Anonym (Less)

Äldre 10 Jan 18:06

52 svar

När kan man förvänta sig att tonåringar respekterar regler och överenskommelser???

När är det rinligt att en tonåring ska kunna förstå enkla instruktioner som tex, städa upp efter dig, töm diskmaskinen om den är full, ni måste vara tyst efter kl 22 på kvällen eftersom vi stiger upp tidigt.

Vi har hela familjen suttit ner och disskuterat "regler" som vi ska ha i vårat hem...

Jag blir galen, dessa tonåringar har sådant korttidsminne så det är fruktansvärt. (14-19år).

Finns det några bra tips hur man ska få dem att förstå att i en familj hjälps man åt???

Ess

Äldre 16 Jan 11:21

#41

Anonym (Pia) skrev 2012-01-15 22:35:48 följande:

Jag håller fullständigt med dig om att man behöver visa hänsyn mot varandra inom familjen. Det är något som jag har lärt mina barn ända från början.

Det jag försöker säga är att om bioföräldern tycker att bonusförälderns nya regler är onödiga så kommer inte tonåringarna att följa de nya reglerna. Det krävs att bioföräldern står 110% bakom de nya reglerna för att över huvud taget ha en chans att lyckas.

Har man inget stöd eller förståelse alls från sin sambo heller, då är det nog inte mycket till förhållande att satsa på. Då var han nog bara ute efter en hushållerska.

Regnig måndag

Äldre 16 Jan 13:16

#42

Ess skrev 2012-01-16 11:12:43 följande:

Jag tycker inte att det är något som behöver diskuteras. Det räcker att jag säger att jag ska upp tidigt och vill ha tyst när jag lagt mig, det är inget som är förhandlingsbart. Att införa ett städschema kan man däremot prata om innan hur det ska läggas upp.

Jag tycker tvärt om, en 19 åring är en vuxen människa och passar det inte att följa de regler som finns i hemmet då är det läge att söka eget boende.

I grund och botten tror jag att det handlar om vilken grundsyn man har. Tror man på auktoriteter och diktaturer är det fullkomligt logiskt att man kräver hänsyn utan att ge någon eller att peka på dörren med hela handen så fort det inte passar.

Jag för min del tror på demokratiska värderingar även i familjelivet och barnuppfostran, man ger och tar hänsyn. Jag anser att det är så man skapar hänsyn genom att själv ge det. För trots allt när allt kommer kring gör barn inte det man säger utan på samma sätt som man gör. Visar man inte hänsyn utan bara kräver kommer barnen att uppföra sig precis likadant eftersom det är det de lärs.

Jag har inte betalt för att vara snäll!

Ess

Äldre 16 Jan 13:52

#43

Regnig måndag skrev 2012-01-16 13:16:28 följande:

I grund och botten tror jag att det handlar om vilken grundsyn man har. Tror man på auktoriteter och diktaturer är det fullkomligt logiskt att man kräver hänsyn utan att ge någon eller att peka på dörren med hela handen så fort det inte passar.

Jag för min del tror på demokratiska värderingar även i familjelivet och barnuppfostran, man ger och tar hänsyn. Jag anser att det är så man skapar hänsyn genom att själv ge det. För trots allt när allt kommer kring gör barn inte det man säger utan på samma sätt som man gör. Visar man inte hänsyn utan bara kräver kommer barnen att uppföra sig precis likadant eftersom det är det de lärs.

Iom att min arbetstid inte är förhandlingsbar, då är det inte heller förhandlingsbart att väsnas efter läggdags.
Det har inget med diktatur att göra utan kalla fakta helt enkelt. Vissa regler är det vi vuxna som lägger, utan att diskutera det med barnen innan. Vi klarar alldeles utmärkt både att visa hänsyn och att få hänsyn visad tillbaks.

Jag ser ingen anledning att hålla kvar en trotsig 19 åring. Det är en vuxen myndig person fullt kapabel att klara sig själv. Sen är det inget man står och hotar med, utan när det blir aktuellt så tar man ett allvarligt samtal.

Regnig måndag

Äldre 16 Jan 20:00

#44

Ess skrev 2012-01-16 13:52:58 följande:

Iom att min arbetstid inte är förhandlingsbar, då är det inte heller förhandlingsbart att väsnas efter läggdags.
Det har inget med diktatur att göra utan kalla fakta helt enkelt. Vissa regler är det vi vuxna som lägger, utan att diskutera det med barnen innan. Vi klarar alldeles utmärkt både att visa hänsyn och att få hänsyn visad tillbaks.

Jag ser ingen anledning att hålla kvar en trotsig 19 åring. Det är en vuxen myndig person fullt kapabel att klara sig själv. Sen är det inget man står och hotar med, utan när det blir aktuellt så tar man ett allvarligt samtal.

Jag blir oerhört förvånad att du likställer demokrati med förhandlingar, det är så fel som det bara kan bli.
Demokrati handlar om medbestämmande och att alla har rätt att göra sin röst hörd. Motsatsen är diktatur där någon annan ställer villkoren och de andra får finna sig i det oavsett hur vettigt eller vansinnigt det är.

Jag har inte betalt för att vara snäll!

Ess

Äldre 16 Jan 21:03

#45

Regnig måndag skrev 2012-01-16 20:00:54 följande:

Jag blir oerhört förvånad att du likställer demokrati med förhandlingar, det är så fel som det bara kan bli.
Demokrati handlar om medbestämmande och att alla har rätt att göra sin röst hörd. Motsatsen är diktatur där någon annan ställer villkoren och de andra får finna sig i det oavsett hur vettigt eller vansinnigt det är.

Nu är det ett hem vi pratar om och det gäller inga konstigheter utan helt vanligt folkvett. Lika lite som jag drar igång tv eller radio när jag stiger upp, lika lite hade dom det uppskruvat på kvällen efter läggdags (min). Det finns inget att kompromissa med. Skulle dom få hålla liv på kvällen så hade jag inte fått mer än kanske tre timmars sömn, det förstår vem som helst att det inte går att ha det så. Jag tycker det är viktigare att kunna betala sina räkningar än att bejaka ungdomarnas fria vilja.

Regnig måndag

Äldre 16 Jan 21:10

#46

Ess skrev 2012-01-16 21:03:10 följande:

Nu är det ett hem vi pratar om och det gäller inga konstigheter utan helt vanligt folkvett. Lika lite som jag drar igång tv eller radio när jag stiger upp, lika lite hade dom det uppskruvat på kvällen efter läggdags (min). Det finns inget att kompromissa med. Skulle dom få hålla liv på kvällen så hade jag inte fått mer än kanske tre timmars sömn, det förstår vem som helst att det inte går att ha det så. Jag tycker det är viktigare att kunna betala sina räkningar än att bejaka ungdomarnas fria vilja.

Det gör jag också även om du inte tycks vilja förstå det. Jag grundar som sagt föräldraskapet på helt andra värderingar än du.
Kompromisser finns det alltid plats för, det handlar om hur man värderar sig själv i sin omgivning.
Fri vilja har lika lite med demokratiska värderingar att göra som "förhandlingsbart" även om du tycks inbilla dig det.

Jag har inte betalt för att vara snäll!

Anonym (Pia)

Äldre 17 Jan 18:27

#47

Ess skrev 2012-01-16 11:12:43 följande:

Jag tycker inte att det är något som behöver diskuteras. Det räcker att jag säger att jag ska upp tidigt och vill ha tyst när jag lagt mig, det är inget som är förhandlingsbart. Att införa ett städschema kan man däremot prata om innan hur det ska läggas upp.

Jag tycker tvärt om, en 19 åring är en vuxen människa och passar det inte att följa de regler som finns i hemmet då är det läge att söka eget boende.

Så länge som 19-åringen går i gymnasiet så är föräldrarna försörjningsskyldiga. Så om tonåringen flyttar hemifrån är föräldern skyldig att stå för mat och husrum.

Vad som händer efter studenten är en annan femma. Jag skulle tippa på att de som har uppfostrat sina barn från att de var små inte har några större problem med uppstudsiga "vuxna barn", medans de som väntat med uppfostran tills att barnen var tonåringar förmodligen vill bli av med barnen snabbast möjligt.

sextiotalist

Äldre 17 Jan 19:31

#48

Anonym (Pia) skrev 2012-01-17 18:27:43 följande:

Så länge som 19-åringen går i gymnasiet så är föräldrarna försörjningsskyldiga. Så om tonåringen flyttar hemifrån är föräldern skyldig att stå för mat och husrum.

Vad som händer efter studenten är en annan femma. Jag skulle tippa på att de som har uppfostrat sina barn från att de var små inte har några större problem med uppstudsiga "vuxna barn", medans de som väntat med uppfostran tills att barnen var tonåringar förmodligen vill bli av med barnen snabbast möjligt.

Jag skulle nog säga att de som uppfostrat sina barn stenhårt kommer få en tuffare frigörelseprocess och de som väglett barnen respektfullt kommer nog få en mindre frigörelseprocess.

Jag är stenhårt uppfostrad, både med att göra saker hemma och annat, jag hade en väldigt upprorisk pubertet. Några av mina vänner hade föräldrar med en mycket mjukare hållning, de hade inte inte alls lika jobbig pubertet.

Anonym (Pia)

Äldre 17 Jan 21:18

#49

sextiotalist skrev 2012-01-17 19:31:42 följande:

Jag skulle nog säga att de som uppfostrat sina barn stenhårt kommer få en tuffare frigörelseprocess och de som väglett barnen respektfullt kommer nog få en mindre frigörelseprocess.

Jag är stenhårt uppfostrad, både med att göra saker hemma och annat, jag hade en väldigt upprorisk pubertet. Några av mina vänner hade föräldrar med en mycket mjukare hållning, de hade inte inte alls lika jobbig pubertet.

Jag sa inte "uppfostrat stenhårt", jag sa "uppfostrat".

Personligen har jag uppfostrat mina barn med samma respekt och hänsyn som jag själv vill bli bemött med, vilket innebär att de också visar mig respekt och hänsyn. Sedan har jag naturligtvis haft fler delar i uppfostran, det mesta har handlat om att jag vill att de ska kunna ta hand om sig själva som vuxna, kunna hantera både positiva och negativa relationer mellan människor, och liknande saker. Ingen kadaverdisciplin, men med tydliga gränser.

Att få barn/ungdomar/vuxna att visa hänsyn mot andra människor är en lång process, det räcker inte att det kommer in en bonusvuxen i familjen som från en dag till en annan kräver att barnen visar hänsyn mot h*n.

Regnig måndag

Äldre 17 Jan 21:21

#50

sextiotalist skrev 2012-01-17 19:31:42 följande:

Jag skulle nog säga att de som uppfostrat sina barn stenhårt kommer få en tuffare frigörelseprocess och de som väglett barnen respektfullt kommer nog få en mindre frigörelseprocess.

Jag är stenhårt uppfostrad, både med att göra saker hemma och annat, jag hade en väldigt upprorisk pubertet. Några av mina vänner hade föräldrar med en mycket mjukare hållning, de hade inte inte alls lika jobbig pubertet.

Egentligen är det inte märkvärdigare än att man utgår från sig själv. Hur trivs man på en arbetsplats med en stenhård chef där man aldrig får säga sitt eller blir lyssnad på? Hur stor är chansen att man frivilligt stannar kvar år ut och år in?

Jag har inte betalt för att vara snäll!

En ok mamma

Äldre 25 Nov 12:06

#51

Gammalt inlägg, men blir nästan arg när jag läser. Alla får ha sina åsikter, det är de berättigade till. Personligen tycker jag att det är fel att påstå att om man uppfostrat sina barn på ett bra sätt så slipper man såna här bråk, respektlöshet osv när de blir tonåringar.

Jag kan inte se att jag inte uppfostrat mina barn. Ändå har jag en tonåring som visserligen inte städar sitt rum och ibland är lite obstinat men i stort sett funkar det åt båda hållen, både för hen och oss....sen har vi den andra som ju har (eller inte har då?) uppfostrats av samma föräldrar. Hen är inte att leka med. Inga regler, inga överenskommelser, ingenting funkar. Det växlar från en sekund till en annan, allt från världens goaste unge till ett rent monster. Ingen respekt för någon av oss andra i familjen.

Det känns tråkigt att det snackas om att om det bara hade uppfostrats från början så...det stämmer inte. Alla är olika. Vissa har tur och får barn som är lättare till läggningen än andra. Vissa får barn som klarar föräldrarnas sinnelag bättre än andra. Det handlar om många saker. jag tyckera tt det är fel att skuldbelägga tonårsföräldrar med dålig uppfostran. Visserligen finns det de som inte fått någon uppfostran av en eller annan orsak men de barnen är oftast bråkiga utanför hemmet också. Det handlar också ofta om problematik som alkoholproblem eller psykisk sjukdom hos föräldrarna och ör egentligen inte en ren uppfostringsfråga.

De barn som begränsar sitt testande och bråkande till hemmet har oftast föräldrar som bryr sig och gör sitt bästa. Inte alltid det mest pedagogiska, konstruktiva eller ens nära på bästa, men så gott de kan. Vi som föräldrarär ingen institution. Vi älskar dessa tonåringar, vi vill dem väl och kommer att älska dem livet ut oavsett vad de gör. Vi är också sista instansen liksom. Vi oroar oss, försöker lära dem rätt och fel. Det enda vi kan hoppas är att de tagit in de viktigaste råden för att hålla sig borta från tex droger. Nör ens känslor är inblandade på det sättet kan vi nite alltid agera efter en regelbok. Vi blir också rädda, oroliga, ledsna för att vi älskar våra barn. Detsamma gäller ju dem,. De älskar oss men de måste bryta sig loss, lära sig ta hand om sig själv. Det är klart att det blir slitningar. Det är legitimt för tonåringarna att prata med sina vänner om "hur dumma i huvudet" deras föräldrar är, men när det kommer till oss föräldrar är det svårare.

Jag har upplevt det som att många är rädda att säga att det är tufft att vara tonårsförälder. Många säger gärna att allt är bra och det funkar så bra hemma och sen är det åt skogen egentligen. Det är väldigt få som kan säga att de inte har några som helst problem med sin tonåring. Jag tror att det beror på ´just det här med att folk är rädda för att bli dömda, få det slängt i ansiktet att "du skulle ha uppfostrat dem från början". Därför vågar vi inte prata öppet om att det är jobbigt.

Har man små barn är det legitimt att prata om problemen med sovandet, blöjor, bajs, nappen, maten osv Det är som att små barn är som deär oavsett vad vi gör medan de stora barnen är ett resultat av vår uppfostran och då vill ingen bli utpekad som en som inte vet hur man uppfostrar så det är lättare att säga "Jo, det går bra"

Vi gör så gott vi kan. De flesta av oss. Vi har alla barn som är olika. Dedt som funkar på en funkar inte på den andra. Det som funkar för mig funkar inte för pappa i alla lägen. De flesta växer faktiskt upp och blir helt ok vuxna med helt ok värderingar.

Anonym (Pia)

Äldre 25 Nov 20:12

#52

En ok mamma skrev 2013-11-25 12:06:45 följande:

Gammalt inlägg, men blir nästan arg när jag läser. Alla får ha sina åsikter, det är de berättigade till. Personligen tycker jag att det är fel att påstå att om man uppfostrat sina barn på ett bra sätt så slipper man såna här bråk, respektlöshet osv när de blir tonåringar.

Jag kan inte se att jag inte uppfostrat mina barn. Ändå har jag en tonåring som visserligen inte städar sitt rum och ibland är lite obstinat men i stort sett funkar det åt båda hållen, både för hen och oss....sen har vi den andra som ju har (eller inte har då?) uppfostrats av samma föräldrar. Hen är inte att leka med. Inga regler, inga överenskommelser, ingenting funkar. Det växlar från en sekund till en annan, allt från världens goaste unge till ett rent monster. Ingen respekt för någon av oss andra i familjen.

Det känns tråkigt att det snackas om att om det bara hade uppfostrats från början så...det stämmer inte. Alla är olika. Vissa har tur och får barn som är lättare till läggningen än andra. Vissa får barn som klarar föräldrarnas sinnelag bättre än andra. Det handlar om många saker. jag tyckera tt det är fel att skuldbelägga tonårsföräldrar med dålig uppfostran. Visserligen finns det de som inte fått någon uppfostran av en eller annan orsak men de barnen är oftast bråkiga utanför hemmet också. Det handlar också ofta om problematik som alkoholproblem eller psykisk sjukdom hos föräldrarna och ör egentligen inte en ren uppfostringsfråga.

De barn som begränsar sitt testande och bråkande till hemmet har oftast föräldrar som bryr sig och gör sitt bästa. Inte alltid det mest pedagogiska, konstruktiva eller ens nära på bästa, men så gott de kan. Vi som föräldrarär ingen institution. Vi älskar dessa tonåringar, vi vill dem väl och kommer att älska dem livet ut oavsett vad de gör. Vi är också sista instansen liksom. Vi oroar oss, försöker lära dem rätt och fel. Det enda vi kan hoppas är att de tagit in de viktigaste råden för att hålla sig borta från tex droger. Nör ens känslor är inblandade på det sättet kan vi nite alltid agera efter en regelbok. Vi blir också rädda, oroliga, ledsna för att vi älskar våra barn. Detsamma gäller ju dem,. De älskar oss men de måste bryta sig loss, lära sig ta hand om sig själv. Det är klart att det blir slitningar. Det är legitimt för tonåringarna att prata med sina vänner om "hur dumma i huvudet" deras föräldrar är, men när det kommer till oss föräldrar är det svårare.

Jag har upplevt det som att många är rädda att säga att det är tufft att vara tonårsförälder. Många säger gärna att allt är bra och det funkar så bra hemma och sen är det åt skogen egentligen. Det är väldigt få som kan säga att de inte har några som helst problem med sin tonåring. Jag tror att det beror på ´just det här med att folk är rädda för att bli dömda, få det slängt i ansiktet att "du skulle ha uppfostrat dem från början". Därför vågar vi inte prata öppet om att det är jobbigt.

Har man små barn är det legitimt att prata om problemen med sovandet, blöjor, bajs, nappen, maten osv Det är som att små barn är som deär oavsett vad vi gör medan de stora barnen är ett resultat av vår uppfostran och då vill ingen bli utpekad som en som inte vet hur man uppfostrar så det är lättare att säga "Jo, det går bra"

Vi gör så gott vi kan. De flesta av oss. Vi har alla barn som är olika. Dedt som funkar på en funkar inte på den andra. Det som funkar för mig funkar inte för pappa i alla lägen. De flesta växer faktiskt upp och blir helt ok vuxna med helt ok värderingar.

Jag har också ett "speciellt" barn, min yngsta var tidvis ett monster och hela familjen var i kaos. MEN, jag googlade och sökte och lyckades hitta en bok som beskrev precis det beteende som barnet hade. Boken beskrev även en metod för att hjälpa barnet i sin utveckling från monsterbeteende till normalt liv. Så jag har lagt ner en otrolig massa tid på att träna mitt barn så att barnet klarar av att leva i den normala världen utan att triggas till monsterbeteende.

För att jag tror på att det är föräldrars ansvar att uppfostra sina barn till att klara av att leva som självständiga vuxna med ett respektfullt beteende mot andra människor.

När kan man förvänta sig att tonåringar respekterar regler och överenskommelser???

INNEHÅLL