Hurudana förlossningsskador fick du?

Jag födde mitt första barn som 21-åring. Han kom i vecka 36+0, väldigt oväntat men han var en rejäl gosse på 3320 gram, 49 cm och 37 cm i huvudomfång. Jag sprack mycket, de sydde mig med över 20 stygn. De slutade räkna efter 20 stygn, de sydde mig i 45 minuter och det gjorde fruktansvärt ont. Mycket ondare än vad hela förlossningen gjorde. Jag vet att min ena yttre blygdläpp sprack på mitten, på längden. Jag sprack nästan hela vägen bak, hade någon millimeters marginal. efteråt på BB undersökte de mig vid två tillfällen (stannade i fem dagar) varav jag fick själv titta en gång med spegel hur jag såg ut. Jag fick mycket information och min barnmorska kom och pratade med mig.

Jag hade mycket ont och hade svårt att sitta ner i ett par veckor efter förlossningen. Vid efterkontrollen sa barnmorskan att det inte ens syntes att jag fött barn. Men jag hade ont vid sex i ett antal år efteråt, det stramade och ömmade där jag hade blivit sydd i mellangården. Idag 7 år (och två barn till) senare har jag inga problem alls och ser helt normalt ut i underlivet. Jag är oerhört tacksam för det jobb som min barnmorska och hennes elev gjorde när de sydde ihop mig, de gjorde ett fantastiskt arbete! Det gjorde fruktansvärt ont och jag hade ont lång tid efteråt, men jag tror knappast att varken barnmorskan eller jag hade kunnat göra något annorlunda. Jag vet att hon höll emot vid mellangården, men min son hade ett stort huvud och jag var väl inte så töjbar. Jag har även spruckit lite vid mina andra två förlossningar, men inte alls i den utsträckningen. Vid andra förlossningen sydde de 4 stygn och vid tredje 2 stygn trots att barnmorskorna och jag gjorde allt vi kunde för att undvika det. Jag har nog helt enkelt en tendens till att spricka. Vid de förlossningarna hade jag inga besvär efteråt.

Så jag kan inte annat än tycka att jag hade tur som fick en fantastisk barnmorska och att de gjorde ett jättebra jobb på Helsingborgs förlossning för 7 år sedan.

Tycker inte att du ska jämföra dig med andras skador. Självklart får du må dåligt över hur det blivit för DIG.

Tycker förövrigt tråden var en bra ide!

Min historia:
Förlossningen drog ut på tiden massor och efter 35 timmar med värkar fick jag krysta. Dottern trängde inte ner ordentligt, hjärtljuden gick ner och hon behövde komma ut. En BM fick trycka på magen samtidigt som en läkare använde sugklocka. Efter en timme med krystvärkar kom hon ut. En stor tjej, 4695 g och 56 cm lång.

Läkaren kolla mig därnere och konstatera att jag spruckit hela vägen. Ner på operation och där förlora jag 3,5 l blod.

Efteråt har jag fått jättebra vård. En jättebra sjukgymnast följer upp min skada. Jag har ont efter sex, vid mens, och ibland efter promenader och så. I övrigt var de första 8 veckorna hemska. Jag mådde skitdåligt och kunde inte sitta och jag som trodde allt skulle vara så fint när man precis blivit mamma. Som alla sa.
Tyvärr är de inte så för alla.

Tack för era svar!

Det tog också väldigt länge då de sydde mig, tror att barnmorskan höll på i runt 50 minuter! Så det kändes ju inte särskilt roligt att behöva ligga och bli sydd så länge då man mest av allt ville vara ifred min sitt barn och sin man och njuta av stunden. Men jag är nog ändå tacksam för att hon tog arbetet på allvar och försökte sitt bästa. Jag tror att orsaken till att spricka på blygdläppen ändå inte blev bra kanske är den att i.o.m. att hon sydde det sist så kanske det redan hunnit bli så svällt att det var svårt att få kanterna att ta ihop rätt?!
10 stygn blev jag sydd med, så jag var också rätt öm efteråt. Kunde nästan inte sitta alls under de tre dagarna jag var på BB, så att äta blev lite krångligt då t.ex. kycklingsås och ris är lite svårt att äta liggandes Men efter ungefär en vecka så kunde jag sitta utan större problem och börja röra på mig osv.

Jag hade väl "tur" som blev sövd. Det tog 5 timmar på operation. 2 timmar syddes jag tydligen. Var inte lätt med allt blod samtidigt.

Ja usch, det kan inte ha varit roligt att ligga på operation i två timmar just efter att man fött, och att vara så sjuk efteråt också! Men kanske du har rätt i att du hade tur i oturen som fick bli sövd för då märkte du ju själv inte nåt av det i alla fall.

Puffar tråden lite

Fick en total sfinkterruptur när dottern föddes, 5070 gram med ett huvudomfång på 39 som kom till världen med sugklocka. Blir snitt med nr 2 som väntas till våren.

Jag vet inte om jag vill kalla det skada.. Men en 26h lång förlossning som avslutades med sugklocka resulterade att jag sprack ner i mellangården, inte hela vägen son tur var. Jag minns inte hur länge bm sydde och jag kände ingenting, hade Eda och bm la någon bedövning innan hon började + något kylande.

Det läkte bra och jag kunde sitta med en gång, men jag hade svårt att sätta mig och resa mig. Iaf så läkte det fint, men ärret finns där. I bland, två åt senare kan jag få ont, eller mer att det ömmar. Speciellt när vi myst eller om jag vart på toaletten länge.

Det är något som kan vara irriterande, men jag har vant mig. Först trodde jag att det höll på att spricka upp när det började ömma och värka, men bu vet jag att det inte gör det och då känns det mindre också.

Börjar dock oroa mig lite för nästa förlossning, tänk om de gamla spricker upp då och kanske mer?

Vid min första förlossning så var det jättejobbigt på sluttampen. Min son hade navelsträngen tre varv runt halsen och började få för dåliga värden så läkaren ville ha ut honom, jag var knockad av smärtorna och hade samtidigt inga direkta krystvärkar även om jag försökte trycka på ändå. Det slutade med rätt brutal utryckning med klocka. Jag blev klippt, men sprack ändå bakåt och fick sfinkterruptur samt "uppåt" i slidan en ganska bra bit. Har ingen aning om antalet stygn, men jag syddes på operation. Jag tycker att sfinkterrupturen läkte oväntat bra. Det var ju ett helvete att bajsa under en tid efteråt, men i dag har jag inga känningar av den. Däremot har jag haft kvarstående ömhet och ibland smärtor i slidan vid samlag och det har ju såklart varit tråkigt och bökigt. Jag vet inte direkt om just bristningarna hade gått att förhindra...? Brutaliteten i förloppet kom sig ju delvis av att mitt barn helt enkelt behövde komma ut snabbt och då var ju jag högmotiverad också. Möjligtvis kan jag tänka att eftersom förlossningen inte gick så bra strax innan heller så hade man kanske kunnat avbryta tidigare och förlösa med kejsarsnitt, men det vet man ju samtidigt inte heller hur det hade gått.

Nu har jag fått mitt andra barn och var livrädd inför förlossningen, bland annat på grund av det jag beskrev ovan. Det gick dock mycket bättre! JAg blev sydd en hel del även denna gång, men inte alls lika mycket. Har knappt kommit igång med sex ännu, men har ändå en känsla av att det kanske inte var helt fel att spricka upp lite i ärren och bli sydd igen just där? Tror faktiskt att jag är mindre öm i slidan nu än innan förlossning nr 2.

Jag tycker också att det är en hel del tabu gällande förlossningar, förlossnignssmärtor, obehag efteråt, osv. Inte här på föräldraliv kanske, men i de flesta andra sociala sammanhang (inklusive föräldrautbildningen på MVC, är i alla fall min erfarenhet).

Den bristning jag fick hade kanske just varit en grad 2. Istället är de inte ordentligt sytt och perinealkroppen är väldigt trasig. De man fått höra innan ul är att de ser fint ut och underlivet förändras när man fött barn, de kanske är så du känner efter för mycket.
Nä de var inte så, de var helt trasigt där musklerna ska mötas och att de är omöjligt att bli färdig på toan, nä de satt inte bara i huvudet, de finns inget stöd från musklerna.