hade en extremt magsjuk mamma och ingen kunde ta barnet som inte fick komma till dagis pga smittorisken ( som en del har)
Skulle ni ta hand om barnet då?
jag menar inte lite krasslig utan såpass dålig att hon svimmar.
Om ni vart så sjuka och antingen är ensamstående eller om er partner var bortrest och inte kunde komma hem. har ni någon som kunde hjälpa er då?
Hade tagit hand om dom båda. :) Hade flyttat in tillfälligt tror jag.
I absoluta extrema nödfall så ja, annars nej. Har 3 små som konstant är sjuka hela hösten/vintern annars med.
Glömde svara på sista frågan: Jo jag har min mamma som skulle kunna ställa upp men det är också i nödfall då.
Japp jag hade hjälpt dem, och de hade hjälpt mig. Förra vintern fick jag vinterkräksjukan och jag var så sjuk att jag trodde jag skulle dö, svimmade 10-15 gånger och var helt veck. Hade aldrig kunnat ta hand om våra barn i det skicket, vet inte ens om jag hade fixat ringa efter hjälp, tror knappt jag kom ihåg att jag ens har barn när det var som värst 
Som tur var så var barnens pappa hemma och tog hand om dem (och mig) men jag tänkte efteråt att det hade varit läskigt om han inte varit hemma...
Inte per automatik nej.
Svimning är ingen sjukdom i sig och är inget automatiskt kvitto på hur allvarlig sjukdomstillståndet är.
Sen beror det på hur gammalt barnet är.
Det jag skulle kunna tänka mig är att handla och ställa varorna vid dörren.
Ja, jag har alltid fått hjälp, även som ensamstående. Men även om jag varit jävligt risig har jag hellre valt att hålla smittan innanför min egen dörr och istället valt att få handlingshjälp.
Barn kan man sysselsätta med TV osv och de dör inte av att ha långtråkigt några dagar.
Klart jag skulle ta hand om barnet! Jag är faktiskt inte rädd för magsjuka. Antingen får man det, eller så klarar man sig. Hittills har det aldrig hänt att hela vår familj drabbas samtidigt, så vi verkar vara oliak immuna mot olika varianter. När man är så sjuk så behöver man hjälp, så enkelt är det.
Inte helt självklart. Jag hade inte heller förväntat mig det av någon annan.
Vi åkte på en sån vidrig magsjuka när vår son var drygt ett år. Alla tre blev extremt sjuka. Sonen kräktes en gång i timmen, vi kräktes oftare än så. När sonen kräktes i sin säng klarade vi fysiskt inte ens av att byta lakan, utan varannan gång KRÖP vi till hans rum och slängde över en handduk och torkade av honom det värsta, sedan KRÖP vi tillbaka till sängen. Jag svimmade på vägen en gång och ramlade även av toaletten.
Dagen efter började vi krya på oss, men det dygnet var det värsta jag varit med om i sjukdomsväg. Visst hade det hjälpt ifall någon hade tagit hand om sonen - men även om han hade varit frisk hade han ju varit smittobärare och en sådan vidrig magsjuka önskar jag inte människor som vill ställa upp och hjälpa.
Släktingar och nära vänner skulle jag hjälpa utan att tveka. Grannar och bekanta bara om det var riktigt akut.
Som ensamstående är det extra viktigt att man har någon form av uppbackning i sitt sociala nätverk etc. Man kan inte räkna med att alla i omgivningen kan ställa upp när som helst, men är det så illa att man svimmar eller blir medvetslös, är det givetvis viktigt att man kommer till läkare och att någon samtidigt hjälper en med barnet! Eller så gör sjukhuset det, barn lämnas inte åt sitt öde i nödsituationer, så det behöver man inte vara orolig för. Sen beror det ju på barnets ålder också. En 12-åring kan klara sig själv ett antal timmar, det kan inte en 5-åring.