Vad har ni fr regler o förordningar för 2,5 åring?

Jag tror barnen har en fas runt den åldern då de helt enkelt vill bestämma för sakens skull och maten är då det område som tar mest skruv på oss frustrerade föräldrar. Min grabb har strulat länge nu men jag gör ingen specialmat, jag tvingar inte och han får ta vad han vill som står på bordet. Måltiderna blir smått intressanta  då han ena måltiden bara äter kidneybönor, andra bara potatis, men han är väl lycklig så länge han får sin vilja igenom. Hans val och han börjar nog inse att det inte riktigt är så kul. Men just detta att inte servera en färdig tallrik att detta ska du äta, att få ta själv, att få bestämma. 

Brukar lyssna på barnaministeriet och jag tror Alfven brukar säga att man ska låta dom hållas, att det går över.

Men just detta att inte ta en fajt om maten, de inser oftast att det inte är så smart att hoppa över måltider och då äter de som vargar sen.  

ja min sambo tyckte vi skulle prova att hon fick gå upp på rummet om hon inte åt men det tyckte jag va så himla dumt. Snacka om att göra måltiderna till en katastrof o negativt. När det måste bli kul o hon måste känna att det är bra med mat. Jag prataar ofta om mat o att man blir stor o stark o växer osv...men det hjälper ju inte. Mutor har funkat ngn gång, glass om man äter upp , men oftast äter hon nån tugga sen är det tvärstopp o hon vill gå ner. 
Tack för dina tips...Ska låta henne ta sin mat o testa det....  

Sysselsätts hon?
Småäter hon?
Skriker ni?

Jag skulle nog säga utifrån mig själv att jag absolut inte skulle skicka till rum eller köra med mutor. Det biter en i baken och tillför inget på sikt. 

Men att göra rätter som pasta med tillbehör, då äter de garanterat en massa pasta. Morotstavar, gurkstavar, kidneybönor och att de får ta själv och bestämma själv. De dör inte av undernäring av ensidig kost under en period. Min fyraåring har genomgått detsamma och hon äter allt i dagsläget och där är det nemas problemas. Hon är nog mer på noterna när man pratar om att man blir "stark som spindelmannen om man äter den saken, stark som pippi om man äter det", det tar inte riktigt samma skruv på lillgrabben än. 

Hon sysselsätts men massa saker här hemma o erbjuds at tva med i allt när jag måste grejja hemma. Hon går även 15 h (knappt mer 12h)  i veckan o där leker hon mkt. 
Hon får lite frukt, skorpor ibland. Men inte mkt småätande. Det EEEENDAAA hon vill ha är välling. Hon får det morgon o kväll o ngn gång ( o det är bara ngn gång) när det varit katastrof  även på dagen när jag känner att hon är så läg o hängig att hon måste få energi. 

Tack Lättja 77 för du skrev om barnaministeriet. Gick o läste en artikel om trots, grät en skvätt o bestämde mig för att bli en bättre förälder....

 

Hej! Är också föräldraledig med en 2.5-åring samt en bebis. "Jag vill inte" är storebrors mantra just nu och jag brukar låta honom hållas om det inte gäller något jätteviktigt, Jag väljer mina strider helt enkelt. Det är ofta så att han inte vill ha kläder tex, och ibland har vi rätt kallt inne så han blir iskall. Jag försöker då välja vad som är viktigast. Typ "du behöver inte ha byxor, men du måste ha strumpor eller mockasiner". 

Gällande maten så har vi alltid haft som princip att inte göra så stor affär av att äta eller inte äta, så han har aldrig gjort det till något extra laddat konfliktområde. Han har haft en period nu när han inte har velat äta sås, och då har han fått slippa. (Ofta har han då ätit bara pasta eller bara ris.) Pressar man honom inte då så smakar han oftast på såsen mot slutet av måltiden.

Däremot så har jag märkt nu att om han inte vill äta så mycket mellanmål på förmiddagen så blir lunchen ett helvete för då har han så lågt blodsocker att han bara skriker, slänger mat, inte vill ha, osv. (Hände senast idag). Det är svårt, för jag vill inte tvinga/truga i honom mellanmål, men samtidigt så funkar det ju inte riktigt annars. Får försöka hitta en lösning där...

Jag tyckte att det var väldigt skönt att läsa "trotsboken". Kan verkligen rekommendera den. Den lättade mitt samvete gällande mina egna reaktioner. Troligen finns det inte en enda förälder till en tvååring som inte brusar upp och själv blir onödigt arg ibland, det går liksom inte att vara perfekt och pedagogisk jämt. Man är ju ingen robot. 

Hoppsan! Det var ju knattetimmen jag syftade på! I samband med barnaministeriet. 

Vår son är inne i samma "jag vill inte"-jargong. När det kommer till måltiderna så sätter vi fram hans mat och så får han själv bestämma hur mycket han ska äta. Han får inte gå från bordet för att göra något annat innan vi alla har ätit klart, och under tiden vi äter ska han uppföra sig som en normal person, dvs sitta ordentligt, inte leka eller kasta mat, inte spotta eller skrika osv. Säger han att han inte vill äta, nej då behöver han inte äta heller men kvar sitter han tills alla är klara oavsett!

Matsituationen:
Vill våra barn inte äta så slipper de. Mat ska man aldrig göra till en konflikt eller tvång, det är att göra sitt barn och sig själv en björntjänst. Vi har inga krav på att de ska sitta tills alla har ätit färdigt. De äter det de vill, så mycket de vill och får självklart lämna bordet när de är färdiga. Helt OK att återkomma och vilja äta mer också medan vi andra äter. Vi har en snart 4-åring och en 2½-åring. De äter ofta lugnt och sansat och sedan lämnar de bordet när de är färdiga - ibland går det väldigt fort för någon, ibland för båda två och ibland blir en eller två sittande länge.

Annars är ju 2½-åringar som 2½-åringar är. Vi har egentligen en orubblig regel. Man får aldrig göra illa någon annan. Därutöver så sätter vi självklart gränser titt som tätt om än det ena än det andra och så försöker vi ta arga och frustrerade utbrott för vad det är. Helt OK att de blir arga. Och så ge mycket tid. Säger  jag till min yngsta att plocka upp pärlor från golvet så får jag till svar: NÄE! Det tänker jag INTE! Pratar vi allmänt om att det är mycket pärlor på golvet och att de inte kan vara där för då kan de försvinna eller så halkar någon på dem och slår sig och att det är bäst att plocka upp dem så brukar han stå först i kö att hjälpa till. Är det en riktigt "trög"/"purken" dag så kan han titta på medan jag plockar upp de första men ganska snabbt brukar han komma och hjälpa till spontant.

Det är ju viktigt att tänka på vad skrik och gnäll är. Det handlar inte om att man har ett "hopplöst" barn som bara skriker och gnäller. Det handlar inte heller om att jag är en "hopplös" förälder som möter mitt barn så värdelöst att han/hon skriker och gnäller. Det handlar om att barnet befinner sig i en situation som han/hon inte kan hantera på ett bättre sätt än att skrika och gnälla. Med det perspektivet så möter man ju det hela lite annorlunda och får inteblodstörtning . 2½-åringar har inte erfarenheten eller kunkapen om hur man hanterar motgångar, frustration och andra besvärligheter.....och vill självklart kunna och bestämma själv. det är ju egentligen inget märkligt .

Jag har en snart 4-åring här hemma också och det ger ju lite perspektiv på saker och ting . Blev så full i skratt här på eftermiddagen då lillebror gick "bärsärkagång" pga av frustration och ilska och sopade runt storebrors memorybrickor. Jag var dum och storebror var dum och ve den som kom i närheten. Och storebror spelade fullständigt kolugnt vidare och frågade i sin lillebror som kastade iväg ytterligare ett par spelbrickor varför han var så ledsen och arg. Sedan frågade han om han ville vara med och spela, men fick ett ilsket och tårdräkt nej till svar. Då frågade han om han ville lysa med ficklampa under en filt. Lillebror torkade tårarna och så gick de och hämtade ficklampor. Det är ofta så. Storebror sitter kav lugn bredvid. Han förstår inte alltid varför lillebror är så arg eller ledsen, men låter honom bara lugnt vara det och så ger han lite förslag på saker att göra eller hittar på något kul för at få honom glad. Barn är kloka .

Vår dotter behöver inte äta eller sitta kvar vid bordet men i så fall får hon gå och leka själv och låta oss äta färdigt. Det brukar fungera att sitta med om hon får rita och ibland fungerar det även att mata henne då. Jag vet inte hur jag skulle få i henne mat annars!

Vi har haft perioder när vår äldsta nu 4 år inte vill äta. Då kör vi med varannan glass, frukt eller något annat gott. Funkar jättebra. Altså varannan tugga. En annan effektiv sak är tävling med lillebror. Vem vinner?
Ibland är det också sitta framför teven och titta på tecknad film, eller göra annan aktivitet när det skall till att ätas; ex lägga pussel, meka med lego eller annat avledande.
Eftersom våran äldsta son har varit kraftigt underviktig fram till nu så har vi inga regler här hemma. Det som är viktigt i våran värld är ATT han äter. Vi har heller inga begränsningar vad gäller sötsaker, kakor och bullar eftersom det är en del som ingår i hans diet för att få upp aptiten.

Favoriserar denna tråd!
Har en 20 månaders som nu efter lång sjukperiod piggnat till med ordentligt trots. Vägrar det mesta och som många andra strular med maten. :(

Vi bestämmer när vi ska äta och vad som serveras. Dottern bestämmer själv hur mycket hon ska äta av det som serveras. Aldrig tjat eller mutor gällande mat från vår sida. Det går i perioder hur mycket hon äter men hon tar alltid igen det om hon ätit sämre under en period. 

Om hon säger att hon inte tycker om innan hon smakat så säger vi att "man får alltid smaka innan man vet om man tycker om eller inte". Då brukar hon ta en pytte-pytte bit och sedan komma på att det faktiskt är rätt gott.

Om man inte har något extremt problem (undervikt, totalvägran etc) så tror jag man ska ha lite is i magen just gällande mat och toalettbesök.      

  

Har en son på 2,5 som aldrig(inte ens som nyfödd!) varit mycket för att äta. Vi ger honom den maten vi vet att han äter, typ pannkaka, köttbullar, potatis, ris och pasta.
Han föredrar att äta saker var för sig och avskyr såser, grönsaker och soppor. Har prövat det mesta, men efter att ha pratat med bvc flertalet ggr kring hans ätande ända sen han var pytteliten så har vi bestämt oss för att han äter det han vill äta, när han vill äta det. För oss känns det helt fel att dag efter dag ställa fram mat som han ändå inte ens smakar på, då får han den maten han gillar och så äter han åtminstone lite och vi får lugn och ro istället! Jag tror starkt på att han i framtiden inte kommer livnära sig på endast köttbullar och pannkaka, det kommer nog att vända när han blir äldre och på eget initiativ vill pröva de "nya" maträtter som vi andra i familjen äter.

Annars är 2,5-års åldern en riktig pärs för oss föräldrar, han vill bestämma allt från kläder, tv-program till vilka skor mamma ska ha på sig och bli det inte som han vill då blir det utbrott(gap, skrik, slag, sparkar)t utan dess like... Det är inte lätt att vara förälder i såna lägen och visst blir jag arg, markerar med rösten, sätter in honom på rummet om han slåss och känner mig som världens sämsta mamma! Men sen är det mycket kul som händer just nu också, språket han utvecklar och alla goa pussar och kramar man får, då känns det helt plötsligt som att man inte gör ett så himla tokig jobb som förälder ändå! Berg å dalbana. ja det är livet med en 2-åring!