Att flytta eller inte, det är frågan? *långt*

Okej. 
Först och främst, visst är barnen allti första prioritet, men för att de ska kunna vara första prioritet måste ju DU må bra. Att vara nära familj och vänner är VIKTIGT!!!
40 mil är inte hela världen, deras pappa kan träffa dem ändå, och just nu är det ju du som "offrar" genom att bo i "hans" stad om du förstår vad jag menar.

Skolor för barnen, om ditt barn ska börja 1a klass, så vet jag inte hur stor skildnad det är i kvalite mellan lågstadie skolor? Som förälder är man ju också del av sina barns utbildning, och det som fattas där får man komplettera med lek och spel hemma för att fortsätta lärandet.

Inga barn är lyckliga om mamman är deprimerad. I längden gäller det ju dina barns bästa, att de får ha en mamma som är GLAD och ORKAR med bus och skoj OCH att ta hand om allt annat!!

Glöm inte bort att DU är en SUPERHJÄLTE lilla mamma!!! 

Hmm...måste börja med att säga att jag känner igen mig i mycket av det du skriver. 

Jag bor också ca 40 mil från min hemstad. Har barn, och alla i min familj/släkt bor i min hemstad. Skillnaden är att jag och pappan bor ihop. Men han har ett arbete som håller honom borta ganska långa perioder. Jag har inte heller någon avlastning och det mesta ansvaret vad gäller både hem och barn är mitt. Han är också "lekpappa" trots att vi bor ihop. Med det vill jag säga att jag faktiskt förstår hur du har det....

Jag säger även som föregående talare, 40 mil är inte ett problem, inte för någon som har barnen de få gånger som du beskriver. Dessutom skulle inte barnen direkt lida av det, när deras relation ser ut som den gör. Pappan kanske med anledning av er flytt  försöker träffa dem oftare, barnen kanske saknar honom på ett annat sätt och vill vara med honom mer än förr. Pappan kanske ändrar sig och flyttar ändå. Med andra ord, du vet inte idag exakt vad er flytt kan leda till, det kanske blir något positivt utav just det här med umgänget.

Du kommer att gå in i väggen. Förr eller senare och jag tror du vet det själv. Det finns så många fördelar med att flytta och att barnens aktuella skola är bra behöver inte nödvändigtvis innebära att de hamnar i en skitskola. Och är nästa skola sämre så är det väl inte hela världen heller. Tänk bara på alla andra barn som går där-de är väl inte dömda för att gå ut med otillräckliga betyg eller liknande för det? Dessutom väger allt annat upp det där med skolan.
Mamma kommer att må mycket bättre. De kommer att få flera nyckelpersoner i sina liv, folk som är intresserade av dem och öser kärlek över dem, tänker framförallt på din familj. Det kan väl inte heller vara lätt för dem att bo i samma stad som pappas familj och inse att de egentligen inte vill veta av dem?? 

Flytta innan skolåret börjar. Du berättar själv att boende och jobb inte är några problem. Tänk vad få personer det finns som kan säga det! Alltför mycket talar FÖR en flytt. Det är inte ens snack om att försöka lappa iop förhållandet längre, utan nu handlar det om att du ska kunna fortsätta orka vara mamma till alla dina barn. Gärna utan det korta stubinet. Och du lär bli en mkt gladare mamma, vilket leder till att barnen mår bättre.

Om jag har varit för hård eller dragit egna och felaktiga slutsatser så ber jag verkligen om ursäkt. Det var bara min tolkning utifrån det du har beskrivit och som jag TROR att du har det. Jag hoppas du fattar rätt beslut, vilket det än blir.

Gott nytt år! 

Tack så hemskt mycket för era svar. Ni bekräftar en hel del vad jag själv redan tänker. Jag vet inte riktigt varför jag tvekar. Det här med att gå in i väggen, jag mår redan så pass dåligt att jag undviker att umgås med mina vänner här. Jag orkar knappt gå till jobbet, och tro mig, jag är ingen rolig mamma. Jag gör det jag måste, sköter omvårdnaden och försöker så gott jag kan, men så fort barnen går till pappa så sover jag :(

Jag är normalt en social person. Jag har ett arbete med ganska mycket ansvar som kräver en del av mig och dessutom med en del sidouppdrag. Förr orkade jag åka ut med barnen och hitta på saker, eller hängde med vänner ut på AW osv. Numera längtar jag bara hem och få dra täcket över huvudet.Jag lever i en verkligt destruktiv tillvaro.

Vad gäller skola så går mina barn i stans bästa montessoriskola. Dit jag ev flyttar finns ingen med den pedagogiken som jag tycker är så viktig. Men å andra sidan så växte ju jag upp i den stan i en vanlig skola och jag fixade det. Och som en av er skriver här, det som saknas får jag komplettera med hemma.

Nu gäller det bara att ta tag i allt praktiskt. Men även att prata med barnens pappa. Jag är skitnervös för framtiden och att klara av att vara ensam förälder. Men det är ju sant, barnen kommer få tillgång till nyckelpersoner i deras liv på ett annat sätt än här, och jag kommer få möjlighet till den stöttning som jag saknar och även tillgång till alla mina nära vänner.

Valet är verkligen inte så svårt egentligen. Men hur ska jag orka ta tag i allt när jag mår som jag gör. Jag vill egentligen bara sälja allt och bara ta med det viktigaste, börja om helt på nytt i min hemstad. Vilken skön känsla det skulle vara :)

Nåja, nu ska jag bada mina barn inför nyårsfirandet med deras pappa. Själv ser jag fram emot en kväll ensam, men jag känner mig själv och när tolvslaget slår kommer tårarna flöda. Men jag ska ge mig själv ett fint nyårslöfte, och det är att ta vara på mig själv, mår jag bra kommer även mina barn att må bra!

Gott Nytt År till er och tack för svar!          
   

Ett fantastiskt nyårslöfte!

Jag ahr firat både jul & nyår på egen hand för många år sen. Och gudarna ska veta att jag har gråtit och tyckt synd om mig själv. Men det har även fungerat lite som terapi, man rensar systemet. För en period tänker man alla tankar som finns att tänka, man gråter och är smått patetisk och beklagar sig. Men sen tröttnar man nästan och dagarna efter har man lite mer jävlar anamma i sig och tänker ta tag i saker o ting!

Jag önskar dig all ork och styrka i det som väntar dig!