familjen går under :(

Familjen håller på att gå under!! Har 3 barn i åldrarna 6,3,1. I ca 1 års tid så har 3-åringen varit i världens trots, lyssnar inte för 5 öre, rymmer hela tiden när man är ute, även inne smet han ut konstant så man fick vakta han hela tiden. Han är också efter i talet och skriker därför hela dagarna vilket är oerhört påfrestande. Borta är han dock jättelugn, likadant på förskolan.
Han har alltid varit väldigt Pappig och när lillasyster föddes för 10 månader sedan så tog han mer och mer avstånd ifrån mig, när hans

Pappa skulle iväg nånstans så stog han vid dörren och grät 1 timma efter det att han gått, våran relation har nu blivit bättre och han tyr sig mer till mig igen, dock så är nätterna outhärdliga, hans Pappa jobbar enbart nätter och nu senaste tiden så har han börjat vägra och gå och lägga sig han bara skriker och skriker och när han väl somnat så vaknar han på natten och är helt otröstlig och går och ropar efter sin Pappa, detta gör att jag känner mig otillräcklig och det känns som att han hatar mig!
Jag vet ju att problemet är lillasyster att han är avundsjuk, han har ju haft storebror för sig själv och när lillasyster föddes så blev ju äldsta sonen stormförtjust i henne och väldigt mån och skulle hålla hela tiden, sen några månader innan hon föddes så flyttade vi till en annan kommun och dom bytte förskola, så blev väldigt mycket på en gång och mellersta sonen är väldigt känslig för förändringar.

Likadant på natten att han väcker alltid henne med sitt skrikande (samsover med båda.) vilket gör att jag samtidigt måste trösta henne och det gör ju såklart att han känner sig undanskuffad även om jag försöker trösta han också så vill han inte det när hon är i närheten. När hans Pappa är långledig så samsover dom tillsammans och jag samsover med lillasyster på nedervåningen eftersom att hon ammar så var det lättast och blev för trångt i sängen.   Jag känner att situationen håller på att bli ohållbar jag går mer och mer ner mig i en svacka mår så himla dåligt och känns som jag bara vill ge upp allt flytta och avsäga mig vårdnaden för sonen.
Självklart så vet jag ju att det är sonen det är synd om att det är han som har det jobbigast. Jag försöker att vi ska hitta på saker han & jag men han vägrar att följa med mig när hans Pappa är hemma och hämtar jag han i förskolan så gnäller han bara och vill gå hem.

Jag vet inte vad jag ska göra känner mig helt maktlös, när han blir så där otröstlig så har jag försökt både med att bli arg, ignorera han, försöka trösta vilket bara blir ännu värre, hålla fast honom och prata lugnt.
Tyvärr så blir det ju att man lägger för mycket energi på det negativa känns som att det är så för jämnan, men han är ju en helt underbar liten kille igentligen och jag försöker ge han beröm när han är duktig och lyfta upp de bra sakerna. Tror det kanske vore bra om hans Pappa och syskon åkte bort under en helg så jag kan ägna mig åt enbart honom.

Har du några tips på vad man ska göra? Både jag och Pappan håller på att gå under här hemma och snart känns det som att en seperation är enda utvägen till att få en chans att vila upp sig. Han går på förskolan 15/timmar veckan och sover borta ibland så har avlastning och man saknar han massa men han hinner inte mer än innanför dörren så börjar skrikandet och då undrar man vad det egentligen var man sakna. Känns så fult att allt känns så bra och harmoniskt när han inte är hemma.
Kan man få hjälp med såna här problem via barnpsykolog på Bvc, hur man ska bemöta honom i dessa situationer?