Inga syskon eller kusiner...

Jag har samma som du. Är visserligen lite yngre. Mina föräldrar fick mig när de var 35 och 40 år. Jag har inga syskon, inga kusiner. Min mamma har en bror men han har inga barn och kommer inga få heller eftersom han är ca 55 någonting...

Jag har tyckt att det varit tråkigt med sådan liten familj. Inga syskon, inga kusiner. Den enda släkt jag har är mina föräldrar och min mormor. (morfarfanns inte då jag föddes och farmor & farfar gick bort innan jag var 6 år).

Inte så mycket man kan göra åt saken. Jag älskar mina föräldrar och är inte arga på dem på något sätt. De ville ha fler barn och hade kämpat i många år men fick bara mig.

Nu i dagsläget har jag ett barn och ett ligger i magen. ´Det känns jätteviktigt för mig att ge mitt barn ett syskon, helst två.

Hoppas att ni lyckas med ett syskon till er dotter. Håller alla tummar och tår för er.
*kram*           

Jag är inte alls in din sits men jag har lite samma tanke..Min man är ensambarn med äldre föräldrar. Jag har en lillebror (som jag iofs hoppas kommer att få barn någon gång) men det lär inte bli en hel drös med barn...Så hoppas oxå verkligen att vi ska kunna få syskon till vår grabb så han inte blir helt ensam....

Jag är ensambarn och min dotter är ensambarn. Jag var visserligen 29 när hon föddes, men jag vill inte ha fler. Hon har 1 riktig kusin på sin pappas sida, men de bor 40 mil bort och träffas inte direkt ofta...
På min sida har hon 3 bonuskusiner som vi träffar ibland (de bor 30 mil bort )

Jag har aldrig haft problem med att vara enda barn. Jätteskönt, snarare! Däremot har jag  valt en kompis som "syster" in i döden, men vi har ju valt varandra s a s  

Oavsett hur det blir så har man ju inget att jämföra med, så det blir säkert bra oavsett. Nära vänner kan vara lika bra som syskon, även om man inte delar uppväxt/föräldrar. 

Jag är också endabarn, med två äldre kusiner som jag träffade på julafton. Men det fanns gott om barn i släkten ändå. Finns det inga tremänningar att umgås med?

Hej, jag är också ensambarn. Och jag och min sambo har en dotter på 9 år. Har en släkt, men träffar dom inte så mycket. (dom har aldrig tid) jag hade mycket vänner när jag var mindre/ tonåren, och en nära bästa vän, men av någon anledning så försvann dom...
Och nu är vi gravida igen... Och tänker också på att min dotter idag kommer bli ensam. Och hon har pratat
om syskon....och varför hon inte har några... Och nu står jag här och vet inte vad jag ska göra. Har inte ens en tanke, det är hemskt att inte veta vad man vill.

Hej, vet att denna tråd är gammal men det va den enda jag hittade i ämnet. Jag är 31, gift och håller på att avsluta en längre utbildning. Har inte riktigt kommit igång med familjeplaneringen ännu. Jag är ensambarn, har väldigt starka band till mina föräldrar och känner en väldig rädsla att förlora dem. Trots att jag är 31 så kan jag känna mig helt vilsen ibland, som att jag inte skulle klara mig utan dem... Min man är ett stort stöd men rädslan blir så stor ibland att jag bara kan gråta. Känns som det blir värre ju äldre jag blir. Jag tänker inte på det jämt men de sista 2 dagarna har det blivit värre, kan inte komma över rädslan... Att stå helt själv och ta hand om dem när de kanske blir så gamla att de inte klarar sig och sedan ....ja ordna med allt. Min pappa va 42 och mamma 34 då de fick mig. Jobbigt att de här funderingarna dyker upp så starkt nu...Men brukar vara så när man är under press kanske. Oavsett så har det alltid Känts väldigt jobbigt att inte ha syskon att dela dessa tankar med... Min man har 3 syskon. Jag har inte så många väninnor, bara en som är 41 och som just fått barn. Hon är helt lyrisk och jag förstår henne men samtidigt Vet jag att jag ALDRIG skulle välja att skaffa bara ett barn och var jag i hennes ålder skulle jag strunta i barn eftersom jag levt med denna rädsla Så länge.