Så splittrad =(

Börja med att ställa dig i bostadskö. Oavsett hur du väljer att göra så är det ju bra med ett alternativ.

Kan det vara någon kris ni har eller finns det inga känslor kvar alls längre. Jag tror att du innerst inne vet svaren men det är alltid svårt att ta första steget.

Jag satte upp mig i bostadskö nu ikväll. Känner mig jätte hemsk men var tvungen. Jag är så rädd för att min underbara son inte kommer känna den trygghet han känner med båda sina föräldrar i samma hem. Jag älskar inte pappan som en livsvän och underbar pojkvän utan jag tycker om honom som en vän. Vi försöker hitta på saker men känner hela tiden att jag inte riktigt finns "där" när jag är själv med min son så är jag superglad men så fort han kommer hem så blir jag liksom stängd på ngt sätt. Önska inget heller att jag kände mer för honom så vi kunde vara en lycklig familj. Just nu så är min syster på väg att separera från sin sambo och hon har tvillingar på 3 år. Så mina föräldrar stöttar henne jätte mycket i detta och jag kan inte berätta detta för dom. Så känner mig otroligt ensam. Men kan inte belasta dom med detta.

Ja, fy 17 vilken jobbig sits, skickar en styrkekram.

Har inga direkta råd att ge dig mer än det kommer att bli bättre så småningom.
Min åsikt är att det är ett dåligt alternativ både för er vuxna och för ert barn att föräldrarna lever
i en kärlekslös relation. Det tär för mycket på alla.
Att vara ärlig och säga att kärleken är slut är tufft men också schysst mot din man. 

Ni kommer fixa detta!

Jag kan varmt rekommendera familjeterapi. Det är iaf värt att prova innan man väljer att gå isär. Om din sambo inte går med på det, gå själv. Det är mycket värt att få prata med någon som lyssnar och kan hjälpa dig att reda ut dina känslor!
 

Jag är i exakt samma sits som dig och vet inte alls vad jag ska göra! Är tilsammans med världens finaste kille sedan 4 år och vi har 2 små barn tillsammans (2,5 samt 8månader). Kände redan efter 4-5 månader in i vårt förhållande att det var ngt som inte stämde men blundande för det. Åren har nu bara rullat på o jag känner fortfarande samma sak... känslorna finns inte där, inte de riktiga kärlekskänslorna som man väl ska känna för sin partner!? vi är bara vänner inget mer.. han försöker med kramar o så men jag vill inte, det tar bara emot. Allting är så sorgligt för han är verkligen världens snällaste o finaste men ändå så känner jag ingen attraktion överhuvudtaget. Vi går på rådgivning men än så länge har det inte gett ngt känslomässigt isf... vet inte alls hur man ska gå vidare :(

Här är en till Sitter också i samma situation att ta ett beslut hur vi ska göra. Vi har 4 barn ihop, nybyggt hus, företag och har verkligen allt utan att jag saknar attraktionen och lusten...det är ju för järkligt för allt finns ju verligen där annars i familjen, materiella saker, mörjligheten att ha ett fantastiskt liv ihop :-/

Har du kommit någonvart TS?

TS och Jica, hur går det för er?!?! el andra i samma sits som oss?!