Era erfarenheter om förlossning efter kejsarsnitt: välja nytt KS eller vaginalt? Rädd för båda! :-(
Hej,
Är gravid med mitt 3:e barn, i v.25.
Första förlossningen startade med vattenavgång, v 40+8, och jag blev igångsatt pga. mekoniumfärgat fostervatten. Hade sedan värkar med 1½ minuts mellanrum i 14 timmar, innan sonen kom ut via normal vaginal förlossning.
Andra förlossningen startade med värkar, som snabbt blev väldigt täta och intensiva. Jag trodde och hoppades att allt skulle gå lite snabbare och lättare denna gången, eftersom det tydligen brukar göra det för de flesta vid andra förlossningen. Men av någon anledning gick något snett, jag fick krystvärkar när jag var öppen bara 4 cm, min flicka i magen blev stressad och till slut beslutades det att jag skulle snittas akut. Men då hade jag först tvingats kämpa emot krystvärkar i ca 1 timme, vilket var mycket traumatiskt för mig. Har aldrig jobbat så hårt i mitt liv, det var hemskt! 
Inför min kommande förlossning är jag nu tämligen rädd, minst sagt, för typ allt som kan gå fel... Ska få prata med en läkare i v.32, men tänker dagligen på förlossningen och hur den ska gå. Jag lär ev. få möjlighet att välja mellan att försöka föda vaginalt eller att få planerat kejsarsnitt denna gången, men kan inte välja! Är livrädd för båda, pga. alla risker som finns. Har nu hört talas om risken att livmodern kan spricka under förlossningen pga. mitt tidigare snitt, och är nu nojjig över det också.. 
Jag blir dessutom MEGASTOR när jag är gravid, är redan minst lika stor som många som är i v.40... *gulp*. Det kan väl knappast vara positivt med tanke på "sprick-risken", att jag blir så stor om magen..? (Mina bebisar har dock varit normalstora, 50 cm, 3325 kg, båda två.)
Vad är era erfarenheter från situationer liknande min? Ni som snittats tidigare, hur gick det med nästa förlossning? Vad valde ni? Gick det bra? Det finns ju tyvärr risker med alla förlossningssätt, så det känns som att välja mellan "pest eller kolera" för tillfället. Någon som kan lugna och informera mig? Det är verkligen jobbigt att känna sådan ångest inför något som egentligen är en så otroligt positiv upplevelse; att få en liten bebis igen. Vill känna glädje, inte oro!
Men det är ju onekligen mer naturligt att föda vaginalt, (än att snitta), så jag tror att både min kropp och bebisen mår bäst av en vaginal förlossning, egentligen. Om det går bra, dvs.. Men ändå.. Tänk om allt går åt pipan, tänk om livmodern spricker, eller jag förblöder eller något sådant..?? Har läst en hel del skräckinjagande förlossningsberättelser här på FL.. Visst, det är kanske lite dumt att läsa sånt, men jag känner samtidigt att jag vill veta vad som kan hända, (och som faktiskt händer) så att jag kan förbereda mig, fatta välinformerade beslut osv. Blev väldigt överrumplad förra gången då allt plötsligt gick snett, när jag trodde allt gick bra, så det vill jag gärna undvika denna gången, om jag kan. 
Alla förlossningar är olika, och man kan få en underbar förlossningsupplevelse efter en traumatisk sådan. Och det är det jag hoppas på..att det ska fungera med vaginalt, att allt går som det ska och att jag återfår min positiva inställning till det hela. Hade ju dock en sådan från början. Kändes betydligt trevligare att vara gravid, när jag inte var så rädd.