Hur motivera tonåring att sköta skolan?

Locka med någonting!

prata med dem....

Är det inte bara att förklara att utan bra betyg får man inget jobb och då kan man aldrig flytta hemifrån/att ni inte tänker försörja sen när skolan är slut (om inte barnet studerar vidare eventuellt)

Jag var själv en tonåring som inte skötte skolan.
Gick om 1:an i gymnsaiet och hoppade sedan av i 2:an...Mina föräldrar försökte med allt... Locka 500:-/ betyg VG 1000:-för betyg MVG.... hotade med att inte få träffa kompisar på helger osv..

Idag är jag 29 år och har ändå utan gymnasiekompetens klarat mig bra ändå, tjänar 30 000:- i månaden.
MEN idag ångrar jag såklart att jag inte läste klart,det har ju begränsat mina valmöjligheter i livet...Jag har velat studera men jag har inte orkat läsa ikapp 2 missade år på gymnasium.

Jag tror att sabbatsår eller iaf en termin kan vara en bra ide så man själv får komma till insikt med att man faktiskt måste ha en sysselsättning och skolan är helt ok, kanske t.o.m rolig... Är man inte motiverad så är det svårt som utomstående att hota eller locka fram motivationen...

Det är vad jag tror, hoppas det ordnar sig.

Det allra bästa är att prata med honom/henne och ta reda på vad han/hon vill göra i livet. Personen i fråga kanske inte har gjort upp några framtidsplaner och har då inget intresse av att plugga. Har man ett drömmål så blir plugget lättare. Kanske han/hon bill ut o resa och då kan man ju pressa på att dom ska läsa språk. Allt blir mycket lättare om man vet vad man vill :)

Tack för svaren! Kan tillägga att det är en yngre tonåring det handlar om (går i sjuan). Pratat oss blåa har vi gjort. Ibland tror vi att det går in och det låter som om det ska bli en förändring. Tyvärr har det inte hittills gett något resultat. För det mesta får vi bara en axelryckning till svar. Vi känner oss just nu väldigt uppgivna!

Jag önskar att mina föräldrar hade pratat med mig. Pratat på riktigt, lyssnat på riktigt och inte bara tjatat och "tvingat" mig att göra bra ifrån mig i skolan. Men på den tiden var inte mitt kompisgäng heller intresserade av skolan. Har han/hon kompisar som det går bra för?

Har h*n något intresse som h*n funderar på att jobba med i framtiden? Rymdforskare, sopbilsåkare, balettdansör, mattant, hjärtkirurg eller kanske tandläkare etc.....
Försök stämma av var barnets framtidsintresse ligger, och oavsett vad h*n vill bli så utgår man efter det och ser vilka studier och betygsnivåer som krävs.
Kom ihåg att det är vad barnet vill bli som gäller, inte vad föräldern tycker att barnet ska bli.

Det kan vara ett sätt att hitta moroten.

Sen är ett sabbatsår ibland att föredra.

Se till att gå ut nian och sedan kan barnet ta ett friår och kanske hitta en praktikplats eller något under den tiden..
Att veta att man har ett år att landa på efter nian kan ge den där extra lilla styrkan för att gå vidare.

Pengar.

Ni måste helt enkelt fortsätta prata med barnet, i bemärkelsen lyssna! Inte tjata, inte tvinga. Inga morötter och ingen piska! Vad är det egentligen som barnet inte sköter? Fråga vad det är som inte känns bra? Se på barnet och bekräfta det ni ser. Ser han uppgiven ut så säg det, osv. Men jag funderar på om det verkligen finns ett faktiskt problem, eller om det handlar om att barnet inte är som ni tycker och vill.

Neinei har en mycket god poäng. Alla barn önskar att de har föräldrar som lyssnar istället för tjatar. DET är vad som skapar motivation.

Poängterar att man kan aldrig tvinga en annan människa till något, och det är inte heller vad motivation handlar om.