Läste lite statistik på http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____27475.aspx och där framgår det att det är vanligast att separationer sker när barnen är 2 år gamla! Någon som vet eller tror sig veta vad det beror på? Något speciellt som händer med kvinnliga hormoner då?
Lämna mitt ex när min son va 23 månader men de berodde inte på hormoner så direkt.. min sons pappa va mer ute o festa än han va hemma. visst han jobba på båt o va borta 2 veckor o när han väl va hemma så va han ute o festa o levde ungkarls liv typ. o när han sen va hemma satt han bara vid datorn o chatta med andra tjejer som han skrev han va singel till bland annat. fick reda på han va otrogen med. sen spendera han nästan aldrig tid med vår son o gjorde han det va det under protest oftast. o vid varje bråk sa han ta dina grejor o stick då.. så jag gav upp under ett bråk o sa ja jag ska ta mina grejor o sticka har redan sakt upp dagis o vi flyttar inom en månad så nästa gång du går av båten e vi inte där så nu har vi inget mer o diskutera mer än hur du vill träffa din son o ur vi ska göra o vilka dagar osv.. sen va det en slump att de råka vara just runt 2 år.. sen sa jag med.. ska jag göra allting kan jag lika gärna bo själva med.
Jag tror att det är känslorna som svalnat. Man blir ihop, blir gravid, får barn, tar hand om bebis, och sedan kommer man fram till att man har glidit isär eftersom man inte lagt någon energi på parrelationen. Någon känner sig försummad. Jag är precis där nu, fast det är min man som vill avsluta. Det är så sorgligt 
.
Jag tror helt klart att det har med "logistiken" att göra. Då har de flesta barn börjat förskolan och det eviga pusslandet har börjat. Jag brukar vara snäll mot vänner som får barn, inte ge råd eller så om de inte uttryckligen frågar. De som får första barnet och inte aaaaalls förstår hur man ens kan påååååstå att det är jobbigt med barn för dom bara sover och äter och bajsar och allt är så mysigt. Och man har det så bra ihop och pappan ska vara pappaledig och bla bla bla. Men då brukar jag tänka att vänta ni bara, vänta tills familjelivet börjar på riktigt. När jobb ska prioriteras. När maten helst ska laga sig själv efter att någon hämtat barnen. När man inte alls förstår hur man ska kunna sno åt sig den där egna stunden till träning eller något annat som man så väl behöver för att orka vara en bra förälder. När den tiden kommer. DÅ vill det till att man kan kommunicera med varandra. Och det är förmodligen där det brister för många.
.
.
Mitt ex och jag separerade när vårat barn var 2 år.
Fast var av ngn annan anledning fick Cancer hjärntumör 2011 och det var svårt för båda men hon lämnade mig när jag behövde henne som mest och det är ju klart att barnet lider.
Hon flyttade till Halmstad och jag skrev på pappren för dagisflytt i samma veva för jag visste inte om jag skulle bli frisk eller inte.
Nu ångrar jag det fruktansvärt och har mardrömmar om det jämt för att jag skrev på dem papprena.
Jag ber bara till högre maktre att han flyttar till mig sen för behöver verkligen honom hos mig.
Men samtidigt vill man ju vara en familj igen så vet inte vad jag ska göra.
Hon är ett seperationsbarn och för henne låter det som om det är vanligt inga problem alls.
Men vill fortfarande att det ska funka men jag har hatkänslor för det hon gjorde mot mig och mot mitt barn.
Snälla hjälp mig.
Jag tror att det är för att de första 2,åren är mest intensiva. Man måste ta hand om barnet dygnet runt under den tiden och speciellt den första tiden så barnet så mycket i fokus så paret glömmer bort varandra. Då barnet är 2-3 år så har det gått en tid, det är inte alla par som klarar den första tiden. Sedan efter ungefär 3 så blir barnet mer och mer självständigt. Tycker att man inte är inne i barnbubblan då på samma sätt. Man behöver inte vara det heller då.
Man har hunnit prova på föräldraskapet, hunnit glida isär (eller inte) och hunnit glömma vem man var innen barnet kom. Har också hunnit landa i sina nya rollermsom föräldrar efter 2 år. Därför tror jag.
Jag tror att det är för att just denna ålder är den absolut jobbigaste åldern, barnen kräver en massa tid och uppmärksamhet men ger inget vettigt utbyte tillbaks. De är ganska mobila samtidigt som de totalt saknar omdöme och måste övervakas varenda sekund, dvs den förälder som har ansvaret kan aldrig slappna av.
Hur kul är det till exempel att gå 200 meter på en timme för att man ska behöva stanna och vända på varenda gruskorn, eller sitta på sandlådekanten och beundra den hundrasjuttielfte sandkakan den timmen?
Stentråkigt.
Och lägg sen till ett yngre syskon som kräver sitt och ett hushåll att sköta om så ser man att det är ingen speciellt roligt tid. Men ingen vill nog erkänna att det är tråkigt eller jobbigt att vara med sina barn så då börjar man omedvetet associera sina negativa tankar med partnern istället.
Alltså blir det så att ska man göra något stimulerande för vuxna måste man dela upp sig, och då blir det ofta så att man sakta glider isär.
Men när de blir fem-sex år blir det plötsligt roligt igen! Då kan man prata med barnen i riktiga samtal som är givande för en själv, man kan se filmer och läsa böcker som är roliga för alla, man kan cykla tillsammans, man kan vända ryggen till och läsa tidningen en stund utan att fullständig upplösning och död hotar.