Ställer jag för höga krav?
Jag träffade en man för 4½ år sedan. Han är mannen i mitt liv och jag älskar honom verkligen. Han har ett barn som nu är tonåring. Jag har inga barn själv. Vi förlovade oss efter två år och planerade att flytta ihop och började gå på husvisningar.
Dessa dryga fyra år har jag försökt anpassa mig till deras liv, där barnet har styrt väldigt mycket av hans liv och tid, vilket ju påverkar oss och vårt gemensamma liv. Barnet är hos honom alla helger vilket gör att vi aldrig har någonsin har en ”ledig” helg för att göra saker tillsammans som ett par. Ska vi på fest måste det arrangeras i förväg med mamman. Vi kan aldrig spontant gå på bio eller gå ut och äta ensamma utan att det ska arrangeras och planeras i förväg, vilket resulterar i att vi aldrig gör något eget. Allt handlar om att tillfredställa en tonårings behov med att skjutsa till och från aktiviteter. Mamman är inte tilldelat något ansvar vad det gäller detta utan min särbo har tagit på sig rollen att göra allt för sitt enda barn till 100%. Till saken hör att mamman också styr över min särbo och hittar på saker med barnet som kräver t ex skjuts, vilket gör att hans telefon kan ringa massor av gånger på en förmiddag där hon och barnet bestämmer att hans ska skjutsa eller finnas tillgänglig för deras behov. Vår gemensamma semester där vi är hemma (och då alltid i hans hem så barnet kan gå och komma som det vill), har varit att inte kunna röra sig utanför tomten eftersom det inte finns respekt för att vi har semester och kanske vill vara fria att företa oss aktiviteter utanför hemmet, utan att ”be om lov” av dem. Jag får sitta i hans hem och bara vänta på hur dagen ska bli, för någon planering finns ju inte. Däremot måste ju vi planera varje liten aktivitet i veckor innan för att det ska funka för barnet och mamman. Allt detta är förstås min särbos eget fel som aldrig säger ifrån eller har gränser för hur saker och ting ska hanteras i hans eget hem.
Han tar aldrig initiativ till att vi två ska få tid tillsammans, eller ens få semester ihop, för då måste det ju arrangeras med mamman och dessutom känner han så stor skuld till sitt barn att hans ska åka bort eller göra något tillsammans med mig att han istället förtränger det och det blir inte av. Allt måste jag be om. I år var förstå gången på dessa år vi hade en ensam veckas semester, men då var ju barnet bortrest med sin mamma och han kunde tänka sig att åka bort med mig utan skuldkänslor. Annars hade det inte hänt. Jag får sällan känna att han har gjort något för vår skull eller bli glad för en överraskning en fredag eller lördag kväll för vår relations skull. Det gör mig så ledsen och uppgiven och jag känner mig mest bortprioriterad.
I två år har jag nu försökt säga till min särbo att jag önskar en ledig helg en gång varannan månad för att kunna göra något tillsammans utan att det ska arrangeras med två personer. Han lyssnar och förstår, men har inte gjort någonting för att göra denna lilla förändring för våran skull. Varje fredag har jag åkt till honom för att stanna till söndag. Om jag inte gjort det skulle vi ju inte träffas eftersom han har sitt barn varje helg.
Man kan ju tycka att en tonåring skulle klara sig själv hemma en lördag kväll om vi vill gå ut, men tyvärr är detta barn bortklemat sedan födsel och kan inte vara hemma ensam av rädsla för ljud i huset, röster utanför eller annat som ”skrämmer”. Vid enstaka tillfällen har en kompis sovit över och då har det gått bra, men åter igen, det inget som är planerat utan plötsligt hals över huvud kan vi gå på restaurang eller bio, utan att ha kunnat planera vad vi hade lust att göra denna kväll. Hade han någon gång sagt åt barnet att planera med en kompis så att vi fick gå utanför huset en kväll, så hade jag blivit jätteglad. Det har tyvärr aldrig hänt på dessa år.
För ett år sedan hade jag hjärtklappning och dubbelslag på hjärtat och var tvungen att söka läkare för hälsokontroll. Alla mina värden var hur bra som helst samt inget fel på mitt hjärta. Slutsatsen är enkel: Jag är sönderstressad av situationen, att aldrig bli hörd eller känna att vårat förhållande är viktigt för honom, det har gjort att jag är uppäten i själen. Jag tog då bladet från munnen och förklarade hur jag mådde och varför jag hamnat i denna stress. Han lyssnade och förstod och tyckte att allt var tråkigt och jag BAD att det skulle ske en förändring för våran skull. För vårt förhållande och vår kärlek.
Men ingenting hände.
Nu har det gått ett år till och det har gått så långt att jag känner mig kidnappad i hans hem och får svårt att andas ibland pga att jag bara sitter där och väntar på att alla aktiviteter och arrangemang ska ske på deras villkor och tider. Det resulterade i att jag en dag kände mig helt uppäten inuti och fick nog. Jag packade mina saker och sa att jag inte längre kan vara hos honom på helgerna eftersom jag känner mig kidnappad och kväst av hela situationen.
Inte nog med att jag i våras talade om att jag inte vill gå på husvisningar eftersom jag inte kan flytta ihop med honom under dessa premisser han lever och är rädd att vårt förhållande skulle inte hålla. Nu är jag också tvungen att försaka helgerna tillsammans med honom. Han arbetar väldigt sent tre kvällar i veckan då han sover hos mig, och det är den tid han och jag får tillsammans; en halvtimmes tedrickande innan läggdax, och frukost på morgonen innan jag måste ge mig iväg till jobbet.
Jag är trasig och jag tycker jag har fått betala ett högt pris pga av att han inte kan ge oss lite tid att vara ett par.
Tro mig, jag har tagit upp detta och diskuterat saken, sagt att jag vill att han tar initiativ till ett vuxenliv för att vårda vårt förhållande utan stress eller att hans telefonen ska ringa. Jag har ständigt en känsla av att jag stjäl tid av honom om jag begär en ledig helg och att det är jag som är en boven och inte anpassar mig till deras liv.
Jag har ju nu ställt krav men begär jag för mycket? Måste jag även försaka kärleken och ge upp mitt livs kärlek?
/Ledsen