Dela drömmar igen?

Jag och min sambo är i 30årsåldern och har varit tillsammans i lite mer än 10år. Tillsammans har vi ett barn på 1år. Vi upplever nu att vi glider ifrån varandra mer och mer på alla plan och att vi får färre och färre gemensamma intressen. Vi slänger tex i oss middag och sen går han iväg och pysslar med någon hobby och jag är ensam kvar med det sovande barnet. Vi bråkar mycket och alla diskussioner slutar med gräl. Vi har kommit fram till att vi saknar Vi känsla. Vi är båda ganska egoistiska men det som föranleder mest bråk och problem är att vi inte lyckas kommunicera. Vi förstår inte varandra alls känns det som. Om vi gör något tillsammans och berättar om denna händelse så upplever vi den så radikalt olika att jag funderar om vi faktiskt varit på samma ställe?

Vi uppskattar inte varandra och jag har känslan av att det jag gör för hem, hushåll och förhållande inte är lika mycket värda som det som min sambo gör. Jag förstår att det är viktigare att laga hålet i taket (sånt gör han) än att tvätta en maskin tvätt (sånt gör jag) men jag vill se det som att vi jobbar för samma mål. Han påpekar också att han ju faktiskt kan göra allt det jag kan men jag kan inte på långa vägar kan göra allt han kan. Säkert sant men jag blir ledsen av sånt.

Han tycker att jag har en dålig attityd och är trött på mig för att jag inte orkar lyssna på detaljer kring hans hobbies. Jag är tyvärr inte intresserad av hans hobbies i detalj men han maler gärna på om detaljer ändå. Han frågar nästan aldrig mig om mina intressen eller hur jag har det. Han frågar också mycket sällan mig om råd kring hur saker kan göras. Han kör sitt eget race. Han säger sig vara ständigt motarbetad, att han är trött på det nu, nästan alla motarbetar honom säger han så nu ska han köra sin egen linje och göra det han vill och inte lyssna på andras illvilja.

Vi är någorlunda överens om barnets uppfostran och har på många sätt en liknande livsstil. Jag är mycket rädd för en separation (vi har pratat om att separera) och skulle också ekonomiskt förlora på det men främst är jag rädd för att jag inte bara vill träffa mitt barn varannan vecka. Vi har ett fint hus, bil osv och det vill jag inte heller lämna… Han vägrar gå i parterapi för han tänker inte utsätta sig för den förnedringen, som han uttryckte det.

Hur kan vi komma vidare? Hur hittar vi tillbaka? Hur kommer vi igång med att dela drömmar och idéer?

Hej!

Först vill jag säga att om ni separerar så är det inte lämpligt att ert lilla barn bor varannan vecka. En ettåring klarar inte av det psykologiskt och det är inte alls att rekommendera. Det är mycket bättre med en lösning där barnet har sin fasta punkt på ett ställe och träffar den andre föräldern ofta. Råd om detta kan ni få på familjerätten i hemkommunen.

Ni fick barn för ett år sedan och det ställer helt andra krav på samarbete och engagemang i det gemensamm livet än när man inte har barn. Det verkar som att den omställningen blivit svår för er. Din rubrik "Dela drömmar igen" tycker jag är mycket viktig och talande och du sätter fingret på en sak som verkligen skapar gemenskap i en relation. För att dela drömmar och idéer behöver ni avsätta tid att prata, tid för varandra. Ni behöver prioritera er relation. Den kommer inte att sköta sig själv utan den behöver skötsel precis som huset och bilen och allt annat. När man pratar om sina drömmar delar man tankar och känslor med sin partner och det är välgörande för vi-känslan. Ni behöver också göra bättre överenskommelser om hur ni skall ha det tillsammans så att ni är överens om prioriteringar. Familjerådgivningen är ett bra alternativ. Det är absolsut inte förnedrande. Man sitter och pratar, försöker förstå problemen och hittar nya lösningar.
Hälsningar
Gerd

Dela drömmar igen?

INNEHÅLL