Händer det att du skriker på dina barn?

Klart att det händer men väldigt sällan. 

Det händer sällan, men ibland blir jag irriterad och då har jag svårt att dölja det. Brukar försöka med andra sätt istället. Det känns inte bra för någon när man skriker. Min son blir ledsent och jag blir ledsen på mig själv när j ag göra det.

Kan tillägga att min tålamod sviktar mer nu när jag är gravid, än vad det brukar göra. Jag är trött, och vill inte busa alltid. Min son springer gärna iväg när vi ska gå till förskolan. Han vill att jag ska jaga honom. Jag är långsam, men har en buss att passa. Vid två tillfällen har jag höjt rösten lite för mycket, just för att jag är stressad och inte vill jaga ifatt honom påbyltad och svettig....Han göra inte så här med min man....så nog kan jag bli lite arg när han gör det, och då har jag höjt rösten. Men som sagt jag försöker verkligen låta bli!

Jag försöker att inte höjja rösten. Tar bara min energi och blir inget direkt ljus i vardagen. Hur blir en uppfostran då? Då krävs det att skrika på ens barn tills denne lyssnar /o: Man kan visa att man är arg eller missnöjd i alla fall. För inte skriker vi väl ute på barnen? Varför då hemma!

Japp, det gör jag. 

Jag har tre barn på 1,4 och 7 år. Jag smågapar nog på dom varje dag. I bland måste dom liksom överröstas;) dom bryr sig oftast inte så hårt! Fortsätter med sitt.
Men, när jag plockar fram den lite tysta, hårda och sammanbitna rösten. Då står dom i givakt, då vet dom att mamma menar allvar.

När jag tappar tålamodet. Men jag vill inte säga att jag tycker det är bra. Skrikiga vuxna ger ju skrikiga barn..... tycker det är bättre att behålla lugnet och ge en konsekvens som de är förberedda på.

Ja, det har hänt och jag skäms alltid lika mycket efteråt. Ångrar mig och samlar mig och försöker kommunicera på ett bra sätt istället då, men jag antar att skadan redan är skedd.
Å andra sidan kan jag gorma åt henne utan att hon bryr sig ett skvatt, hon flinar bara och fortsätter med sina bus. 

Det händer men inte ofta

Ja men väldigt sällan. Min 14-årige son brukar det vara då. Han kan vara lite jobbigt ibland.. 

Aldrig. Kan säga till på skarpen när det behövs men varför ska jag skrika? Fattar att man kan bli frustrerad och tappa tålamodet om man har krävande barn eller kanske många barn men att skrika o ha sig verkar lite galet. Inte kul galet. Bara galet. När mitt barn fick några utbrott sådär som barn kan få vid lite yngre ålder (idag 7 år) så blev jag alltid lika fascinerad. Älskar att titta på barn som får utbrott, det är så mycket känslor. Det händer så mycket i den lilla kroppen och det är fascinerande, för det är lite galet.
Det är väl en del av ens uppgift, att vägleda barnet att hitta uttryckssätt som är bättre, skönare. En urladdning kan vara befriande men också väldigt påfrestande, oftast blir man ju mer tillfredställd om man hittar ett annat sätt och slipper stormen. Känslor är mycket bra, men det blir jobbigt om man inte har verktyg att hantera dom.

Ja det händer, jag har lätt till att höja rösten tyvärr.