Jag saknar närhet i vår relation, känner mig ensammare än någonsin
Jag är gift med en jämnårig man sedan 2 år tillbaka. Vi har känt varandra i snart 7 år. När vi träffades var jag kär i en gift man som jag hade en het kärleksrelation med under ett par månader. Detta faktum gjorde att jag inte var speciellt intresserad av min nuvarande man i början. Jag kände en stor tvekan till honom p g a att han inte mådde så bra fysiskt och var väldigt stressad. Det tog nog ett halvår innan jag bestämde mig för att jag ville "gå vidare" och verkligen inleda en relation med honom. Vi åkte utomlands tillsammans och hade jättemysigt, så när vi kom hem igen kändes allt rätt.
Det som fick mig att tveka i början var att min man är väldigt upptagen med sitt jobb. Jag var väldigt rädd att binda mig på nytt, jag har varit gift förut med mina barns pappa. Det slutade i skilsmässa efter 2 omgångar i familjeterapi. Mina barn är vuxna idag.
När jag tog upp detta om att han inte har så mycket tid för oss och att jag märkte att han var så stressad och inte har så mycket tid eller lust attt umgås så har han alltid sagt; ja det är lite jobbigt nu, men snart kommer det att bli bättre när saker ordnar upp sig eller när han kommer att få avlastning på jobbet, eller det och det. Alltid någon förklaring.
Saken är den att under den här tiden vi känt varandra så har det INTE blivit bättre, snarare tvärtom.
Han är väldigt lat hemma. Det är för det mesta han som lagar mat, men det är också allt. Han städar inte, fixar inte iordning efter sig i köket när han lagat mat. Om hans barn varit hemma hos oss och jag inte är hemma och äter så ser det ut som sju svåra år i köket när jag kommer hem.....hans barn hjälper ALDRIG till med något. De bor inte här, den yngsta är här ibland men har hotat med att han vill flytta hit nästa sommar när han gått ut gymnasiet.
Nå så till mitt STORA problem som gör mig så ledsen.........Jag får inte tillräcklligt med närhet, intimitet och kärlek av min man.
Det är inte lätt att prata med honom om något överhuvudtaget tyvärr. Dels för att antingen är han upptagen med sitt jobb eller så säger han att han inte orkar prata eller så blir han sur när jag försköker ta upp detta.
Han säger; "men jag ligger ju i sängen och håller om dig när vi sover". Ja det är sant, men det räcker inte! Jag vill bli samtalad med, jag vill bli smekt och att han är intresserad av mig, vad jag gjort, fråga hur jag mår etc. Det frågar han aldrig. Han frågar inte så mycket överhuvudtaget och jag undrar om han är speciellt intresserad av något annat än sig själv.
Han vill gärna ha sex, säger han. Men han tar ALDRIG initiativ till det!! Jag har tagit upp det flera gånger med honom och då säger han att han "är skadad" från sin relation med sina barns mamma för då fick han "faan aldrig knulla hur mycket man än ansträngde sig" svarar han då............När vi har sex är det alltid jag som får ta initiativet + ta den aktiva rollen. Han tar knappt i mig, visst han håller tag i mig men smeker mig aldrig!
Äh jag skriver det här för jag vet verkligen inte hur jag ska göra...........det här året har varit ett mycket tufft år för mig och mina barn då min mamma gick bort efter en kortare tids vistelse på sjukhus. Jag har verkligen behövt stöd från min man i år, men har inte fått det. Kan tillägga att han dränker sina sorger i sprit. Hans pappa är alkoholist och jag börjar tro att min man är det med. Det känns som han gräver ned alla känslor och de enda käslor han kan visa är ilska. Senaste utbrottet han fick handlade inte om mig, det fick han på sin son som inte varit här sedan dess.
Snälla hjälp mig med råd, jag är snart på väg här ifrån känns det som. Jag lever i en parrelation men har aldrig förut känt mig så här ensam..............