jobbar som förskollärare - skola in barnet på egen avd?

Vittra:

Fast det är väl jättebra att andra förskolelärarmammor berättar om sina egna erfarenheter?

AP? fniss.

Ja det är absolut jättebra, men då kan man se efter andra lösningar och det klart att diskussionen är mer givande om det kommer från föräldrar som öht har liknande förhållningssätt till sina barn. Det klart att det blir en sned vinkling i tråden om det bara är föräldrar som inte ens har ett AP-förhållningssätt som svarar.

Och det är verkligen dags att du tar tag i din attityd, förövrigt skulle väl du sluta skriva i den här tråden eftersom du hatade mig så mycket och uppenbarligen hatar AP så mycket (fast jag inte ens tror att du vet vad det är)?  Så schas med dig!

Oki!

Jag är AP-förälder och tycker att det låter som en riktigt dålig idé. Tror inte att det är optimalt vare sig för ditt eget barn eller för de andra barnen. Det är ju helt omöjligt att behandla sitt barn likadant som en grupp andra barn, hur mycket man än försöker.

En stor nackdel för det egna barnet är att man brukar ha större krav på det egna barnet därför att man vet att det kan.
Tror det är oerhört svårt att undvika eftersom det kräver att man är mycket medveten om sitt eget tankemönster. Det finns en anledning varför lärare sällan undervisar sina egna barn utan de hittar alltid andra lösningar.

Jo, jag tror också att det kan vara en risk. Min son har en dagiskompis i samma ålder som honom, vars mamma också är förskollärare på deras förskola. Jag upplever att det ställs lite för höga krav på det barnet. Kanske för att kompensera så att barnet i fråga inte ska favoriseras.

Mamma fick min bror på sin avdelning när han var liten. Liten kommun med få valmöjligheter, det var inget mamma valde.

Hon har i efterhand berättat att hennes kollega fick ta min bror till sig. Mamma blev mycket hårdare mot honom, just bara för att var hennes son.

Min bror fann sig bra till kollegan och gick till henne när han var på förskolan.

Mitt tips är prata med dina kollegor. Vad säger de andra? Kan ha gå på din avdelning men inte i din grupp? Bli inskolad av någon annan?

Lycka till.

Vad menar du med "sådana familjer"?

Det finns ju olika erfarenheter av att dagmammor. Själv var jag hos en dagmamma och känner inte igen mig i din beskrivning av din verksamhet. Visserligen så hade inte mina dagmammor egna barn, så jag kan inte uttala mig i denna fråga. Men när det gäller frågan om om man inte vet hur ens barn behandlas hos dagmamman, så kommer detta ofta fram. Det behöver inte handla om att dagmamman medvetet behandlar sina dagisbarn illa, utan bara om dålig personkemi mellan dagbarn och dagmamma. Själv trivdes jag inte hos min extradagmamma, och då fick jag byta sådan. Nu kan det vara så att olika villkor och regler gäller i olika delar av landet för dagmammor, men om min ordinarie dagmamma var sjuk, så fick jag komma till en fast extra dagmamma.  När det gäller aktiviteter så träffades ofta dagmammorna med sina barngrupper, vid den lokala skolan, och gjorde även andra utflykter. Samma problematik finns, dvs om personalen följer sin agenda när det gäller barnens aktiviteter, finns också på dagis.

För om personalen tex säger att de är ute varje dag med barnen, så betyder inte att de gör det. Precis som dagmammor teoretisk kan välja att sitta vid datorn under arbetstid framför att engagera sin i sina dagbarn kan dagispersonal välja att stå vid sidan och bara titta på när barnen leker framför att engagera sig i deras lek.

Jag skulle tro att för nödsituationer finns lösningar för dagmammor om de tex måste åka in akut med sjukt/skadat barn.

Att det är naturligt för sådana som säger föräldrarnas namn!
Jag kanske skulle ha använt "de familjer" istället?

Jag är AP i mycket, men kan inte tänka mig att ha mitt eget barn som elev. Jag jobbar i skolan och har väldigt svårt att se en bra lösning på situationen eget-barn-i-klassrummet. Jag har sett riktigt dåliga lösningar på en liten byskola då en elev hade sin egen mamma som mentor, det är inte rättvist mot barnet att tvinga barnet in i dubbla roller. Även om man själv klarar att hålla både professionell och privat roll gentemot sitt barn tror jag det är oerhört förvirrande för BARNET att det är så. Mamma är en person på jobbet och en person hemma liksom, det kan man inte kräva av ett barn att förstå.

Jag som själv kommer från en liten ort finner det visserligen helt naturligt eftersom alla var tvungna att ha det så... så jag ser ingen skillnad på skola och förskola i det läget och jag tyckte heller aldrig att det blev några konstigheter bara för att lärarna hade sina egna barn i klasserna. Men jag tycker ändå det är bättre då att ordna verksamhet i det egna hemmet om man inte vill utsätta barnet för de dagliga separationer som förskolan annars innebär.

Då förstår jag vad du menade. Tack för att du förklarade det.

Jag arbetar som förskollärare, och är AP-förälder i det mesta, och skulle inte ha mina barn på min avdelning. Speciellt inte som 2-3-åringar. Förskollärarrollen och föräldrarollen är så väldigt olika. Jag varken vill eller kan vara professionell emot mitt barn. En tvååring är, i mitt tycke, liten. Den vill förmodligen, iaf som nyinskolad, sitta mycket i mammas knä. Kanske amma? Då kan jag inte göra mitt jobb, och jag VÄGRAR skjuta mitt barn ifrån mig för att vara "professionell". Det rimmar illa med mina prioriteringar (som faller under AP).

Vi löser detta genom att vara hemma med sonen tills han är 2½ år, med vårdnadsbidrag. Sen går han korta dagar, och jag jobbar på en annan (närbelägen) förskola.