ful och äcklig.

Idag, ungefär 10 år senare ser jag vackrast ut av dom alla. Allt är som i en riktig saga och det kom så plötsligt.
Jag vet idag att mitt utseende är en gåva. Och frågan är vad jag ska göra med den?

Ska jag ge igen för alla dessa år och kalla dom tjejerna för fula när jag går förbi, eller räcker det att dom ser mig på stan att jag ser ut som idag? (bättre än dom) 

Om jag väljer det första alternativet så blir det inte just dom tjejerna som jag gick med i klassen utan "samma sort" utav tjejer som tror att dom är vackrast i klassen och det tar kål på dom om någon ser bättre ut än dom. Ska jag kalla dom för fula så dom slutar tro sig vara vackrast? Jag har verkligen makten till det.

Vad skulle ni själva ha gjort om erat liv var som en askungen saga? Skulle ni ha nöjt er med att ni ser bra ut plötsligt en dag eller skulle ni börjat sätta alla på plats som ni vet mobbar andra barn för sitt utseende för dom själva tror sig vara så vackra?