Den förbjudna sorgen

det verkar som om det är fult att vara ledsen och besviken och längta efter sina barn då de är hos den andre föräldern efter en separation. Jag har varit separerad länge och haft vv tills nu då tonåringen valt att bo hos den andre då det är väldigt nära till skolan där. Tyvärr är kontakten mellan oss väldigt sparsam nu och jag längtar så jag gråter.  Det känns som mitt hjärta ska gå sönder. Varför är det så fult att vilja ringa sitt barn varje dag, det gjorde jag vid vv med. Om vi levt ihop skulle vi träffats varje dag oavsett vad barnet tycker eller hur? Nej, man ska vara så cool och skita i ungen och se glad ut, men jag är inte glad, jag är skitledsen!!!