Hopp och förtvivlan.

Varje månad är det samma visa. Hoppet om att inte fröken röd ska komma. Men det gör hon, varje gång. Efter mycket om och men så är äntligen menstruationen regelbunden, men jag tvivlar på att jag har ägglossning. Fick veta i januari 2010 att jag inte har någon ägglossning, men då så kvittade det eftersom jag inte var i något förhållande. I dags läget är det annorlunda. Jag har en fin pojkvän som jag längtar så förbaskat att få ett barn med! Vi har varit tillsammans i 8 månader och beslutat oss för att ha oskyddat sex och hoppas på att bli med barn. (alltså har vi nu haft oskyddade samlag i 8 månaders tid, utan en enda tillstymmelse till någon graviditet.) Men jag tvivlar. I så många år har jag haft oskyddat sex och jag har aldrig varit gravid. Nu när äntligen livet tillåter mig att skaffa barn, så verkar jag inte kunna bli med det. Jag känner mig så förtvivlad. Jag är 22 år (men det kvittar egentligen) och är så redo som det går att bli! Men jag har ingen att prata med detta om, alla säger bara att jag inte ska oroa mig, att jag ännu är ung. Men efter jag fick diagnosen pco så oroar jag mig mer än någonsin. Både jag och min partner vill ha barn, men han är inte redo att ta nästa steg (börja med pregotime etc). Tror det skrämmer honom. Vad ska jag göra? Hur ska jag bli kvitt alla jobbiga tankar?