Ska man berömma barn för "självklara saker"?

nä jag tror också på positiv uppfostran förutsatt att det funkar. jag berömmer min katt när han går på lådan, och berömmer varje gång han klöser på klöspinnen. och han har aldrig gjort nåt utanför lådan, och aldrig klöst på möbler =)

funkade på min häst

och på min hund

och på min sambo :P

Beröm blir man starkare och gladare av 

Utan det så lär de sig ju inte vad som är bra beteende. 

Jag berömmer mina barn för samma saker som du, och på samma sätt.  

Jag gör likadant. Försöker undvika "duktig-syndromet" men utgår från min upplevelse = "Jag blir glad när du....."  "Tack för att du hjälpte mig att.......", "Vad glad lillebror blev nu när du...." etc. Och jag ljuger ju inte. De saker som gör mig glad och som jag tackar för etc är ju sådnt som gör mig glad. Duktiga skulle jag inte säga att de är när de hänger upp sin jacka eller när de säger tack när de får något de frågat efter, men jag blir ju glad . Uppriktigt glad .

Håller helt med här!

Att utgå ifrån sig själv och sina egna känslor är bäst, tycker jag! (Är inte Juul inne på detta?).
Funkar även bra vid konflikter. "Jag vill inte jacka". "Jag förstår det, men mamma vill det nu". Våra värderingar är lika värdefulla, jag klankar inte ner på hans val av att inte vilja ha jacka, men däremot är jag den som måste bestämma just i det läget.

Att berömma annat än bara prestationer och utseende är jättesvårt, tycker jag! Jobbar på det varje dag! Att säga "vad roligt att du ville äta mat" eller "vad ser du där uppe på den stora stenen?" (istället för "vad högt upp du klättrade! Bra!") är ju eftersträvansvärt och det försöker vi alltid med, men ibland får jag tunghäfta. "ööööh, vad kul att du.. eeeh.. är glad. Eller eh, du får vara ledsen också, alla känslor är ok" = lite för invecklat för en två-åring :) Och kanske även för hans mamma...

Ska bli intressant att läsa andras svar också! 

Håller också med

alla blir väl glada av beröm! Jag tror inte att man kan ge för mycket positiv uppmärksamhet, men man kanske ska passa sig lite så det inte känns som tjat. Med det menar jag att om man säger varje gång han säger tack "vad glad jag blev" så kanske han inte hör den positiva kritiken till slut. Men mycket hellre en gång för mycket än en gång för lite!

Blev för övrigt mycket glad av att läsa din tråd, istället för alla " hur får jag mitt barn att lyda" trådar, där det bara fokuseras på negativt beteende!

Vilket sammanträffande!!

Lyssna på "Kropp

Inte tror jag att det kan bli för mycket av beröm :) så länge det känns naturligt att ge det och du gör det för att du verkligen blir glad och inte bara av slentrian.

Det enda jag reflekterade över är väl möjligen den sista punkten, känns lite som att de ska låta bli att bråka och  "leka fint" för att göra mamma glad. Tänker att det är bättre att de sköter det fint när de bråkar, typ "vad bra att du bad om lov att låna bilen nu och inte bara tog den" eller "vad bra att du sa till storasyster att du blev arg istället för att dra henne i håret" - det är okej att bråka men man får inte slåss eller så.
Eller så känns det som att det blir konstigt att prata om bråk när ingen har bråkat.
Men det här känns rätt mycket som överkurs. Om man ska överanalysera kan man ju inte öppna munnen nånsin. Barnen fattar nog vad du menar

Det beteende man ger utrymme och uppmärksamhet växer! Gäller åt båda håll!

Jag tycker det är självklart att man ska berömma allt bra som sker. På så vis lär man barnet att det han/hon gjorde var rätt och de förstår att motsatsen är fel. Istället för att bli arg över saker som skedde, så förebygger man problemen genom att berömma det som är rätt.