min 6-mån bebis nyps...
Har en kille på 6 mån har börjat nypas. kan ja säga nej till honom. förstår han de? Vill ju inte att han sja nypa andra barn...
-
-
Svar på tråden min 6-mån bebis nyps...
-
Tygtiiger skrev 2011-11-28 22:06:19 följande:Låt mig då uttrycka det så här:
En sexmånaders bebis har precis lärt sig att kontrollera sina händer såpass att den kan nypa och släppa med vilje.
En sexmånaders bebis kan förstå när någon i närheten är arg eller upprörd.
En sexmånaders bebis kan njuta av att bita och nypa i sådant den tycker om, som föräldrar, bitringar, nallar och syskon.
En sexmånaders bebis kan däremot inte kontrollera sina impulser. Det finns det forskning på, vet du. Det är liksom inte möjligt att få en bebis att sluta med ett beteende om du inte ger dig på en stenhård betingning, på den nivån som ger fobier för livet. Dina barn slutade nypa och det gör de allra flesta andra bebisar också.
När min sexmånaders nyper eller slår på sin storebror som är sex år säger jag till bebisen att han ska klappa försiktigt och vara rädd om sin storebror - för storebrors skull. Bebisen fattar inte ett smack, han är bara så lycklig över att få ta på sin bror så han måste tugga, dra och hålla riktigt hårt i ren förtjusning. -
Snällspiken skrev 2011-11-29 14:23:34 följande:Tyg Tiger: Det finns forskning som visar det mesta. Det går nästan alltid att få fram forskning för att stödja sin tes. Ett föräldraforum är väl framför allt någon sorts erfarenhetsbank, med en massa subjektiva åsikter. Vill jag ha tillgång till aktuella rön går jag inte hit utan... någon annanstans.
Men tack ändå!
Nej, det finns inte forskning som visar det mesta, det är en utbredd missuppfattning bland dem som inte måste använda studier i sitt dagliga arbete.
Fortsätt du säga nej och vara barsk om det roar dig, men jag lägger nog min energi på annat med min halvåring (som nyps...) - jag avleder honom, ger honom annat att nypa i och väntar på att han ska bli större och klokare. Jag säger automatiskt att han inte ska nypas och att det gör ont, men jag förväntar mig ju inte att han ska kunna agera utifrån det. Eftersom jag - hoppla hej - VET hur en bebis hjärna och tankeförmåga utvecklas under de första åren, i stora drag. -
Tyg Tiger: Jag använder forskning i mitt dagliga arbete. Men till mitt dagliga arbete räknar jag inte Familjeliv. Finns förmodligen en massa oerhört välutbildade föräldrar härinne som inte hela tiden kommer dragande med mer eller mindre gåtfulla hänvisningar till "forskning", för de känner inte att de måste göra det för att kunna uttala sig med pondus. Bara en parentes.
Bebisar är som sagt olika, det finns forskning som bevisar det. Om du nu prompt måste ha forskning för att kunna tro på något alls.
Men fortsätt du att bli nypt och slagen och klöst utan att tala om för den lilla att beteendet är olämpligt, för "bebisar begriper ju ingenting".
Själv tänker jag fortsätta att göra det motsatta, för jag har ju fått bevisat för mig på empirisk väg att även riktigt små bebisar har kapacitet att förstå en hel massa saker, och att inte lära barn vad som är rätt eller fel är inte godhjärtat, det är ett svek. -
Fundera inte så mycket över uppfostran. Gå mer på känsla. Vilken är din primitiva impuls när han nyps? Hur skulle du vilja reagera? Och hur reagerar du nu när han nyps?
-
Avena skrev 2011-12-01 21:38:39 följande:Fundera inte så mycket över uppfostran. Gå mer på känsla. Vilken är din primitiva impuls när han nyps? Hur skulle du vilja reagera? Och hur reagerar du nu när han nyps?
-
Avena: Fast jag modifierar min tumme upp lite :) Min primitiva impuls när min nu tvåårige son plötsligt hugger mig i låret allt vad han orkar när jag kollar på film är att smälla till honom, då får man helt klart lägga band på sig! Hade det varit maken däremot...
-
Haha! Jo, det förståss. Men vad gör du istället? I ett sånt läge hade jag nog kunnat skrika till ganska ordenligt och ta ungen i armen tex. Även det en instinkt ju...Snällspiken skrev 2011-12-02 11:47:05 följande:Avena: Fast jag modifierar min tumme upp lite :) Min primitiva impuls när min nu tvåårige son plötsligt hugger mig i låret allt vad han orkar när jag kollar på film är att smälla till honom, då får man helt klart lägga band på sig! Hade det varit maken däremot...
Jag tror på mycket av det som Jesper Juul skriver och han menar att vi måste akta oss för att låta allt vi säger gå genom ett pedagogiskt filter i hjärnan och istället visa mer naturliga känslor, så att barnen får hela registret. Tycker det är så bra skrivet. Det där "pedagogiska filtret" kan jag höra hos mina kompisar och jag kan verkligen spy på det! Så onaturligt. -
Min son har också börjat nypas nu, han är snart 6 månader gammal. Det är ju inte så att jag ryter till åt honom för ingenting duger ju egentligen. Jag kan skrika till ibland av smärta och då blir han rädd. Det tycker jag nästan är "straff" nog. Och att jag skriker till av smärtan är ju rent instinktivt och inte medvetet.
-
Min första son var kind tokig och nöp i kinderna, även på andra barn på dagis. Personalen trodde att det berodde på att han inte kunde prata och ville ha kontakt med andra barn på det sättet, han slutade när han lärde sig prata. Son nr 2 nyptes jämt när han skulle sova... även persoonalen på dagis... Min dotter är 9 månader och nu har hon också börjat nypas när hon är trött och när vi söver henne. Tänkte att jag skulle leta någon "sak" som känns som hud som hon kan hålla i och nypa när hon ska sova. Har inte hittat något än... någon som har några tips om vad man kan köpa.
-
Avena (sent omsider): Har inte läst JJ men jag måste nog det :) Skräckexemplet är en väninna som är barnpsykolog - precis som hennes man! Det är ett oändligt rationaliserande och teoretiserande.
Var hos dem en gång när deras artonmånaders pojke la sig ner på golvet under ett utbrott och började dunka bakhuvudet hårt i parketten, de bara ojade sig och usch och stackars, och "hur känner du?" "Är du LEDSEN"? "Är du ARG"?
Nu är sonen dryga tre och får diverse konstiga utbrott mest hela tiden, sen hejdar han sig plötsligt och börjar - teoretisera. "Jag blev arg nu därför att syltburken stod på fel sida". Läskigt... -
Men NÄR kan man säga till små barn då?
Min 9-månaders kryper och far runt som ett jehu och när han närmar
sig kontaktuttag(Med skydd på givetvis) så brukade jag säga "Ajaj, inte röra, det är farligt"
och nu när han närmar sig behöver man bara säga "ajaj", liiite skarpare så stannar han, tittar på en och skakar på sitt lilla huvud och struntar sen i det, han brukar få något annat intressant att pilla på då.
Känns som att han faktiskt vet vad "Ajaj" betyder, men han är ju 9 månader också, inte 6. -
Inrama81:
Man behöver nog aldrig säga till barnen, om man klarar av att ta konsekvenserna av det.
Jag är ensam med barnen under veckorna och kan helt enkelt inte vara överallt samtidigt så jag har valt att köra en bestämd linje, från födseln. Det har funkat bra för oss. Känns säkrare och lättare i det långa loppet att från början pränta in i barnen vad som är farligt och fel än att utgå från att man kan bevaka dem varje sekund.
Andra väljer att barnsäkra sitt hus fullständigt och flytta undan allt som eventuellt kan gå sönder, bli nypta, slagna, kanske sluta umgås med andra barn eftersom deras eget bits och slåss... och det funkar ju det också. Det blir nog bra människor av de flesta av våra barn, viktigast är att vi väljer en väg som känns bra i magen och funkar för hela familjen, eller ens speciella situation.