Svartsjuk på svärföräldrar

Jag är styvmamma åt världens underbaraste lilla treåring och  eftersom hon och hennes pappa inte har haft jätte bra relation från början är det något som har byggts upp det senaste året och jag har varit med och stöttat och peppat. Nu är hon hos oss ungefär två till tre dagar i veckan. 
Jag längtar själv efter barn men får snällt vänta eftersom in sambo inte är redo igen. Dels för att han pluggar och dels för att han själv aldrig fick välja att skaffa barn. 

Allting fungerar jätte bra och vi är alla sams. Men ändock är det jobbigt ibland men främst med svärföräldrarna. Jag får snällt stå vid sidan av och när svärföräldrarna kommer så känner jag mig ibland utanför och att de tar över precis allting. De tycker ju att de är farmor och farfar och vill helst att lilltjejen ska sova över hos dem och vara hos dem lika mycket som hos oss. Och jag skäms över att säga det men jag blir svartsjuk...jag vill att lilltjejen ska va hos mig. Min sambo tycker inte det är något problem för det är ju hans föräldrar och han tycker att de ska få göra som de vill. Jag verken vill eller kan ju bestämma över hur mycket svärföräldrarna får ha lilltjejen och självklart ska de ju få träffa henne mycket och jag har ju absolut inte rätt att säga nått annat. 
Jag vet att detta förmodligen ligger i min egen självkänsla och att jag inte har rätt att vara svartsjuk. Men faktum är ju att hade lilltjejen varit min egen hade de ju haft större respekt över vad jag tycker i föräldrarrollen...eller vad tror ni? 

Ni som själva är föräldrar....är det vanligt att era barn sover över ofta hos far och morföräldrar?
Ni som är styvföräldrar....blir ni någonsin svartsjuka? känner er överkörda? och har svårt att acceptera att vara i bakgrunden?