Någon annan som inte tyckte att det gjorde ont att föda?

Det där med rädsla och spänna sig stämmer inte alls på mig Första förlossningen var jag naiv och hade väldigt positiv inställning. Förlossningen tog över 2 dygn, på slutet somnade jag mitt i krysvärkarna jag var helt utmattad. Fruktansvärt ont gjorde det, det slutade med att de i panik fick slita/pressa ut bebisen som satt fast alldeles för "högt upp" i bäckenet - därav de långdragna och smärtsamma värkarna. Inför nästa förlossning var jag p.g.a. detta LIVRÄDD, skräckslagen. Den förlossningen gick på 2,5 timma, med minsta möjliga smärta. Har inte haft någon smärtlindring någon av gångerna. Men tror att förlossningen upplevs väldigt olika beroende på om man är förstföderska/omföderska, hur barnet ligger, hur stort barnet är o.s.v.

Andra gången var fantastisk, jag kände ju att värkarna var värkar som arbetade och att förlossningen gick framåt. En helt annan och mer positiv känsla än första gången då jag bara hade skitonda pinvärkar hela tiden som inte hjälpte barnet ner öht... 

Om det spelar roll hur påläst man är stämmer det inte på mig heller. Hade läst "Att föda" + ett gäng andra böcker sönder och samman före första förlossningen...

Har fött 1 barn o jag tyckte heller att det inte var så farligt, hade hört att det skulle göra så fruktansvärt ont, vist gjorde det ont ,men inte värre än jobbig mensvärk sådär så att man vill krypa ihop och ta en alvedon. Sved lite när han skulle ut men annars var det väldigt smidigt, förlossningen tog 3 timmar, hade krystvärkar i 20 min, ingen bedövning. Hade tänkt att jag ville ha bedövning innan men det gick så fort och det blev aldrig så jobbigt att jag tyckte det behövdes. 

Jag tror att det finns två delar i det hela. En del är naturligtvis olika smärttrösklar och olika sätt att hantera smärta. En annan del är att folk öppnar sig (och föder) med olika mycket värkar och olika intensiva värkar. jag tillhör dom som öppnar sig fort och utan så himla mycket värkar. Jag har inte haft några förvärkar varken första eller andra förlossningen, har ändå vid båda förlossningarna öppnat mig 3-4 cm 15-24 timmar innan förlossningen startat. och när första värkarna väl har börjat så hat jag gått till 10cm på under 4 timmar. Min senaste förlossning gick på 4,5 timmar från att lite av slemproppen gick till att dottern föddes. När vi undersöktes på förlossningen 1,5 timmar efter att slemproppen började gå så var jag 8cm öppen, och hade haft kanske 15 värkar, varav dom första 5 eller så knappt kännbara. Så då kanske det inte är så konstigt att jag inte upplevde öppningsfasen som speciellt smärtsam, jämfört med någon vars kropp behöver 10-20 timmar av kraftiga värkar för amma process.

Därför det kallas "the ring of fire"

Ont och ont... Ja, öppningsskedet gjorde ju ont men det var hanterbart med andning och lustgas. Sedan övergick det i mer tryckande värkar som inte var så onda utan mer obehagliga iom det alltmer ökande trycket. Krystvärkarna var sedan enorma och iom att de tryckte så oerhört så upplevde jag det som jbbigt även om de inte var så onda i sig. När huvudet skulle ut, ja då kändes det ju. Jag har dock inte velat dö under någon av mina förlossningar. Det är bara det där jäkla kraften som trycker som jag tycker är svår eftersom kroppen helt tar över, herregud man skiter ju t.o.m. ner sig och kan inte göra något åt det.

Ja fast jag tycker "ring of fire" är väl starkt uttryckt. Kändes inte värre än att vara riktigt hård i magen.

I mitt fall var det verkligen "ring of fire" när huvudet var halvvägs ute och jag var tvungen att vänta på nästa värk... Aj aj aj! :)

Tyckte det som gjorde mest ont var när barnmorskan höll emot så jag inte skulle spricka...

Jag tror att det är betydligt fler faktorer som spelar in...
Mitt andra barn föddes i vecka 35+5 efter vattenavgång och hon låg en bra bit ovanför bäckenet. Den dagen tillbringade jag totalt 30 mil i ambulans med mellanlandning på ett sjukhus, mitt värkarbete stoppades upp, jag beordrades sängläge för att undvika navelsträngsframfall. Jag mådde jättedåligt över att föda i förtid och jag som normalt är lågtryckare hade skyhögt blodtryck och skenande puls för att kroppen var så otroligt stressad (de fick t om sätta skalpelektrod för att min puls var högre än bebisens). Det verkade inte påverka förlossningen nämnvärt, jag hade kraftfullare värkar än under min första förlossning (inte konstigt, jag öppnade mig de sista sex centimetrarna på under en timme) men ändå mindre ont. Kan tillägga att min för tidigt födda dotter vägde som en fullgången bebis, 300 gram lättare än sin bror som föddes i 38+6. Angående det där med att vara upprätt och röra på sig... jag öppnar mig lika bra i vila, och står jag upp blir värkarna förbaskat elaka. Det var ett problem under min första förlossning då sonens hjärtljud gick ner om jag låg, satt eller var lutad över ryggstöd/saccosäck.

Jag tillhör dem som inte har särledes ont i början av öppningsfasen, de första 4-5 centimetrarna. Varken med sonen eller med dottern. Inte smärtfritt, men det har lätt kunnat hanteras med alvedon och en varm dusch. Första förlossningen trodde jag att det var förvärkar. De har dessutom inte varit speciellt täta eller hållit i sig så länge, så barnmorskorna har inte heller gjort bedömningen att det är effektiva värkar och att det kommer ta lååång tid fastän det går ganska fort. Men när jag väl är i aktiv öppningsfas klämmer värkarna i ordentligt och på mig känns det. Krystningen har också gått som en dans båda gångerna.

Jag tycker att det är lite provocerande när kvinnor med lätta förlossningar är helt övertygade om att det beror på deras förmåga att slappna av, och att kvinnor som haft smärtsamma förlossningar spänner sig och är rädda. Jag är visserligen övertygad om avslappningen som hjälpmedel för att få en mindre smärtsam förlossning - det var någonting jag jobbade väldigt aktivt med under min senaste förlossning, och visst var det en kännbar skillnad i smärtupplevelsen när jag var fokuserad och när jag tappade fokus - men det är många, många fler faktorer som avgör. Bling har nämnt några. Ytterligare faktorer är t ex hurdan graviditeten har varit, om man har fått äta, om man har kunnat vila, om förlossningen induceras med värkstimulerande, fysiologiska faktorer (endometrios kan till exempel göra att man går med ineffektiva värkar under väldigt lång tid) med mera med mera.

Jag hade ingen smärta alls under förlossningen, när jag låg hemma i badet var det mer för min barnmorska hade sagt att det skyndar på allt:) tyckte dock att det var obehagligt, men eftersom det var min första så är det svårt att veta om det mer var rädsla inför förändringen som förlossningen skulle medföra eller om det var av värkarna..

När vi kom in var jag helt öppen så det tog bara ungefär en timme på förlossningen innan han var ute.. Sen lyckades jag iofs bryta svanskotan också under förlossningen men inte heller detta gjorde särskilt ont.. Tror jag har ganska hög smärttröskel.

Så alla förlossningar, även för första gången, gör inte ont!

Japp, jag håller med
Har fött tre barn. Med första hade jag ont kanske ca 1 timme, men med de andra har jag inte haft ont.
Vet att jag har hög smärttröskel och mina förlossningar har varit snabba så det spelar nog in också  

Det får jag nog också instämma i, alla kroppar är ju olika, och även om händelseförloppet i stort sett är det samma för alla kvinnor med normal graviditet, så hanterar kroppen det på olika sätt =). Jag tror som sagt inte det bara handlar om att man kan slappna av, men jag tror det blir "lättare" att hantera smärtan om man är avslappnad än om man skickar ut stresshormoner i hela kroppen.
Och som du skriver: hur graviditeten var, hur mycket energi man har, sömn osv, det tror jag också spelar stor roll.
Jag själv hade hyperemesis de 5 första månaderna, kunde inte röra mig utan att spy, fick hjälp med att ta mig upp ur sängen, att äta, duscha... Ja, hjälp med allt i princip. Fick både receptbelagda tabletter utskrivna samt akupunktur, men inget hjälpte..
När jag väl började må lite bättre, och bara kräktes ett par-tre gånger i veckan, då kom en rejäl foglossning, och de sista 2 månaderna var det så illa att jag knappt kunde gå.
Sedan hade jag varit vaken 16h när jag fick första värken, och kunde inte somna för jag blev så uppspelt. Men jag är helt övertygad om att min förlossning hade gått mycket snabbare än 29h om jag hade kunnat röra på mig mer under graviditeten för att hålla igång muskler och kondition, samt att jag hade fått sova ett par timmar innan det hela drog igång. Så där håller jag helt och hållet med dig 

Men jag tror mycket på att hur man som person hanterar smärta spelar in, jag har en syster som födde samma dag som jag, hon födde på sjukhus med epidural bedövning, och hon låg ändå och skrek efter kejsarsnitt. Hon har aldrig varit bra på att hantera smärta, när vi var små och hon trampade snett med foten, då kunde hon hysteriskt skrika att hon hade brutit hela benet... Så hur ens "psyke" är tror jag också gör upplevelsen olika för olika kvinnor 

Att hantera smärta är en träningssak, skulle jag vilja påstå, för vissa kommer det kanske naturligt. Framför allt i en förlossningssituation som känns som om man inte har någon kontroll över (jag har stort kontrollbehov, fann det till stor hjälp att kontrollera det jag kunde dvs andning, muskeltonus och röst) som jag inte gjorde under min första förlossning. Kan tillägga här att jag upplever att min andra förlossning var mer smärtintensiv, men jag var ändå mer smärtpåverkad under min första förlossning. Så det där med "inte lika ont" känns ju för mig väldigt relativt. Jag vill komma bort från det här tänkandet att smärtfrihet är någonting bra medan smärta är detsamma som att man är "mindre bra" på att hantera den. Ser till exempel inte dyktekniken som en smärtlindringsmetod utan en smärthanteringsmetod.

jag älskar att föda barn.. skulle kunna föda hur många barn som helst! Läkaren och barnmorskan sa att min kropp är till för att vara gravid och föda barn och att de aldrig stött på någon som haft en sån fruktansvärd enkel och smärtfri graviditet och förlossnining.. En krystvärk och 10 minuter tog de för mig att få ut min dotter :))

Jag upplevde min förlossning som väldigt jobbig och intensiv. Trots att jag gjorde allt "rätt", superpositiv med avslappning, bad och andning så samarbetade inte min kropp. De första 35 timmarna med aktiva värkar öppnades jag ca 2.5 cm! Personalen var bekymrade och pratade om snitt. Till slut bröt jag ihop och bara grät och den hemska smärtan tog över totalt! Med epidural och värkstimulerande gick det till slut... Nästa gång hoppas jag min kropp är "med" mer i öppnandet, att jag orkar kämpa på och att jag får den där lättare versionen :)