Hur ser era diskussioner om oenighet i sexlivet ut?

Jo, så kan det vara. Vill man lägga till det på listan så blir det ju så. Vill man intressera sig mer för sex och anstränga sig lite så blir det ju så. Vill jag inte tänka på sex mer med min fru så blir det väl så antar jag!?

När jag skriver ansvar menar jag delat ansvar för ALLT i den relationen man lever tillsammans i. Sex inkluderat. Jag har inte varit på den-mindre-lust-sidan än i mitt liv, men det kanske är jobbigt att ge sin partner njutning, se sig partner njuta om man väljer att tillfredsställa honom/henne med fingrar och mun. Jag hoppas, om jag nu hamnar där, att jag kan finnas där för henne och hjälpa henne om hon önskar det. 

Det räcker väl att hon tar ansvar för att hitta sin egen lust?

Det där med att det inte finns tid är mest en fråga om prioriteringar. Tycker man att det är viktigt med sex så hittar man tid. Är ganska övertygad om att de flesta skulle ta sig den tiden ifall de just hade inlett ett nytt förhållande och var nykära. Även om samma brist på tid fanns. Kan man hitta den tiden som nykär men inte i ett existerande förhållande... ja då är det en fråga om att inte prioritera sexlivet.

Sen är det klart att det kan vara svårt att få till det med barn omkring sig etc. Men iaf en gång i veckan kan man hitta den tiden, om man verkligen vill.

Jo, jag själv kan hitta massor med tillfällen där det skulle kunna gå att klämma in lite sex trots småbarn.

Min sambo däremot har ett fönster mellan 20:10 (efter nattning av barnen) till 21:35 (då tandborsten åker fram) som är det enda tillfället på dagen som är möjligt. Om det då är något på TV, eller om det inte är något på TV, men man sitter och zappar runt planlöst, eller om man "behöver sitta ner" en liten stund, eller man "är trött och måste gå och sova snart" osv. Ja, då är det svårt att hitta en gång/vecka. Då går det kanske en gång varannan vecka istället.....

Enligt mig skulle man kunna passa på och ta lite "bolibompasex", "ligga redo, naken i sängen när den andre kommer ut från barnens sovrum efter nattning"-sex, "morgonsex" när barnen tittar på film i vardagsrummet, "lunchdejt" på dagen (vi jobbar bara c:a 3km från varandra) med sex, osv osv...

Skulle nog kunna klämma in 1-2 ggr/dag utan att det blev jobbigt... ;) 

Ja, men det är ju så det är, det handlar mer om inställningen till sex än den faktiska tiden som står till buds. Tycker man att sex är viktigt så prioriterar man det. Men den som ser sex som något tar energi mer än ger energi så är det klart att man inte är intresserad av att se till att avsätta tid för det.

Jag förstår inte riktigt diskussionen. Överför den till något annat:

I början av förhållandet gjorde vi allt tillsammans. Städade, tvättade, lagade mat, betalade räkningar, och det var kul! Sen kom vardagen och det blev inte lika roligt längre. Jag fick noll lust att städa. Jag tycker helt enkelt inte det är roligt, ett tag försökte jag göra det ändå men jag kan inte förmå mig längre. Det ger mig äckelkänslor att städa, det ger mig äckelkänslor att göra våld på min kropp på det viset och ju mer hon tjatar om att städa desto mer anti blir jag. Hon får städa själv, det ligger inte på mitt ansvar att hennes behov av städning är större än mitt.  Jag har inget behov av att lösa någonting, för jag slipper städa och hon städar ju allt ändå. Hon får helt enkelt anpassa sig till min obefintliga lust att städa. 

Nu kommer självklart de som inte gillar sex osv att yla om att "det är inte samma saaaaaaaaaak".. nej visst. Det är inte samma sak för ER för att ni inte TYCKER att det är samma sak. Ni TYCKER att städning är ett gemensamt ansvar, men sexlivet är helt plötsligt ett individuellt ansvar där ni anser er ha rätt att helt plötsligt ta ett kliv utanför par-cirkeln och stå där och vinka. Allt annat skall lösas gemensamt, men bristande lust skall man "prata" om, vilket är en omskrivning för "jag berättar gång på gång att jag inte känner för det och kräver att han respekterar det, samtidigt som jag ignorerar hans behov och skiter i att respektera hans lust, för han är inte värd någon ansträngning" vilket i sin tur är en omskrivning för "fuck you, jag skiter i dig, jag bryr mig inte, bara jag får det jag vill och behöver i form av närhet och kramar så kan du gå och knulla dig själv sen". Det är inte ens värt luften ni uttalar orden med, för ni GÖR ingenting annat än slösar lite luft och producerar koldioxid. Ni har inget ansvar i att aktivt medverka i någon lösning eller kompromiss, annat än om både kompromissen och lösningen består av att ni får som ni vill, till sista bokstaven. Ni hävdar att det är er kropp, jo självklart, vems kropp är det som städar? "Det är inte samma saaaaaaaaaak".. för att ni VÄLJER att se det så. Ja, det är faktiskt ett aktivt val. Ni VÄLJER att se er brist på lust som något fullständigt normalt, fastän det ligger på bortre gränsen på ytterlighetsskalan, att er lust för HONOM inte är normal är liksom egalt. Ni VÄLJER att se honom som äcklig, tjatig och porrskadad för att han förväntar sig att den person som han är gift med skall tända på honom, tycka att han är sexig, vilja ha honom fysiskt, ha sex med honom. Det är ju rätt onormala förväntningar. "I nöd och lust" har jag sett användas som ursäkt, fast bara åt ena hållet. Att det eventuellt skulle gälla åt andra hållet med är ju en förskräcklig tanke.. Hans välbefinnande är totalt oviktigt, att han behöver er på något annat sätt än som en kompis som ibland dunkar honom i ryggen och tycker att "Gud vad reko du är!" är totalt oviktigt, att han mor bra, är lycklig, är tillfredsställd är totalt oviktigt, det enda viktiga är att ni får det exakt som ni vill. "I nöd och lust" var det.. Att vissa körde med falsk marknadsföring i 1 år tills han var fast behöver man inte heller bry sig om, "Hahaa.. lurad!". Sen finns helt plötsligt inte lusten mer, och inte heller ansvaret att göra något åt det, tillsammans.

Säg som det är. Ni är egoistiska små stycken som skiter fullständigt i er partner och er partners drömmar, önskningar, behov och längtan. Så länge ni slipper göra något som är det minsta obekvämt och rubbar era perfekta små bekvämlighetscirklar så är allt perfekt. Som till exempel att medverka i en gemensam lösning på ett gemensamt problem. Det är därför ni kliver ur cirkeln, för ni vill inte ens erkänna att det är ett gemensamt problem för då skulle ni förväntas lösa det gemensamt. "I nöd och lust", och allt det andra, tolkas enbart som det passar er, att det skulle funka åt andra hållet med viftar ni bort. Det enda jag hör är "jag kan inte, jag vill inte, jag känner inte för det, jag jag jag jag jag jag".. är det grunden för ett förhållande? I min enfald trodde jag att det var "vi vi vi vi vi".. ursäkta mig, jag skall genast ta med min nyvunna kunskap in i mitt nästa förhållande. Undrar hur det kommer att tas emot. Oj, är jag ett egoistiskt svin som bara tänker på mig själv? Nähä?!

Skämmes ta mig fan! 

Så sant som det är skrivet. Inställning/vilja o intresse. Visar man detta i en fungerande relation så hittar man tiden.

Jag har som sagt, vid det här laget, haft många samtal om min och min frus olika lust och en grej som min fru tar upp är bl.a. energi. Hon känner att sex tar energi. Jag med mer lust känner att sex ger energi även om man för stunden oftast blir lite utmattad :) Men kärnan är ändå inställning/vilja o intresse. Intresse för att prioritera sex och tycka det är en viktig del i relationen. Jag har talat om för min fru att jag tycker det är viktigt med sex och att jag prioriterar det. Jag ser tillfällen varje dag till att ha sex. Att jag känner att våran relation mår bra av och stärks av sex. Hon känner sig trygg i våran relation och prioriterar inte sex som jag. Hon har inte "rätt" inställning till sex heller enligt mig och/eller om man jämför med den inställningen jag har. Hon beskriver sex som att bestiga Mt Everest...*gosh*...vad säger man!? Hur kan det vara så jobbigt? Varför är det så jobbigt? Jo, min fru är väldigt trött...framförallt på vardagarna. Jobbet suger musten ur henne antar jag. MEN med rätt inställning o intresse för sex som prioriterar/hittar tid för det är jag alldeles övertygad om att vi hade haft mer sex.

O vi har en modern och jämställd syn på allt vi företar oss. Det är ingen i vår relation som får dra ett tyngre lass än den andra. Så det har inget med det att göra även om hon är kvinna och jag är man. Vi ser givietvis olika på olika grejer. Hon har sin "to do list", det har inte jag även om jag frågat henne om jag kan göra mer för att hon inte skall känna måsten osv.

Naturligtvis gäller detta oavsett kön på den som har mindre lust. Tror bara booYah glömde skriva det.

Jag vill tipsa om den här tråden ( www.familjeliv.se/Forum-9-198/m62911469.html ). Det finns mängder av exempel så min länk är inte det enda eller kanske ens det bästa men det ligger på förstasidan just nu.

                 

 

Bra rutet!

Ändå tror jag att det ligger nåt slags moment 22 i hela den här eviga diskussionen. De som är benägna att hålla med dig och förstår det du skriver behöver inte läsa ditt inlägg för de har redan insikten medan de som skulle behöva få sig en tankeställare bara kommer att vässa pennan för att skrika sina argument ännu högre alternativt har slutat läsa efter första stycket.

Alltihop faller ju till sist tillbaka på känslor, och känslor låter sig inte påverkar av argumenterande och logisk resonemang. Chock kan ha inverkan, det har jag själv erfarenhet av. Ett ex blev chockad när hon insåg att relationen var i fara och blev faktiskt helt förändrad på sexfronten, men då var det tyvärr för sent eftersom jag samtidigt hade kommit fram till att alla broar var brända och det inte gick att reparera. Men vi hade jävligt bra sex det sista halvåret! :-P

Men ändå, bra att alla som kan formulera sig gör det, för diskussionen måste ständigt föras!

Helt rätt, det gäller båda könen. Tog bara upp ett eftersom det är åt det hållet som det tas upp i tråden.

Visst är det så. Har man redan grävt ner sig i sin lilla skyttegrav och dragit igen locket så är det svårt att få nya perspektiv. Och en dag inser man att det är tomt där ute.. hoppsan!

Du delar med dig av ett perspektiv, och precis som du skriver kontrar jag med ett: Det är inte samma sak.
Det är inte samma sak, hade det varit samma sak så skulle det väl bli gjort precis som hushållssysslorna, eller hur?

Varför tror du att vi inte tycker att det är samma sak? Jag tror att du svarar att det kvittar, det är upp till mig att ta reda på/se till/min plikt/ta ansvar för. Det här är alltså ett behov hos mig som du då påstår inte är viktigt (ponerar vi), medan hans (eller hennes) sexuella behov är viktigt och inte bör lämnas till personen själv att ansvara för.

Det är så jag tolkar din text.

Vi tillfredsställer inte varandras behov, han inte mina och jag inte hans. Varför vet vi inte riktigt. Utöver det har vi hushållssysslorna, det ligger verkligen helt utanför detta. (precis som om det skulle vara ett av mina behov...)

Du menar, precis som du tycker hans sexuella behov inte är viktiga? Du förväntar dig ensidig förståelse och anpassning till dig, för sexlivet är ett gemensamt ansvar UTOM när du inte känner för det? Du tar dig då rätten att kliva utanför den gemensamma cirkeln, peka finger och säga "sköt du ditt, jag skiter i dina behov". I nöd och lust, var det va?

Har han rätt, tycker du, att ta ett kliv utanför cirkeln, peka finger och säga "sköt du ditt, jag skiter i dina behov av kramar, pussar och närhet"? Eller är det inte samma saaaaaaaak?

Vi har sex (och den senaste månaden 3 ggr/v, innan det en period med 1 gång/veckan), och jag tycker att hans sexuella behov är viktiga. Däremot förstår jag inte varför det absolut måste vara med mig, varför inte runka någon gång ibland för att lätta lite på trycket istället för att gå och vara sur? Han onanerar kanske en gång vart annat år. Varför?! Dessutom är jag öppen för sex med andra (om det skulle falla sig naturligt) så småningom, vilket han absolut inte är.

Sen är det inte fråga om att han klivit ur ringen, han har aldrig gått in i den. Pussar, närhet och kramar har vi massor av. Vi är väldigt ömma med varandra rent fysiskt. Men det tillfredsställer inte mitt närhetsbehov, jag behöver mer.

Jag förstår inte var någonstans jag skrivit att han absolut måste ha sex med dig? Om enbart hans behov tillfredsställs är det väl ingen GEMENSAM lösning?!

Nej jag förstår att han inte klivit ur ringen. Mitt resonemang var hypotetiskt, skulle det vara lika okej att han kliver ur ringen som det verkar vara för vissa med lägre lust att själva göra? 

Det är väl så det blir, när man vevar ut ett ospecificerat  "skäms på er!" på ett forum, mitt under en pågående diskussion.

Men nej, det blir ingen gemensam lösning om bara hans behov blir tillgodosett. Jag tror inte att alla dessa kvinnor och män med lägre sexlust vet vad som får dem att undvika sex, och jag tror att de ofta har en ny förklaring varje gång den andra frågar. Att de har sex ändå ser jag som en ensidig lösning på problemet. Att de själva ska se till att lösa det är också en ensidig lösning på problemet.

Sex för mig är en sak för honom, sex för mig är en annan. Jag har sex på hans vis 99% av gångerna och han har sex på mitt vis 1%. Bara för att du tycker att "sexlivet" är på ett särskilt sätt innebär inte att det är så, eller att jag bör anpassa mig till just precis den versionen. Den är inte objektiv för fem öre.

Sen till sista frågan - det kvittar vem det är som kliver ur ringen. Det finns inga rätt eller fel, allt är bara konsekvenser.

Jag anser fortfarande att man skall skämmas när man aktivt väljer att inte medverka till en GEMENSAM lösning i ett förhållande, vilket en del verkar anse sig ha rätt att göra. Det gäller för övrigt även personer med högre lust med, som anser att det enbart är deras behov som gäller, skillnaden är bara att de i många fall redan HAR anpassat sig/kompromissat eftersom de de facto inte har sex i den utsträckningen de vill/behöver. Medans den med lägre lust rullar tummarna..

Jag anser inte att någon skall lösa några problem själv. Man är två i ett förhållande, två personer med olika behov, önskemål och drömmar. Då anser jag att man även skall vara två personer som hjälps åt att lösa problemen, och inte bara "Jag vill knulla 5 ggr/veckan, lös det!" eller "Jag känner för  max 1 gång om året, ditt problem om du vill mer". Bara för att det inte är ett problem för en själv att man vill en gång om året så innebär det inte att det inte är ett problem för den person man säger sig älska, respektera och vilja dela sitt liv med tills man kryper ner i kistan.

Vi ser olika på det. Personligen anser  jag att ingen i ett förhållande har rätt att kliva ur ringen, oavsett vad det gäller. Såpass mycket respekt och kärlek har man rätt att förvänta sig av varandra att båda stannar i ringen och löser problemen gemensamt.

För det första - skam är nog den ursprungliga källan till ett ickefungerande liv, så jag förslår (förmodligen förgäves) att vi lämnar sådana uppmaningar bakom oss. Allt som hindrar oss från att leva ut oss själva är skam och av den anledningen är uppmaningen att skämmas kontraproduktiv om det är en lösning man är ute efter. 

För det andra kommer du själv att kliva ur ringen oavsett vad du tycker om det, du kan inte tillgodose hans eller hennes behov hela tiden och han/hon kan inte tillgodose dina hela tiden, och ni kommer inte veta till 100% varför ni inte gör det. Det är varken rätt eller fel, bara två människor som fortfarande är lite för primitiva för att förstå sig själva eller varandra. Sen kan ni gorma om rätt och fel i all oändlighet och det kommer inte hjälpa.

Sex för mig är någonting annat, en mental företeelse som KAN manifestera sig fysiskt, men om min partner sätter sig själv i det mentala sexet utan att berätta hur för mig (för att han inte förstår, och inte jag heller riktigt), så lämnar han mig med blott fysisk aktivitet, och beroende på hur mycket man gillar gymnastik så håller man ut mer eller mindre längre. Gör det dessutom ont eller väcker obehagliga minnen så ger man nog upp lite tidigare.... What's in it for me.... Så tänker alla. Den som slutar ha "sex" och den som funderar på att vara med någon annan istället. Att bedra eller göra slut med honom (och familjelivet) av den här anledningen vore absurt i dagsläget för vår del (där relationen fungerar i övrigt), så jag kan bara säga - håll ut lite till, det blir bättre när vi har ork och tid att försöka förstå.Vi blir äldre och visare. Don't panic. Dra en runk mellan varven. Har han förslag eller råd till mig så är jag idel öra...

Okej, ger dig rätt i sak där, det är kontraproduktivt. Jag får försöka hitta en annan, bättre, uppmaning.

Att kliva ur ringen är för mig ett aktivt val, att välja att inte ens försöka. Nej, jag kan inte tillfredsställa min partners behov hela tiden, men jag kan åtminstone försöka. Eller vara delaktig i en lösning. Det förutsätter en viss kommunikation, det jag inte vet om kan jag inte försöka lösa, och vice versa. Javisst, kommunikation är skitsvårt ibland, men är i realiteten ett måste.

Jag förstår helt ditt resonemang, frågan är bara vad ni gör åt det? Hur länge är "lite till"? Är du säker på att det blir bättre? Är HAN säker på att det blir bättre? Jag ser inget orimligt att förvänta sig att han drar en runk mellan varven, det är inget konstigt med det. Problemet är när man förväntar sig att h*n ersätter sexlivet med onani.

Ja vad gör vi? Eftersom vi har ett barn som verkar ha någon diagnos, så ligger ganska mycket fokus på en lösning där. Jag försöker grubbla mig fram till varför saker är som de är, samtidigt som grubbleriet är en stor del varför jag är frånvarande. Det beror helt enkelt på vad jag grubblar över. Jag upplever att jag har det mentala ansvaret för våra liv, och att han mer upprätthåller mina visioner om hur vi bör leva. Krasst sett så upplever jag honom som visionslös, men disciplinerad. Jag däremot har visioner, men är lat. "Misslyckas" ofta med det jag vill göra, det blir liggandes halvfärdigt eller så ger jag bara upp. På så sätt kompletterar vi nog varandra... Han fick jobb för att jag frågade min chef, han tog körkort för att jag övertalade honom, han började plugga igen sina gymnasiebetyg på mitt initiativ (för att kunna söka vidare och arbeta med något han ville sen) och så vidare. Men sen gör han det bra! Han är duktig och energisk, går in för det han gör till 100%. Han förstår bara inte varför han ska göra något annat än det han alltid gjort. Hade jag inte funnits så skulle han nog bo i husvagn och dricka hemkört, känns det som. Hans gamla vänner åker runt i stylade Volvobilar. Runt, runt, runt... till någon garagefest. Det har stannat helt där, så jag tror ärligt att det skulle ha gjort det för hans del också. 
     
Vi var ju rätt unga när vi blev tillsammans, och att vi var fruktansvärt olika var ju något vi inte märkte direkt, samtidigt så gillar vi ju varandra. Jag gillade att han inte hade den där stoltheten som jag hade, att han berättade om sina relationer och på ett ärligt sätt och inte justerat för min skull. Dock förstod han inte att det var det han gjorde, och min oförmåga att göra samma sak kan ha rubbat det. Jag vet inte, minns inte. Jag är en osäker människa som ändrar mig från ena stunden till andra, men har planat ut ordentligt de senaste fem åren. Jag känner mig otillräcklig för honom och han känner sig otillräcklig för mig. Båda är otillräckliga och otillfredsställda liksom, så vad gör man?

Jag tror det blir bättre eftersom jag upplever att vårt förhållande bara blir bättre och bättre för varje år som går, vi kommer närmare och närmare varandra. Han säger att han upplever samma sak. Om han tror att "sexet" blir bättre vet jag inte, på honom verkar det som att faktiskt tror att vi aldrig mer kommer ha sex, men vi borde få mer tid över när vi lämnat bebisstadiet. Vi ska inte ha fler barn. Vi har aldrig haft något längre uppehåll, det har aldrig gått tre veckor mellan varje tillfälle. Sen är han ju riktigt snygg och det är nog inte svårt för honom att få lite sex om det skulle knipa rejält, men visst - då är det ju inte med mig. Jag ska vara glad för det. Han behandlar mig som en gudinna, men jag vill inte ha en slav. Jag vill ha intellektuellt utbyte!

Ja det var en "liten" glimt...  och ja, jag ska gå i terapi snart, och ta tag i mig själv. Har aldrig träffat en psykolog som klient, så det är väl på tiden verkligen. Det är vad jag ska göra i alla fall.

Jo på så vis har man ju stängt av den andra helt från den delen, men det beror förmodligen på att h*n själv blivit avstängd från något grundläggande behov. I vilken ordning som helst. Men visst behöver man hjälpa varandra och vilja ta emot hjälpen, om man vill att relationen ska hålla och utvecklas.