Mina plastbarn har valt bort mig...
Måste hålla mig kort men det finns en hel del att beskriva...
Jag och min "fru" har varit tillsammans sedan hennes pojkar var 2 & 4 år, idag är de 15 och 17 år plus tt vi har en gemensam dotter. Sedan i somras är vi nu separerade och det var meningen att vi skulle vara skilda men här börjar min sk fråga. Efter ett par månader i var sin lägenhet frågade mig fru om jag var beredd på att träffas igen och försöka. Eftersom det var separation på hennes initiativ så ville jag såklart att vi skulle försöka. Orsaken till separationen var till stor del den att min fru tyckte att mitt förhållande till pojkarna inte var tillräckligt bra. Den yngre valde lite oftare att vara hos sin pappa och i samband med detta var jag också arbetslös en tid och mådde dåligt. Det blev väl mycket fokus på alla "fel" som fanns hemma eftersom jag är den engagerade typen...
Nu när vi träffats några månader så har vi kommit ikapp med en del gamla problem och jag jobbar på att förändra mig men märker hur ofta jag blir mätt med ögon som ser saker som varit med. Det som nu känns tuffast är hur jag skall göra när min fru sagt att hon vill försöka men pojkarna inte förstår varför och kanske även tycker de har det bra som det är.... Till saken hör att min fru inte gärna i nuläget vågar staka ut vägen högt och tydligt och för mig är denna situation mkt jobbig. Skall jag undvika kontakt med pojkarna i vår nuvarande situation och låta min fru sköta de iniativ till kontakt som erbjuds. Eller. I nuläget så känner jag att jag vill "hålla" mig undan men vet inte om jag gör rätt? Ett av problemen var just att jag allt för ofta tog på mig uppfostrare rollen och min fru höll låg profil, idag tvingas hon oftare ta tag i problemen själv men hon gillar inte den typen av konflikter med sina barn så ofta får de styra det ganska mycket själva..
Hur skall jag agera?
