Många frågetecken ännu och stor oro för att skaffa syskon..

Hej. För 2 år sedan föddes mitt barn via akut snitt. Varför det blev så har jag ännu många frågor kring. Jag kan inte få tag på de som var med vid förlossning eller min bm då de pensionerats eller är föräldealediga. Jag var jätterädd före fl pga av att jag "visste" att barnet skulle vara för stort. Var mest rädd att slitas sönder där "nere". Men fick dåligt gehör, mest övertalade om att jag var "skapt att föda mitt barn" osv. Jag var värksvag. Gick hemma i två dygn med riktiga värkar som inte blev nog täta. Det är min första fråga: Är det normalt? Och varför reagerade inte bb på mina telefonsamtal och bad mig komma in? Jag var 2 v över tiden då det satte igång. Pga att jag redan var så trött tog det sen ett dygn till väl inne på bb. Jag fick igenom allt i smärtlindringsväg. Men de sista 7 timmarna före snittet fungerade inget. Där kommer min nästa fråga: Är det normalt att det gör ONDARE mellan värkarna än av värkar? För så var det för mig. Jag hade upplevelsen av 7 timmar utan värkvila, men ctg visade värkar med uppehåll. Jag bönade om snitt men fortsatte utsättas för denna tortyr flera timmar tills snitt beviljades. Efteråt erkände vm för min man att de borde önskat snitt långt tidigare. Är detta okej? Att låta en föderska kämpa så när inget händer i så många timmar? Beslut om snitt togs när jag öppnat mig (bänts upp av en läkare sista 3 cm) helt, men bebisen ej sjunkit ner ens till hälften eller roterat klart. Så jag fick inga krystvärkar och orkade inte krysta med ren viljestyrka. Men min smärta avtog absolut inte vid den punkten. Mitt barn hadeväldigt böjd "skidbacks"panna när han togs ut. Han vägde också ca 4,5 kg... Här är flera frågor: Är det brukligt att man fortsätter ha ont efter att man öppnats helt även mellan värkarna? Jag misstänker att mitt barn låg i pannbjudning eller dylikt, men ingen så något om detta efteråt. Jag fick aldrig någon förklaring till varför han ej sjönk ner, förutom att jag var värksvag. Med tanke på scenariot och hur pannan såg ut, hans storlek etc, är det troligt att han låg fel? Och att det var därför jag hade så ont? Jag vågar inte närma mig tanken på ett till barn innan jag vet mer om varför allt blev så fel. Jag undrar också om det här är en "vanlig" förlossning eller om det faktiskt var så traumatiskt som jag upplevde det. Får jag inte mer gehör inför mina rädslor kommer jag aldrig sätta mig i denna sits igen. Vilken möjlighet brukar man ha vid nästa förlossning att själv styra över tex snitt, igångsättning etc efter en sån här första förlossning? Många frågor som sagt, men vore extremt tacksam om du hade svar på några av dom.