Ni med barn som har ADHD/el. liknande

Jag märkte på min dotter med Asperger att det var ngt som var fel när hon var runt halvåret. Men det var ingen annan än vi föräldrar som märkte något. Ju äldre hon blev, desto mer märktes, när hon gick på dagis började det bli tydligt, och diagnosen fick hon som sexåring. Hon hade avvikande kontakt, var distanslös, knöt inte an till någon mm.

Intressant att du märkte det så tidigt! Vad sa läkarna om det? Sa du under utredningen att du märkt det så tidigt?

De sa att hon var livlig, att hon var distanslös, men att det kan ju barn vara, alla behöver ju inte vara blyga...
Jag sa att jag upptäckt det så tidigt, och de bekräftade att föräldrar ofta märker tidigt att det är något avvikande med barnet.
Min dotter har förmodligen även drag av ADHD men det är inte utrett ännu.

Jag märkte ganska tidigt att det inte var helt riktigt eller hur ska man uttrycka sig. Jag förstod inte då att det var just ADHD. Svårflörtad, impulsiva rörelser, inte riktigt samma känsla vid beröring som min andra son hade. Jag kände mig ofta väldigt misslyckad som förälder och undrade vad jag gjorde fel. Jämförde med andra barn i samma ålder. Matproblem m.m. förra året när min sambo fick diagnos så förstod jag att det var det som sonen hade och nu ett år senare så har han precis fått diagnos och de utreder honom också för autismspektrastörning. Jag tar ett djupt andetag och klappar mig på axeln och förstår nu att jag visst varit en bra förälder, jag såg bara inte vad min son hade behövt just då. Nu är han 5 år och jag är så glad att han fått diagnosen innan skolstart

Min älsta son har ADHD (jag själv har Asperger)  och redan från födseln var han ett barn med särskilda behov. Han hade integritet redan som bebis och ville inte gärna bli buren eller gosad med - det skedde på hans egna villkor. Hade behov av regler och rutiner redan som bebis.

Han var som man brukar säga ett jobbigt barn. hela hans första tid var präglad av hur jobbigt allting var omkring honom och med honom. Han var sällan nöjd. Alltid glad förvisso men aldrig riktigt helt tillfreds.

Maten kämpar jag fortfarande med fast han är 13 år och i många många år kämpade vi med sömnsvårigheter.

Han fick diagnos när han gick i skolan först - tyvärr -  nu medicinerar han och mår bra och hanterar sin vardag utan större bekymmer.

Tack för era svar!

Jonnzie:
Vad menar du med att han inte riktigt hade samma känsla för beröring?
På vilket sätt liksom?

Jag känner igen delvis det ni skriver...Det kan ju vara så väldigt väldigt olika från barn till barn, det vet jag ju om.
Vår son har varken sömn- eller matsvårigheter, han var 33% för liten när han föddes, och har därför sovit och ätit mycket och ofta sedan födseln...

Han är delvis svårflirtad, där är det också så att det ska vara på hans villkor. Vill han, så vill han. Annars är han lite av ett stenansikte, om ni fattar? Jag skulle inte säga att han inte tycker om beröring, men om man försöker gosa med honom så kan han ibland försöka "stöta" bort en, fast det gör väl kanske alla barn som inte vill?...det är det som är så svårt.. Han kan vara väldigt gosig om han bara vill det själv Han är ju bara åtta månader, men verkar ändå förstå tillsägelser ganska tydligt, för han kan få riktiga raseriutbrott när man säger till ibland. Han vill ha full uppmärksamhet hela tiden. Och blir arg annars Får riktiga utbrott vid blöjbyte och av/på-klädning.. Det är en kamp varje gång! Vill gärna inte sitta i vagnen (men funkar  ganska bra om han är fastspänd i selen..har börjat med det nu) Ja, det är det jag kan komma på nu....som jag har lagt märke till...
Vad säger ni?

Och föresten:
Jag skulle nog också säga att han är ett såkallat "jobbigt barn".
Han skriker mycket och ofta.
"Låter" hela tiden (inte bara joller och prat som "vanligt")

Jag skulle iallafall säga och jag tycker att han skriker "mer än vanligt".
Det gjorde jag också som barn.
Och jag kan se mycket i honom, som jag fått berättat om mig själv, om när jag var liten.
Och som jag skrev så är jag väldigt säker på att jag själv har ADHD (har haft ville de kalla de....För jag kunde ju sitta still o fylla i papper...suck!) - förmodligen så HAR jag, men har lärt mig att leva med det på mitt sätt.
Var väldigt arg och högljudd som barn. Skrek hela tiden när mamma var utom synhåll. Hon har varit min stadiga punkt alltid. Det ska väl mammor vara, men detta var extremt, kan jag lova!
I vuxenlivet är mitt allra största problem planering. Jag skriver listor, och hatar när saker inte blir som jag har tänkt/bestämt. Dessvärre jobbar min sambo med lantbruk, och jag har fått jobba mycket med mig själv - just vad gäller att lära mig att inte bli arg om han blir sen eller får jobba mer. Tror jag att han ska komma 16.10, och inte kommer då...trampar jag omkring och blir knäpp i huvudet.
Har jag planerat något, ska det vara så..Annars blir min dag förstörd... /that's me..

*puffar lite*

Tja  han tyckte inte om när man tex pruttade honom på magen vilket min stora son gapskrattade när man gjorde. Men han reagerade inte ens när jag gjorde detta. Det är ett exempel och ja jag har fått höra flera gånger att: ja men det kan ju vara olika från barn till barn. Men jag vet att jag tyckte det var lite annorlunda.

Dom säger om tex adhd barn,att antingen är dom aktiva redan tidigt el tvärtom såå lugna.Mina barn är idag flicka 14år&pojke snart 17år,bägge var såå lugn&harmoniska från födsel till ca 6år,bägge fick diagnos i 6-års åldern.

Min son fick en ADHD diagnos då han fyllde fem och hade innan dess en språkstörningsdiagnos. Själv tycker jag att han är mer åt ADD hållet men han kan bli hyperaktiv också. Vi "skojade" redan då han låg i magen om att han måste ha ADHD då han var en mkt pigg bebis och röde sig mkt. När han väl kom ut märkte jag och min man något annorluna med honom och framförallt att han var något sen med allting utveclingsmässigt, krypa, gå, prata och att han aldrig verkade "lyssna" på oss. Han är utredd för autism och utveclingsstörning och som sagt ADHD då.

Sonen (6 år) håller på att få en ADHD diagnos vad det verkar som, han har även Autismliknande tillstånd, det märktes inget alls på honom föränn han blev ungefär 3 år, förskolan märkte det lite innan då han betedde sig lite avikande med de andra barnen.

Han är i behov av struktur, har svårt med samspelet men är även väldigt impulsiv som ter sig på olika sätt och väldigt uppvaravad.

En nära vän till mig fick diagnosen ADD som vuxen men hon beskriver sin barndom som att hon var väldigt jobbig även om det inte märktes utåt, men hemma fick hon utrbott och i skolan hade hon svårt att sortera informationen samt att hon haft lite svårt med det sociala och det blev problem även som vuxen men främst för att hon mådde dåligt, var också det sociala då hon tex kunde bli väldigt på med tex killar om de inte var intresserade så visste hon inte riktigt var gränsen gick, hon har även haft svårt att både starta igång en städning och att få ihop var allt skall vara, velat mellan utbildningar men aldrig tagit sig för något riktigt och fullföljt.

Idag har hon fått struktur på sitt liv, även med städningen där jag hjälpt henne tex var saker skall stå, för dyker det upp 3 saker hon inte vet vilket skåp de hör hemma i så blir det väldigt jobbigt för henne och hon avbryter istället helt och kommer inte igång, idag är hon precis klar med sin högskoleutbildning och fått sitt första fasta jobb och jobbar med barn med diagnoser så att så kan det gå, hon fick inte ihop sturkturen på egen hand däremot är det många som som vuxna faktiskt får det och det fungerar bra då de lärt sig leva med det och hantera det utan stöd. Däremot är det många föräldrar som när deras barn får diagnos idag som känner igen sig mycket i sina barn hur jobbigt de själva hade det och som förmodligen också hade en diagnos men lärde sig att leva med den.

Intressant läsning, måste jag säga!

Litet My: jag håller med dig helt och hållet. Jag har själv valt att jobba med barn med speciella behov, och vill tro att jag faktiskt "förstår" på ett annat sätt än någon som faktiskt inte varit där, och känt på samma sätt..Passar bla. mycket en kompis pojke, mamman förstår inte att något är tokigt, men jag har sett det länge. Han är 5år idag, och redan vid 2års ålder, när jag träffade honom först, så förstod jag. Och jag förstår mer och mer för varje gång jag träffar honom..allt klarnar. Men mamman står oförstående, hennes barn är som alla barn. Förskolan tog tag i det, och barnpsykolog kopplades in då det kom en skiljsmässa i kläm, och allt. Men mamman avbokar då möten med barnpsyk..tyvärr. Därför kommer inte fsk heller någonstans med det, även om de nog gärna skulle vilja se till att det fanns en extra resurs för honom i skolan senare...
Aja, iaf:
Min son har blivit lugnare..Jag vet inte vad jag ska sätta för ord på det riktigt. Jag fick mest konstiga miner och kommentarer när jag nämnde för folk att jag börjat fundera på det i hans så tidiga ålder. Men det var ju mest tankar från min sida - och just för att jag vet vad min mamma berättat om när JAG var så liten, så intresserar det mig ännu mer att veta.
Iallafall så blev sonen mindre frustrerad när han började gå! Det var precis som att han hade varit arg så länge över att han inte kunde ta sig till det han ville, eller inte kunde ta leksaken osv.
Vi har dock fortfarande mycket "trotsiga" problem. Jag läste att det finns något som barnläkarna kallar för 1årstrots också..det visste jag inte tidigare.
Sonen lyssnar ALDRIG på "nej!" - och då menar jag hur man än säger det. Jag kan säga det i tio olika toner innan jag tillslut går dit och tar vad-det-nu-är ur handen på honom...han skiter fullständigt i om jag (eller pappa) säger nej eller inte. Däremot om någon annan gör det våra kompisar exv. Då räcker det med "nej, du får inte." så gallskriker han!
Får man inte som man vill böjer man sig som en banan bakåt! Eller blir helt slapp så att den som håller i honom nästan tappar honom. Då brukar jag låta honom bli slapp, och lägga honom på golvet. Han slänger sig i golvet. Allting ska hända NU!
...Så lite trots har vi här..och jag har nog aldrig varit med om en 15månaders som har sån vilja och sånt humör .....men å andra sidan är det ju det jag säger: JAG VAR LIKADAN. Det är mors humör...tyvärr!