kan jag prata om det här i parrådgivningen?

Hej!

Jag tror generellt sätt inte att man blir förälskad i någon annan om man har det bra i sitt förhållande. Det är alltid starkt att bli förälskad och det kan ta tid innan det går över. Jag tror att du skall börja med att prata mer med din man om hur ni har det och om ni kan återfå spänning och större intresse för varanda. Ni har mycet omkring er och lite tid för varandra. En relation behöver alltid tid. Du skriver att du och din man har slutat prata med varandra och det tycker jag är ett tecken på att ni fått distans i er relation och att ni behöver återskapa närhet. Det är möjligt att du blåser upp känslorna till din kollega så att de inte bli realistiska. Det är en svår situation, känslor är inte så lätta av stänga av. Det är svårt att säga om du skall säga något till din man om känslorna för den andre. Kanske är det bäst att vänta lite och se. Ta först itu med din relation till din man innan du gör något överilat.
Hälsningar
Gerd  

Hej Gerd,
Tack för ditt svar!
Det har gått några månader, men situationen är densamma. Vi har avslutat parrådgivningen jag och min man. Det fanns inget mer att prata om och terapeuten ansåg (och vi) att vi har det så bra man kan begära när man är i vår situation med småbarn och jobb och hus och allt. Vi är snälla med varandra.  Vi hjälps åt och uppmuntrar varann.
Men det känns som att vi är professionella föräldrar. Att det här är vårt jobb och vi är bra på det. Familjen AB: Vi är partners javisst. Vi gör det som krävs och barnen mår bra. vi mår också rätt bra. that´s it. Men det så kallade "kittet" som terapeuten pratade om det finns liksom inte där. Om det inte vore för barnen och huset så hade vi just ingegnting som höll oss samman.

Och så är det det här med min kollega. Först var det lust. Sen blev det förälskelse och nu tror jag att jag är kär. Vi har fortfarande inte pratat med varandra om det. Det har inte "hänt nåt" utan det är bara blickar och leenden. Men det börjar vara ohållbart. Snart kommer det att börja tisslas och tasslas eftersom vi inte kan dölja hur mycket vi tycker om varandra, trots att vi gör vårt bästa. vi dras ju till varann som magneter. Vi sitter för det första på samma kontor, bredvid varandra. och vid alla möten, luncher etc så hamnar vi på nåt konstigt vis alltid bredvid varandra. Vi rodnar och blir på provocerande bra humör i varandras sällskap (provocerande för kollegorna alltså) och när han tittar på mig så darrar jag i hela kroppen och jag har lagt märke till att hans pupiller blir väldigt stora när vi pratar med varandra. Jag drömmer om honom på nätterna och tänker på honom hela dagarna.

Men han är i samma situation som jag. Han har också sambo och små barn. Just nu är vi helt låsta. Jag längtar till jobbet varenda dag och varenda helg. Men jag förstår ju att det inte kan fortgå så här för alltid. På något vis måste jag prata både med min sambo och med min kollega om alla känslor. Men jag vet ju inte ens vad jag vill. Å ena sidan göra det som är bäst för mina barn, dvs hålla ihop med min sambo och fortsätta att inte låtsas om de varma känslor jag har för min kollega. jag vet inte alls om jag vill ha ett förhållande med min kollega. vi känner ju egentligen inte varandra utan har bara en profesionell relation. Vi har ingen kontakt utan för jobbet. Har inte ens varandra som vänner på facebook utan vi gör verkligen allt för att det här ska gå över. Varför gör det inte det?
hjälp!

Hej, Jag hoppas verkligen att jag kan få ett svar. Jag lämnade min sambo för över ett år sedan. Vi bröt upp som vänner och han träffade en ny kort därefter. De har varit sambos i några månader och jag är glad för hans skull. Barnen mår mycket bättre nu och jag med. Det märkliga är att jag och min kollega fortfarande står på samma ställe och stampar. Och nu behöver jag verkligen hjälp med hur jag ska kunna ta den här relationen vidare. Vi har aktivt sökt oss till ett projekt där vi båda pendlar 20 mil om dagen för att göra sånt vi egentligen tycker är rätt tråkigt. Men i projektet är det bara han och jag. Vi har blivit så samspelta att då vi jobbar med handgripliga saker, så är det som att vi läser varandras tankar. Vi jobbar fyrhändigt och njuter av varje stund. Vi sitter fortfarande alltid bredvid varandra. Helst jobbar vi från samma skärm och vi vet inte riktigt vems dator som är vems och vems arbetsuppgifter som är vems. Vi avslutar varandras meningar. Skriver varandras rapporter (helst samma rapporter) och övriga kollegor betraktar oss som en enhet. Vissa stör sig på att vi alltid tycks ha roligt ihop. Om vi sitter i ett rum med andra personer så ser och hör vi ändå bara varandra och tydligen fnittrar vi mycket. Vi sitter nästan alltid så tätt ihop att någon del av min kropp rör vid honom. Vi kan sitta så långa stunder. Vi äter lunch ihop och då brukar vi vänta tills det är tomt i lunchrummet så att det bara är han och jag. Vi ser varann i ögonen och ler, nästan hela tiden. Vi promenerar ihop på lunchen. Vi har börjat röka ihop bara för att få en anledning att gå ut en stund och prata om nåt annat än jobb. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Utom om OSS. Om vår icke-relation. Eller om hans samborelation. Det berör vi aldrig. Han verkar inte ha det så bra hemma. Fast den enda gång jag frågat (o ja, på två år) så sa han att han har det bra hemma, även om det inte verkar så. Jag är så oerhört attraherad av honom!! Han har blivit den viktigaste personen i mitt liv och vi tillbringar 9 timmar 5 dagar i veckan ihop. Men jag saknar honom så jag blir blå på kvällar och helger. Vi har fortfarande aldrig kramats. En gång puffade han mig lite vänskapligt på axeln. En gång la jag handen på hans rygg när jag gick förbi honom i ett trångt utrymme. Det är den enda "avsiktliga" kroppskontakt vi haft på jobbet. Har försökt berätta för honom att jag är kär i honom, men han förstod ingenting och jag hamnade på akutpsyk. Det här var i maj förra året. Efter det har jag inte försökt ta upp det med honom igen. Men tiden går och vi lider nog båda, samtidigt som vi njuter av situationen. Vänner som jag pratar med om det här bara suckar och undrar varför vi aldrig kommer till skott. Men han har ju sambo fortfarande! Och han verkar inte kunna ta en kärleksförklaring utan att balla ur. Vi bor i olika städer, så vi kan inte ses efter jobbet. På de företagsfester vi haft har han raggat på en annan kollega och jag på en annan. Som att vi inte vågat närma oss varann. Vi har varit på en del tjänsteresor ihop och bott på hotell, men snällt gått och lagt oss i varsitt rum på kvällen. Men saken är den att det här går ju inte längre. Han är mannen i mitt liv. Vi har jobbat så nära varann så länge och jag ser fram emot att gå till jobbet varje dag. Sen tar jag mig nätt och jämnt igenom helgerna. Han har drabbats av allvarliga sömnproblem, men fattar inte varför. Men HUR går vi vidare? Jag lider av nån slags personlighetsstörning kopplad till relationer (typ borderline) och han verkar vara totalt frånkopplad sina egna känslor. Alltså ingen koll på vad det betyder att han (fortfarande!) rodnar och darrar och blir lycklig när han är med mig. Det är som att ingen av oss kan närma sig den andra på ett medvetet fysiskt sätt. Och vi kan inte heller prata om våra känslor, för det blir helt enkelt FÖR laddat. Det är som att för mycket står på spel. Förmodligen en rätt ovanlig situation. Att det kan vara sån intensiv kärlek mellan två personer så länge fast vi väljer att låtsas som ingenting. Fast vi samtidigt inte kan vara ifrån varann. Jag behöver bara tips och råd på vad jag ska säga/göra för att på något vis få honom att förstå att jag vill mer än bara vara kollega med honom. Uran att han freakar ur igen och jag hamnar på psyket igen. Alltså vi är nog överkänsliga båda två. Ingen av oss kan hantera en relation verkar det som. Snälla hjälp! Alla råd är bra råd i det här läget.