Ensamstående med prematurbarn

Jag är en ensamstående förälder till min fina prematur dotter på 5månader (korrigerad 3månader)
Jag undrar om det finns fler ensamstående prematurföräldrar här på fl?

Känner mig lite ensam i min situation just för att jag inte har någon som vet hur det är.
Jag har ett enormt stöd ifrån både vänner och familj men de kan ändå inte förstå.

Det var egentligen inte meningen att jag skulle ha barn just nu. utan jag fick reda på att jag var gravid under en förberedelse inför operation för att ta bort min livmoder. När jag fick beskedet kunde jag inte ha blivit mer chockad och enormt glad, Jag har alltid velat bli mamma och trodde inte att jag skulle få bli det biologiskt menat. Eftersom jag har canserceller i livmodern så var läkarna inte säkra på att min livmoder skulle låta barnet vara kvar där inne.

Jag fick havandeskapsförgiftning i vecka 26 och födde min dotter i vecka 29 (med akut kejsarsnitt) Då vägde hon bara 975g och var 37cm lång,  Jag var överlycklig för mitt barn men vågade inte helt glädjas över att bli mamma eftersom jag inte visste om hon skulle överleva. Hon var ett starkt och piggt barn som låg och lyfte huvudet med c-papen på. efter en vecka så började magen krångla och hon fick syrgasbehov som hon inte haft förut och de upptäckte att hon hade ett stort hål emellan höger och vänster förmak (hjärtat)+ en stor duktus som inte ville stänga sig.

Efter många åtgärder skulle hon få hjärtoperation och blev satt på kö och fick matdropp så började hon bli sitt "vanliga" pigga jag igen. Äntligen kändes det som att de skulle ordna sig för min lilla plutt och jag började slappna av och njuta av mamma rollen, efter 9veckor på neo så fick vi komma hem på permition med syrgastuber och pulsometer. Min dotter växte på bra och hon slutade ganska snabbt med syrgasen efter vi kommit hem. Jag var överlycklig och kände det där lyckoruset som alla nyblivna mammor brukar ha. (självklart hade jag det innan och älskade min dotter men det var så många orosmoment som alltid fanns där)

Efter vi kommit hem har hon fått andningsuppehåll och vi har blivit inlagda och fått ta många nya tester b.l.a. MRT (magnetröntgen) av hjärnan, kollade hennes hjärnaktiviteter m.m. det kändes som att jag gick i en dimma och inte hitta ut.

Nu en månad efteråt så mår min dotter jättebra och växer i sin egen takt och som det ser ut just nu så behöver hon inte någon hjärtoperation.  men jag kan inte förklara för någon hur denna tiden har varit eftersom de inte har varit i samma situation. De vet inte hur det är att ha haft sitt barn i kuvös eller hur påverkad psykisk man blir av att ligga inne på neo utan att kunna prata med sina nära och kära för man har fullt upp med, pumpning, matning och att ligga känguru.

Det var skönt att skriva av sig och finns det några andra ensamstående prematurföräldrar man kan prata med!
självklart får ni andra också skriva

tack