när slutar man kämpa?

jag vet inte ens vart jag ska börja. jag växte up i en disfunktionell familj, våld otrohet osv min mamma tog mig och flytta till usa när jag va 7 och sen des har jag iprincip bott varannat år och flyttat omkring överallt. ända sen jag var liten har jag haft inpräntat att män är svin och kan inte vara trogna. jag fick skrika och be pappa att sluta och släppa taget av min mammas hår medans han släpar henne ut i porten med håret i näven. jag kmr inte ihåg mycket fram tills jag var kanske 13 så de gör de svårt för mig att förklara och själv förstå. men jag har ingen tillit till män överhuvudtaget. jag och min färstman har varit tillsammans i snart fyra år och vi har en dotter på tio månader vi bodde i usa fram till jag blev gravid. ett år in i vårt förhållade började han skriva en del äckliga saker till en tjej på nätet vilket chockade mig jag trodde inte de om han han sa förlåt och lovade att inte såra mig igen, och när jag var gravid och låg i sovrummet satt han och tittade på porr jag vet att dom flesta män gör de men för mig är de oacceptabelt. i april åkte han och hälsa på sin familj och ljög om att han hade umgåtts med nån tjej jag kommer aldrig veta om han vart otrogen eller inte. men jag vill förlåta glömma och gå vidare men jag tänker på de jämt! jag och han bråkar en del men när vi bråkar kallar han mig massor med elaka saker när vi bråkar har de hänt att vi knuffats eller kanske nått slag (dock inte på jätte länge).. han är en underbar pappa och när de är bra mellan oss är de underbart vi älskar varann överallt annat och vill att de ska funga och diskuterar ofta hur vi ska få de att fungera bättre men han ändrar inte på sig han är lat och hjälper knappt till med något i hemmet de känns som de ända jag gör är att klaga på honom. jag vill ge mitt barn 2 föräldrar och om jag lämnar honom så har hon bara mig för han åker till usa isåfall. men jag vill inte att hon ska må dåligt över att vi bråkar heller. hela mitt liv har jag behövt kämpa för allt som jag har, jag har haft den inställning som om jag inte ger up så kommer jag lyckas men jag vet inte hur länge till jag ska kämpa tills de är dags att ge up. undertiden jag växte up fick jag aldrig se ett välfungerande förhållade jag vet att de inte funkar mellan oss men jag tror inte jag vet själv vad vi håller på med igentligen. vi bråkar nästal aldrig framför vår dotter de vägrar jag men hon måstekänna av de. jag känner att om jag flyttar med honom så kan dottern få ett bra liv med 2 föräldrar med bra inkomst. men om de inte funkar där så kommer de bara blir svårare att ta henne från sin pappa och flytta till sverige utan jobb osv men när vi bråkar så känner jag att jag inte längre vill va med honom och när han sagt förlåt och jag lungnat ner mig så blir allt "bra" igen. jag vill inte förstöra min dotter så som mina föräldrar förstört mig. jag vet inte hur jag ska kunna lita på honom, jag har aldrig litat på någon och vet inte hur jag ska göra för att släppa mina väggar. jag orkar snart inte mer jag försöker hålla ihop med min familj men hur jag än vrider och vänder så verkar de som om att jag fortfarande inte kan få de att gå runt. är de dags att ge up? HJÄLP