Hej alla ensamma föräldrar. Jag är gravid i vecka 15 och har varit ensam om detta från början. Det var oplanerat och pappan vill absolut inte ha med det att göra. Nu blir det så att jag får köra hela racet själv och jag är lite nyfiken på vad som varit absolut jobbigast med att vara ensam? Skriv gärna också om ni varit ensamma från början eller blev det på vägen. Tack!
Jag bestämde mig för att vara själv redan från början då det helt
enkelt inte fungerade ihop med biopappan som nu har vår dotter
oftast varannan helg.
Fick hjälp av min mamma när min dotter var liten, hon var även
med på förlossningen.
Nu bor jag och min dotter själva, hon är 2,5.
Det absolut jobbigaste är väl att faktist vara just ensam om precis
allt. Men man får se det positiva i allt, du får bestämma allt själv,
skapa egna rutiner, sätta egna gränser.
Det är bara Du som bestämmer!
Räkna med att det kan bli tufft MEN det är helt klart värt det.
Jag separerade från barnets pappa när sonen var ca 7 mån. Egentligen var jag på ett sätt ensam redan innan, fast i ett förhållande. Fick tjata om allt, fick aldrig en sovmorgon etc. Det som blev lättare när jag flyttat var att jag äntligen fick slippa irritera mig på någon som inte tar egna insiativ o som bråkar om allt. MEN det har varit och är fortfarande jobbigt att vara ensamstående, det är inget lätt jobb. Jag är tacksam över att allting flyter på bra eftersom jag bestämmer allt angående rutiner etc. men tråkigt att inte ha någon att dela både ansvar och annat med. Han har en pappa som "ska komma" varje helg men uteblir ungefär varannan.
men det absolut jobbigaste är faktiskt vad gäller sömnen då sonen också aldrig sovit en hel natt än och jag aldrig sovit längre än till 7. Han är snart 2 år. Man blir jävligt trött.. Så det blir många gånger man somnar kl 20.00 ;)
Jag brukar säga att det är avsevärt mycket lättare att vara ensam förälder än att vara förälder i ett dåligt fungerande förhållande. Och det som flera andra här har skrivit stämmer rätt bra med det...
Det behöver inte vara svårt att vara ensam förälder, man skall absolut inte vara rädd för det 
Jag tycker själv att det fungerat såpass bra att jag valt att skaffa ett barn till på egen hand, efter att ha varit ensamstående med 1:an i princip hela tiden i flera år.
Sen kan det ju variera rätt mycket beroende på hur barnet är, hur du är, hur påverkande omständigheter ser ut osv...
Får man ett barn som sover dåligt är det i sig tufft som bara den! Men då kanske du får välja att acceptera att lägga dig kl.19 när du nattar bebisen så att du får mer sömn, tex (för mig tog det nästan 2 år att inse detta *ASG*)
Det där med att lufta på bebisens rumpa som är så viktigt har jag hört många se som ett problem - för när skall man få till det? Vad jag gjorde var att bebisen fick lufta rumpan i badrummet på golvet när jag duschade, då blir ju luften lite varm och skön och du har koll på den lille samtidigt. Ja, bara som ett exempel - det finns lösningar på det mesta
Jag tror att det absolut viktigaste är att du ser över dina prioriteringar och väljer vad som är viktigt! Tex bo i egenägt boende=större ekonomisk risk om tex vitvaror går sönder, ansvar för skottning, gräsklippning mm. Hyresrätt=du betalar för viss service så att du kan lägga dina pengar & tid på barnet osv. Jobb: heltid=mer stressigt och dåligt samvete för barnets långa dagar på dagis men bättre ställt ekonomiskt, deltid=det omvända (har jag själv tyckt iaf). Har du ett stort behov av egen vuxentid så kan det vara viktigt att du börjar se över dina nätverk så att du kan få avlastning för att gå på den där tjejmiddagen eller vad det kan handla om.
Ja jag hoppas och tror med att man finner lösningar på det mesta. Jag har ju inget att jämföra med heller, man märker kanske större skillnad om man blir lämnad när barnet är ett par månader, ja förutom om man då varit i ett dåligt förhållande innan som flera av er skrivit. Jag tror också det är en fördel att "slippa" ha en man att "ta hand om" isåfall.
Kul med tips, som det där med luftningen, tar gärna emot fler tips. =) Jag funderar på detta med bärsele, det måste väl underlätta en del om man är ensam? Erfarenheter av det?
Bärsele var guld värt! Då har man bebisen nära och händerna fria att fixa och dona
Du kommer att klara detta galant, kanske det bästa alternativet tycker jag :). Är gift och hur mycket har mannen hjälpt under förlossning, uppfostran?? Inget alls. Bara för det ska vara lätt för honom så kan han aldrig säga nej, ibland går tankarna där, varför ska han vara tillgänglig när han inte är till stor nytta?? Ja så väntar man andra barnet, många utländska män som i mitt fall och i hans släkt, så ska kvinnan ta hand om barnet. Fel tänkt...
Leja,
Starta en ny tråd och fråga om hur roligt och bra man faktiskt kan ha det som ensam mamma! Man behöver ju inte fråga om vad som gör det så himla bra med att vara ensam med barn, för de flesta skulle nog önska att det fanns två riktiga föräldrar som verkligen längtar efter sin bäbis. Men om man nu hamnat i den sitsen att man blir ensam, så är det mer upplyftande med de solskenshistorier om de mammor som trots allt lyckas få ett härligt liv med sin härliga unge, än att ta reda på det värsta och jobbigaste sakerna!
Se med glädje fram emot allt som kommer att hända! Skaffa en "vecka för vecka utveckling" för bäbisen i magen och följ den, Skriv upp första gången du kände att det rörde sig i magen, det där lilla fladdret och sen när första kicken kom och vad du hade för dig precis då mm. Då blir det så mycket roligare att komma ihåg det och berätta om det när du kan säga när det var och vad du gjorde då det hände mm.
Det är inte lätt att fixa barn helt själv, men det är det inte heller när man är två! Hur man än har det, så är det så underbart fantastiskt att få och ha barn, och snart blir oxå du mamma! Grattis!
Hej, jag var också själv från början. Eftersom min son alltid sovit bra och varit problemfri i övrigt så finns det ingenting som varit jobbigt. Man kommer så nära och blir så synkroniserade att det inte blir belastande utan bara som en bästa vän (vet att man inte ska se sina barn som kompisar men det blir typ så).
För att inte låta orealistisk och lögnaktig så kan jag nämna en sak som faktiskt var och är jobbig: jaga barnvakt när man måste göra något som kräver att man är barnfri. Att vara beroende av andras välvilja.