Barnens bästa??

Mitt ex tillhör en av dem i alla fall. Efter fyra år av psykisk misshandel slog han mig första gången, stora barnet var vittne dessutom och blev rädd för sin pappa. Trots kontakt med soc direkt efter startade de ingen utredning och trots orosanmälan från utomstående (från min kontaktperson på soc!) och förhandsbedömning med samtal med oss båda, där exet/pappan själv beskrev hur han slog mig "men inte menade att det skulle bli så hårt eller att jag skulle bli rädd/ledsen" blev det inte heller någon utredning. Och då visste soc om att barnet var vittne och exet/pappan nekade inte heller till det!

Har du gått vidare till enhetschefen med detta? Finns anteckningar kring detta? Oerhört allvarligt om detta bemötts med nonchalans!

Gräv i detta! Ta fram protokoll och kontakta enhetschefen!

Jag håller med dig fullständigt!! Jag kan inte heller förstå hur man kan vilja skada sina egena barn på detta sätt. Eller så har man helt enkelt inte förstånd till att förstå hur illa barnen mår av det hela. Illa nog att föräldrarna separerar och barnens vardag blir kaos, att sen få höra ont om mamma/pappa gör ju saken till ett rent helvete för de små.Här finns lite mera att läsa om detta hemska. Söker man på Google får man (nästan) bara upp pappasidor som beskriver det ur deras synvinkel, Men jag menar att även pappor utövar det. Skrämmande är det oavsett och ett litet helvete för barnen som går igenom det.

www.ufr.org/html/passh.htm

Vi (eller barnen...) har bytt sochandläggare tre gånger på snart 1½ år och den senaste enhetschefen slutade för knappt en månad sedan. Ingen ny är tillsatt, så jag vet faktiskt inte vem som skulle kunna tänkas vara intresserad eller ens göra något? Vad kan man göra i efterhand egentligen?

Visst finns det anteckningar. Jag har nyligen begärt och fått hem kopior på förhandsbedömningen från våren 2010, där samtalen med både mig och exet är redovisade (så som jag beskrev i förra inlägget). Det är första gången jag läst dokumentet, misstänker att vi fick hem en kopia redan då i april 2010, men att exet la beslag på den för egen del för jag vill minnas att han viftade med något under min näsa och sen sa att han undkom anmälan genom att acceptera att gå en active parenting kurs, som han sen inte fullföljde!

Det har antgligen blivit som så att du och andra hamnat i kläm pga omorganisationer etc. Om pappan inte fullföljt utbildningen bör den/de som höll i utbildningen kontaktat soc vilka måste ta tag i detta för dina barns skull!
Enhetschefen bör ha en vikarie eller ngn som träder in i dennes ställe, Kanske ngn på annan enhet? Annars tar du kontakt med nästa chef i turordningen och beskriver ärendet om inte din handläggare eller annan handläggare finns som kan hjälpa dig att få ordning på allt detta.

Tragiskt hur det är med att barn far illa FASTÄN soc känner till dem. F-n.

Jo, jag håller med dig att det är ren barnmisshandel och visst har vi nog alla någon gång sagt något dumt och illa övertänkt till våra barn.

Vad jag upplever är att mitt X, nu när han inte längre kan komma åt mig direkt, använder sig av vårt barn istället. Visst det är barnmisshandel och inget annat, men han ser det inte så.  

Idealet är naturligtvis att barnen har tillgång till båda föräldrar, men jag tycker det är "livsfarligt" när så kallade experter presenterar den ena sidan av något, och jag vägrar ta till mig sådant. Det finns en annan version också, och den kan vara sann.

Sedan är det naturligtvis inte bara mammor som utövar PAS. En "styvsyster" (dotter till en man mamma gifte sig med när jag var vuxen) skilde sig och barnet började komma hem från pappan och fråga vad en "äcklig hora" och "djävla fitta" var. Mamman frågade naturligtvis var den lilla pojken fått detta i från (han var i fyraårsåldern) och då säger han "Pappa säger att du är det". Det var början på några helvetiska år.

Det "löste" sig dock genom att pappan plötsligt flyttade mer än halva landet bort och skaffade en ny familj. Nu är han inte alls intresserad av grabbkraken.

Fast då i början, från oktober 2009 och sen under första förhandsbedömningen mars 2010 och sedan den första SoL-11 med start juni 2010 var det samma chef och samma sochandläggare. Samma chef men annan handläggare när förskolan gjorde orosanmälan dec 2010 (riktat mot pappan). Samma chef ända till för några veckor sedan då hon överraskande slutade.

Och jag vet inte om jag vågar kontakta handläggaren med anledning av det här, jag är så rädd att de ska uppfatta det som att jag motarbetar pappan och bestämmer sig för LVU på barnen...jag är livrädd. När stora barnet berättade att de blev slagna med knytnävar i våras + psykisk misshandel där pappan sa att "mamma älskar er inte, vill inte ha er" etc så kontaktade jag soc, som krävde att jag nekade umgänge med hot om att ta barnen om jag inte stoppade umgänget. Den enda "hjälpen" de kunde erbjuda var alltså LVU om jag inte tog mitt ansvar som förälder och stoppade umgänget, sen räckte det för deras del - de var nöjda så och tänkte inte lägga sig i.... Den här handläggaren har också slutat. Den nya har jag inte träffat och är som sagt rädd att det ska missuppfattas om jag gör mer väsen av mig!

Oj vad jag blir berörd av det ni berättar här. Som sagt jag har inte vetat om att denna problematik har ett namn och jag känner mig chokad fortf för det, tack ts för länken jag har googlat läst och gråtit idag. Känner mig ödmjuk inför er och som sagt av det ni berättar. Har inget att tillföra men skickar allt hopp till er att ni får lugnt och att allt ordnar sig för er till dig anonym samma här: hoppas att du inte ska behhöva vara livrädd utan kraft att våga fråga och ventileraa det du behöver.

Tack för tanken Fokus :) Känns lite viktigt att sprida detta om Pas och vad de "frilansande experterna" anser.

Till Samma här: Jag hoppas verkligen att dina barn kan få den rätta uppmärksamheten de förtjänar. För vad är nästa seg i ditt X behandling av barnen?

Det vet jag inte? Vi har precis tagit oss igenom ett halvår av först stoppat umgänge första månaden och sedan några månader med enbart umgänge inkl kontaktperson och senaste månaden får han ha barnen på egen hand igen och vi har prewcis börjat med övernattningar igen. Redan efter andra fria umgänget kom den store hem och sa att jag var ful och dum....ord han aldrig använt förr. Jag satte ner foten och kanske har poletten trillat ner hos exet, jag kan bara hoppas!

Jag känner mig oerhört kränkt av soc behandling av mig och barnen ända sedan början, har känt att något fattats men inte kunnat peka på vad. Nu när jag läst på i SOSFS 2009:22 så ser jag att de begått tjänstefel om och om igen, kanske t.o.m. grova tjänstefel!, ända sedan oktober 2009. Går det att komma någon vart med det här, att få upprättelse på något sätt? För jag känner att om soc följt riktlinjerna från och med feb/mars 2010 så hade vi inte suttit i den här soppan idag....

Just nu "spelar" jag med barnen som insats, på inrådan. Förhoppningsvis har exet/pappan förstått allvaret och poletten trillat ner och allt blir bra från och med nu (jag mejlade och förklarde soc inställning och beredskap för att LVUa barnen) - mest troligt har han skärpt till sig tillfälligt, men inte förändrats i grunden och om X tid går allt åt helvete. Enligt polisen är han för gammal för att ändra sig, han är som han är, men jag hoppas de har fel. Och om det tar år istället för månader innan saker och ting händer eller kommer fram, så får det göra det! Jag finns här för barnen hela tiden, de är så små ännu!, men jag har insett att jag inte kan förebygga....bara vänta och ta det som det kommer.

Men jag skulle som sagt vilja (och våga!) försöka komma någon stans med all den här felbehandlingen från soc. Hur gör man?

Jag hoppas och önskar att ni är på rätt väg! Skulle tro att många "pasare" inte har insikt och aldrig kommer att få men visst trpr jag också att det ska gå att ändra sig.
Förstår att du är ängslig och att insatsen är ofantligt stor för er. Jag vet inte säkert hur jag själv skulle ha gjort men jag TROR att jag hade försökt att fortsätta med att hitta rätt kontakter.

Kanske du kan kontakta en familjejurist för rådgivning? Eller annan jurist du känner är lämplig. Många verkar ha ofantligt mycket arbete och känns stressade och lite oengagerade men kanske du kan fråga ngn bekant efter en bra jurist? Eller här på FL?

Spara all kommunikation mellan dig och exet samt för dagbok. Dagboken kan visserligen användas i ev framtida myndighetskontakt men jag tror att dagboken kan ge en själv en hint om hur läget egentligen är; förändras något till det bättre eller hur ser utvecklingen ut?
Kallelser etc papper/handlingar från soc; spara dem.

Jobbigt att vara som starkast när man är rädd och orolig.

Svårt för barnen: de känner skuld gentemot pasaren för att de är hos den andra (kan liknas med otrohet) och älskar den andra och skuld då man gör föräldern ledsen etc. Ibland lättast att bara dra sig undan bägge för att slippa ta tag i det. Inte lätt. För en del barn är föräldrarna lite som en osynlig gud som ser och vet allt det gör och beteendet kan bli därefter också. Brukar gå över med åren tack och lov och det är ju olika för alla barn.

Min dotters far talade snällt om "sanningen" för henne för två månader sedan, att hennes morbror, mormor och moster påverkar mig så negativt att hon därför inte får någon kontakt med sin pappa. Han var dessutom snäll nog att säga att han sagt detta till henne annars hade jag inte vetat om detta.

Det faktum att jag vägrar gifta mig och flytta till honom har inte med min släkt att göra alls och att berätta för en femåring att "mamma är svag" eller vad han nu sagt och att moster är psykopat tycker jag är vidrigt. Jag vill inte vara ihop med honom men han vägrar att ta henne själv utan mig och skyller på min släkt (och lite på mig). Hemska människa.

Jag visste dock inte att det fanns ett "ord" för det.

Jag gör allt för att underlätta för barnen från mitt håll, just för att de inte ska få dåligt samvete av att "lämna" mig. Jag säger att jag saknar och längtar efter dem, men att jag har massor av arbete att fixa och fullt upp och när de kommer hem ser de ju att jag gjort saker: tex lagt nytt golv, eller som förra gången förändrat hela entrén framför huset och de tycker att mamma är jätteduktig och gör jättefint

Jag försöker förmedla en bild av att jag älskar och saknar dem, men kan ta hand om mig själv och hittar på olika saker när de är borta. Dvs jag är ingen ledsen mamma som gråter över att de är hos pappa eller är förlamad/oförmögen att ta mig för något bara för att barnen är borta...sånt beteende tycker jag är hemskt! Jag brukar peppa dem och puscha för det positiva i att träffa sin pappa.

Tyvärr fattar inte exet det här, han inser inte hur många gratispoäng han fått genom åren pga mitt pushande och positiva sätt inför barnen. Han och hans familj fortsätter anse att barnen har rätt att få höra deras version med, inte bara "min bild av verkligheten" och deras inställning är att jag är psykiskt sjuk! Bland aggressiva ex verkar det överrepresenterat att beskriva mamma som psykiskt sjuk.....varför är det så? Jag vet många! Varför klarar de här männen inte av att hålla en neutral ton efter separation, t.o.m. när de träffat ny tjej efter kort tid??? Varför måste de peka ut mamman till sina barn som psykiskt sjuk??? Vad tror de att de vinner på det egentligen? Vad för de ut av det? "Hon vill inte vara tillsammans med mig, jag som är en sån snäll och fantastisk kille - hon måste vara psyksjuk" liksom.....suck.

Jo tack! Har haft det tveksamma nöjet att dras med Agnetha Svensson som familjerättsekreterare. Gissa utfallet varje gång. Hon är inte bara anställd vid Värmdö Kommun utan har en stor rad företag, ideella föreningar mm som bedriver hetsjakt på kvinnor mot betalning.

PA eller "föräldra aliernering" är inte könsbundet precis som partnervåld inte är det. Det finns pappor som alienerar barnen från mamman och det finns kvinnor som misshandlar sina partner.. Man misstänker att orsaken främst är olika personlighetsstörningar. Efter separation från en misshandlande partner så ja kan misshandeln fortsätta med barnen som vapen.

Det mesta och bästa är på engelska, vi vet inte ens vad vi ska kalla det här än.
Namnkunniga på området är Jayne Major (i denna video) och en Amy Baker


">

   
   
Här några fler 


">




">



Och på svenska 

http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=207&PSQ=1318

http://www.sfsr.se/index.php?special=articles&id=33

http://www.sfsr.se/index.php?special=articles&id=32

Styrkekram!