Min 16-åring har deppat ihop totalt!

Är det en depression som är orsaken har ju skolan svårt att göra något åt orsaken... Hur har hon det med kompisar annars, förutom den som försvann? Social av sig??

Nu har jag erfarenhet av min syster som alltid haft svårt med kompisar och på gymnasiet deppade ihop totalt och bara satt hemma och spelade dator. Fick ig i flera ämnen trots att hennes iq ligger långt över det normala. Hon fick sedan diagnosen Asperger... Då är det vanligt med depressioner och på flickor visar det sig ofta i högstadie/gymnasium när de inte orkar med "kraven" längre och det sociala spelet blir för svårt....

Hon är inte myndig än och du kan då tvinga henne till BUP kontakt, men måste troligen ta ledigt från jobbet dessa dagar för att följa med. Tror inte du kan anta att hon klarar att sköta det själv...

Var själv deprimerad  när jag gick i gymnasieskolan. Skolan märkte inget eller så var det så att de inte brydde sig. Var under sent 90 tal :). Dock till skillnad  från din dotter så berodde min depression ganska mycket på egna val, men saksamma. Hade min mor föreslagit att jag skulle gå vid BUP så hade jag tvär vägrat  dels för stämpeln om någon skulle få veta (vilket kanske gäller din dotter). Samt för egen del att man hade haft med soc tidigare under andra omständigheter.

Min mor skaffa mig tid vid en privat psykiater och mer eller mindre gav ultimatum till mig att gå dit eller dra igång hela valsen med hassela i värsta fall . Dock hon betala inte för tiderna utan det gick på det allmänna som bup.

För min del så blev det en kortare tids medicinering samt samtal/kognitiv terapi med diagnosen depression. Samt att jag lämna gymnasiet och började på komvux, var vid det laget 19 skulle fylla 20. Hade hoppat mellan 4 olika program samt individuella däremellan. Sen så  vart det jobb osv.

Det jag vill ha sagt är att du kanske kan se om det stöds i din kommun att din dotter kan få gå vid en privat psykiater utan att det kostar dig mer än vid BUP. Då för egen del vid den åldern att gå vid Bup, det är ju där alla misslyckade går. Samt att det känns mer anonymt, vilket jag sagt. Det kan skapa mer tilltro pga det, går ju att ha samtal med er bägge om det behövs osv...

För egen del så gick det bra. Så att när min syster började visa symtom så gick hon vid samma. Dock tidigare än mig, så hon tappade inte så mycket tid som mig. Hon är idag en glad 25 åring med ett underbart syskonbarn på 7 år som man bara kan älska :) samt med en underbar pojkvän som / de ställer upp för varandra.

Bara mina tankar men hoppas att det går bra för er.

Hej Ulfina Har själv en son på 18 med liknande historia som din dotter. Problemet här är att han ju är myndig och jag får alltså inte "lägga mig i" varken när det gäller skola, socialen eller psykiatrin (vilken inte är värd namnet...). Det jag kan rekomendera är att på familjeenheten i kommunen söka för att få en kontaktman till din dotter. De brukar vara mycket proffsiga, kan sina saker, och är lätta att knyta kontakt med. De "matchar" din dotter mot en av kontaktmännen (naturligtvis kan det vara en kvinna!) utefter vad din dotters behov är och hennes intressen. Det här blir just din dotters kontakt, inte din, och just därför kan det vara lättare för din dotter att öppna sig och lättande för dig att känna att det finns ytterligare en vuxen som verkligen bryr sig om hur din dotter mår. Min son kom inte helt överens med den första kontaktmannen, men har nu en äldre kille som han känner att han har förtroende för. Känns otroligt skönt! Stort lycka till med ditt tunga arbete att få vettig hjälp och stöd. mvh, Monica

Ja jag tror min dotter känner att BUP och IV-program, det är för alla misslyckade.... Hon känner fortf. att hon inte vill leva ibland. Och ingen vettig läkare /shrink har vi gått till eller hittat......stackars jänta! Tiden bara går....

jag var i precis samma situation som din dotter när jag var 16...
Se till att finnas där, min mamma gjorde det tills hon ledsnade o grinade till min bror i telefon när jag stod brevid "jag orkar inte mer, ingen förstår hur jobbigt det är att bo med henne osv " 

Boka en tid hos er läkare så att hon kan få börja på antidepressiva. Ett tipps jag kan ge.
BUP tar för lång tid på sig för att göra en "utredning för att se om det är behövligt". Det måste stoppas innan hon kanske börjar skada sig.