Hej! Jag tänker så mkt på dehär med att jag vill bli gravid, tänker kring dehär i princip hela tiden, flera gånger om dan sitter och jag drömmer och fantiserar.
Alla rekomenderar ju att sluta tänka på de så kommer de. Men hur släpper man dehär o slutar tänka på de??
Vi har försökt länge och jag har tappat hoppet lite, men slutar ändå inte att tänka på de. Har ni några tips på hur man släpper dehär och låter kroppen komma lite i harmoni!?
Tiiiips tack!
Snälla, kan vi inte hjälpas åt att ta död på sådana här myter?
Fertilitetsproblem beror inte på att man tänker på att man vill ha barn! Varför tror folk det? det är ungefär lika sant som att vattnet inte kokar för att man tittar på det.
Missfall får man inte heller för att man tänker på det.. snälla nån..
Jag har frågat många gånger exakt vad det är som det där felaktiga och för myckna tänkandet leder till,men jag har hittills aldrig fått svar,det bara "är så" enligt de som sprider myten vidare! Kunde tänkandet påverka fertiliteten kan vi slopa alla p-medel. Dessutom är det himla märkligt att INGEN av alla läkare vi infertila träffat genom alla år gett det som orsak och lösning att tänka mindre och tänka rätt!
Jag tycker det är hemskt när folk säger att man inte ska tänka på det när man försöker. Är ju lätt för andra att säga! . Jag och killern har försökt i 2 år och inget har hänt än! Jag mår jätte dåligt över det och gråter ofta. Ingen i vår närhet vet att vi försöker skaffa barn eftersom vi inte vill ah press utifrån. Men ämnet barn kommer ofta upp och man får frågan "ska inte ni har barn snart" . Jag hatar den frågan! Jag bryter nästan ihop då. Det är jätte känsligt.
Jag vet inet varför vi inte kunnat få. Men jag misstänker att det beror på mig. När jag slutade med p-pillerna fick jag vit vätska i brösten (bröstmjölk) fast att jag aldrig varit gravid. Jag sökte hjälp för detta men det sa bara att det är inget att oroa sig för. Men jag tror ju att mycket kan bero på det. Har någon av er haft lika?
När man försökt i 2 år känns det hopplöst och jag vill mest gråta. Barn är ju min högsta önskan. Har nu kontaktat ett sjukhus för att få en utredning. Men det var kö och dom viste inte alls hur lång tid det kunder ta innan man fick komma. Jag har ingen att prata med detta om mer än min sambo som inte riktigt förstår eftersom han inte är tjej.
Jag är rädd att jag aldrig ska kunna få barn!! Jätte rädd!
Fick också höra femtioelva gånger att man måste slappna av och "blir det så blir det". Min räddning var nog när jag ringde min gyn och sa att vi försöker men det inte tar sig. Kändes sååå bra att ta ett aktivt steg, kunde liksom slappna av. Det visade sig att jag har oregelbunden ägglossning så jag fick tabletter som fick igång ägglossningen och det tog sig månaden efter. Är i vecka 10 nu. Vi köpte hus i samma veva som fick mig att tänka på annat. Försök hitta på mycket saker. Träffa vänner, träna, res. Rensa, röj och fixa hemma. Håll dig igång!!!
Men nu är det ju faktiskt så att många har försökt länge och det funkar ej, sen när dom ger upp eller helt enkelt släpper, så blir många gravida, det kan ju inte vara en slump för alla. För dom som inte har några fertilitetsproblem, så kanske det kan funka så att tankarna blockar. Mensen kan ju bli sen och krångla om man e stressad eller inte mår bra i sig själv, så varför skulle inte fertiliteten kunna hämmas pga samma saker.. Det är ju liksom inte "harmoni" i kroppen..
Jag vet inte, men i vissa fall tror jag på att det kan påverka.. MEn som sagt jag vet inte. Jag sökte inga negativa svar från er, så jag får väl ta o be om ursäkt för att jag ens ställde frågan, de va ju bara ett par st som förstod mig och förstod vad jag menade.. Så tack till er 
sen att det slutade i MF va ju himmla tråkigt när de väl hände 
jag beklagar! Måste vara hur hemskt som helst.. Vi ska starta utredning i Januari, men jag har redan tagit en massa prover ang fertilitet och man hittar inget fel på mig, det är bara spolning kvar. Och sen spermaprov för mannen då, men han har barn sedan tidigare så en gång har dom ju funkat, hoppas att dom fortfarande gör de. Grattis!!
Nej, jag tror inte ett ögonblick på att man kan "tänka på det för mycket så att det inte blir något". Däremot blir ju väntan ännu längre om man tänker på det varje sekund. Att personer har fått besked om adoption eller pausar i ivf-försöken och då blir spontangravida är inget vetenskapligt belägg för att det funkar att sluta tänka på det, det är undantag.
För din egen skull så är det förstås bra att släppa det lite, men du ska inte känna att du bidrar till barnlösheten genom att tänka på det för mycket! (låter självklart men det finns idioter som påstår sådant!).
Det finns säkert tusentals exempel på folk som adopterar,åker bort,köper hund,köper hus,"ger upp",målar om huset,börjar nytt jobb m.m som blir spontant gravida bara så där,men det hade de blivit ändå,det var ren slump att det blev just då! 3-5% av ALLA som adopterar får senare biologiska barn så adoption är ingen mirakelkur. Inget av det andra heller för har man fel som omöjliggör spontan graviditet kvittar det ju fullständigt vad man gör och är man "bara" infertil kan man till slut kanske bli spontant gravid och det kanske råkar sammanfalla med nåt extraordinärt man gjort just den månaden. Det är dessutom bevisat att precis lika många av dem som inte adopterar eller "ger upp" eller gör nåt annat märkligt också blir spontant gravida till slut. Exakt hur skulle tankar kunna påverka!? Är man extremt stressad kan äl utebli,men då krävs det rätt mycket och man lär ju liksom inse att utebliven mens är problemet.. Har man äl kan man inte med tanken hindra en graviditet. Eller kan ni skrämma ihjäl ägget,låsa dörren för spermierna,bomma igen äggledarna med bara era tankar!? Inser ni inte hur absurt det låter? 
Vi ska starta utredning i Januari, man hittar inget fel på mig, det är bara spolning kvar. Och sen spermaprov för mannen då, men han har barn sedan tidigare så en gång har dom ju funkat, hoppas att dom fortfarande gör de.