Sååå trött, orkar inte mer men väntar ju nr2 *morr*

Har han precis börjar visa detta beteende eller har det alltid varit så?

Han har mer eller mindre haft detta beteende hela tiden men nu är det okontrollbart. Han säger att han vill ha familjelivet och är jätteglad för detta barn men hela hans beteende är motsägelsefullt. Ska till sina polare hela tiden och supa.

Är han kanske spänd och nervös över att ni plötsligt ska bli fyra? Ja han var med vid barnplaneringen och tillverkningen men han kanske blev lite chockad och överraskad när det verkligen blev verklighet. Han ska bli tvåbarnsfar. Kanske är det något som stigit honom åt huvudet?

Och bara för det ska han få bete sig såhär? Inget annat är viktigare för honom än han själv *morr* Jag är så trött på hans skit och önskar att han sagt nej när jag sa att jag vill ha nr 2. Nu ligger den i min mage och jag ångrar mig såå. Det skär i hjärtat när jag känner så :(

Nej det är klart, han har ändå ingen rätt att göra så du mår dåligt. Han kanske har fått en knäpp nu men det borde han hantera på ett annat sätt i så fall och prata med dig om det. Att han plötsligt beter sig som ett svin som bara bryr sig om sig själv det vet nog bara han. Eller så vet han inte det, han kanske inte tänker på det ens. Vill du prata med honom och fråga vad han håller på med eller känner du att det ändå är kört?

Jag försöker prata med honom men han fattar inte *morr* Vet inte om jag står ut men känns ju sådär då vi ska ha en till Och det känns inte ok å göra abort nu då jag snart är i v.16. Vet bara inte vart jag ska ta vägen *snyft*

Jag tänker inte tala om för dig vad du ska göra, det är bara du som har hela historien.

Men en sak vet jag när man mår som du gör nu, när allting är lite kaosartat, då ska man inte fatta några beslut alls.
Och jag vet av erfarenhet att dom där småbarnsåren är väldigt krävande på många sätt.

Så försök ha lite tålamod både med dig själv och med honom, samtidigt om det inte blir bättre, så är det ju inte ok, då måste du kanske fråga dig själv om det är såhär du vill leva.
Och skulle du då välja att bli ensamstående, så visst kommer du klara det ekonomiskt, allt det där praktiska löser sig.
Jag lovar, jag har lämnat med två små barn och vi hade villa, bodde i en liten håla i Jämtland, hade just fått en sjukpension, som var väldigt låg.
Det var tufft ett tag, men det gick, så det är klart att du också kan det.

Men där är du väl inte än och om jag ska ge ett råd ikväll, så är det att göra ingenting.
Kanske har du nån vän som kan komma över som du kan prata med, eller om du kan åka till dina föräldrar ett par dagar, för att få tänka. 
Kanske du ska skriva ner ett brev till honom, så får du säga vad du vill säga, utan att bli avbruten och du får chansen att verkligen formulera det som känns viktigt att han vet just nu.

Var snäll mot dig, gör något du tycker om ikväll, det tror jag du behöver.