Kan man lära ett barn tacksamhet?

Ja det kan bero på autismen, det säger sig självt

Självfallet har det med det att göra!

Om hon inte får det mesta hon pekar på och har ett överfyllt rum med leksaker så tror jag nog det beror på diagnosen. Det är bra att du rollspelar med dockorna så hon ser hur man (bör) bete sig. =)

Hon har inte ens eget rum, vi bor i en tvåa, men hon har en hörna i vardagsrummet där hon har sina dockor och sitt dockskåp. Definitivt inte leksaker överallt, hon klarar inte av för mycket stimulans och för mycket saker att välja mellan så jag begränsar hennes leksaker.

Jag är medveten om att det är SVÅRARE att lära ett barn med högfungerande autism tacksamhet, men är det verkligen omöjligt? Det jag gör nu är att rollspela samt att själv vara rätt överdriven tacksam för allt (jag ler glatt och utropar ÅH TACK SÅ MYCKET DET ÄR SÅ ROLIGT ATT SÄGA TACK varje gång någon hjälper mig med något) Jag oroar mig över jul, barn får ju ofta så mycket presenter och vi har en stor släkt (jag har fem syskon, hennes pappa har 8) men jag tänker se till att hon inte får en mängd presenter på en och samma gång, det blir för mycket för henne.

Jag tror att du egentligen vet hur du ska göra för att hon ska må så bra som möjligt och jag kan föreställa mig hur frustrerande det är att barnet aldrig visar tacksamhet men det kanske kommer? Jag har sett det hos autistiska barn tidigare. Förresten blir hon glad när hon får saker? 

Bra att du dessutom begränsar antalet julklappar till en hanterbar mängd. =) Själva har vi en tvååring som ska få EN julklapp (som de flesta lägger pengar till) och så får han säkerligen tre-fem andra klappar med småsaker. Idag tycker jag de flesta barn blir överösta med paket även om de bara innehåller två pennor . Nä, jultomten ska inte bli torr i halsen efter att ha ropat upp allas klappar

 

Jag har en 5 år gammal son som också har högfungerande autism. Han visar inte heller någon tacksamhet när han får någonting. Man får tänka på att barn med autism inte har den kognitiva förmågan att förstå i vilka sammanhang det är bra att visa sin tacksamhet eller säga ett enkelt tack bara. Dessutom har ju barn med autism svårt att generalisera så om de har lärt sig säga tack vid en situation så är det inte säkert att de fixar det i en annan situation. Min normalstörda femåring däremot fixar ofta att säga tack vid rätt tillfälle (dock inte alltid och ibland får jag påminna). Jag tror att min son med autism kommer att lära sig att säga tack spontant så småningom, men att han kanske aldrig kommer att göra det exakt rätt i alla situationer. Till det krävs det ju en slags "social intuition" och det saknar ju han.

Jag brukar också tänka på att min son innerst inne uppskattar tex. sina julklappar (vilket jag vet att han gör eftersom han leker med dem) men att han inte visar det, eftersom han inte förstår att andra blir glada över uppvisad uppskattning. Detta är ju liksom själva grundkärnan i autismen (perspektivtagande och theory of mind) och har ingenting med "dålig uppfostran" att göra. Jag brukar också förklara detta för släkten så att de ska förstå att sonen egentligen inte är ouppfostrad eller otacksam .

Ja det är det man hela tiden får höra...att hon är "ouppfostrad" och "bortskämd" *suck*

Siobhan: Ja, det är så tråkigt när andra inte förstår att det helt enkelt inte är uppfostran som det är fel på. Det är ju faktiskt biologiska orsaker som gör att barnet inte beter sig som andra barn. Jag vet att min son gör sitt yttersta alltid. Han får hela tiden kämpa så mycket mer än andra barn för att kunna fungera i vårt samhälle och enligt våra normer.  Våra far- och morföräldrar är ganska förstående nu för tiden. De har gått autismutbildningar och jag har lärt dem hur de ska förhålla sig till sonen när han "inte gör som han borde."

Visst kan det bero på autismen men det finns många barn som är otacksamma utan att ha autism.
Jag tycker ständigt man kämpar för att ens barn ska vara glada för det dom har, vara tacksamma för att de är friska m.m m.m

Då är det inte bara jag som kämpar :)

Jag pratade med min mor om detta, frågade hur vi blev så pass tacksamma och om hon fick lära oss tacksamhet. Hon svarade "Självklart fick jag lära er!" men hon lade till att det var rätt lätt jämfört med hur jag har det, hon jämförde det som att gå upp för den lokala pulkabacken med att bestiga mount Everest.  

Sådär är min son också (han har samma diagnos), vi har pratat massor om det, men han blir liksom inte sådär glädjestrålande tacksam endå, däremot vet jag ju med mig att han blir jätteglad och är tacksam, han är mer saklig och kan mycket väl kläcka "jaha, är alla paketen slut redan?" eller "Varför måste man få kläder i julklapp, jag trodde man bara skulle få roliga saker?"...har konstaterat att han inte riktigt tänker som "vi andra" de där små nyanserna i det sociala samspelet finns inte, tex att man "spelar glad och tacksam" över en julklapp som kanske är tråkig...utan han säger som han tänker och undrar (dock låter det ju ganska ohyffsat)

Han säger liksom så som han  tänker (och som man själv tänkte som liten men inte sa)

Oavsett diagnos eller inte, så tror jag inte man kan LÄRA sitt barn tacksamhet. Däremot tar de efter sina föräldrar. Om du rättar barnen vid dåligt beteende, självgodhet eller egoism, och särskilt om du själv föregår med gott exempel och visar stor tacksamhet vid saker och händelser, så lär sig barnet detta.

Sorry men det är ren bullshit :) I min familj visar vi otroligt mycket tacksamhet och har alltid gjort, vilket gör att min dotter "sticker ut". Vi är dessutom inte mesiga med att rätta barnet vid dåligt beteende. Att argumentera som du gör ser jag som ett hån mot mängder med föräldrar därute som kämpar med sina barn. Eller säger du likadant till föräldrar vars barn inte sover hela nätter? Typ att om bara föräldern sov hela natten så skulle barnet ta efter och göra likadant?

Visst man kan PÅVERKA som förälder, och påverka rätt rejält, MEN barn är enskilda individer och inte några kopior av deras föräldrar. En förälder kan tex ha två barn, ge dem samma uppfostran....men de har helt olika personligheter.  

Bara för att din dotter inte har påverkats betyder väl inte att det är bullshit? En utav tusen förgör inte en teori.

Men är det viktiga för dig att hon ska känna tacksamhet eller visa tacksamhet?

Eftersom du oroar dig för vad släktingarna ska tycka på julafton så låter det som att det som stör dig mest är att hon FRAMSTÅR som otacksam.

Då tror jag säkert att du kan lära henne det på ett nästan mekaniskt sätt. Typ om man får en present så säger man tack först när man får den i handen, sen när man har öppnat och sen när gästen går. Sen får du väl öva och nöta in detta med rätta belöningar/förstärkningar, som när man lär barn att hälsa, tacka för maten, stå i kö...

Sen när det gäller att KÄNNA tacksamhet beror det väl helt på din dotter, hennes diagnos, om hon faktiskt är olycklig, vad du tycker gills som tacksamhet etc.  

Jag känner inte till så mycket om autism men tänker mig att det skulle fungera om du uppmärksammar när du ser att hon är tacksam och verbaliserar det. Typ -Åh, nu ser jag att du blev riktigt glad! Du tycker mycket om mormor som ger dig just vad du önskat dig. 

Ja, nånting sånt. 
Lycka till! 

Vi har också tränat en del på tacksamhet med rollspel. Och att prata om det. Det är väl ganska typiskt att om barn få åka en karusell blir dom ledsna för att dom inte får åka en till i stället för att vara glada att dom fick åka. Jag trodde också att tacksamhet kom automatiskt, men så har det inte varit för oss.