Min flickvän tycker jag är egoistisk som vill äta lunch med en kompis

Det tycker nog inte hon heller egentligen.Men ni hade nyss fått barn va? kanse hon är trött känner sig låst.

Och självklart ska du inte behöva det :) bjud ut henne på en lunch me så blir hon nog glad

tack för svaret emseli, ja det är nog så att hon inte tycker det egentligen nu när jag tänker efter.

Hon menar nog (och tycker verkligen) att jag är mer egoistisk än tidigare och tog bara ett dåligt exempel med att jag skulle äta lunch.

Jag vill inte vara egoistisk det har bara gått mycket tid till husrenovering, få rätt föräldrapenning hos Försäkringskassan samtidigt som det kom ett par tvister som jag kännt mig tvungen att reda ut istället för att bara gå till banken ta ett stort lån och släppa det. jag är positiv och väntar på bättre tider och gör så gott jag kan tycker jag själv.

Har hon och du fått någon egentid sedan barnet kom? Typ gått ut och käkat och fått pratat som vuxna på tu man hand?

Har du avlastat henne gällande barnet och sett till att hon fortfarande kan ägna sig lite åt "sitt"? Det är oerhört viktigt att inte känna sig trängd och låst som nybliven förälder.
Det kan såklart innebära att du måste bjuda till och låta henne få komma loss lite, för att sedan kunna göra det själv. 

Det låter som din flickvän behöver mer stöd! Ni är i det här tillsammans! Det är inte hennes ansvar att se till att allt fungerar hemma! Ta egna initiativ. Se till att huset är städat, maten handlad, osv innan du ger dig iväg och tränar. Fråga henne om hon har behov av egentid innan du föreslår egentid för dig själv.

TS, du skriver "det känns nästan onödigt att kommunicera med henne när så mycket går snett. " Tvärtom tror jag att ni behöver kommunicera MASSOR!!! Säg till henne att du upplever det som om du gör så gott du kan. Du vill att hon skall må bra och att ni skall ha det så bra ni kan. Fråga hur hon vill att ni skall lösa det hela. Ge inte upp och tyck att hon är tvär och dum, det vinner ni ingenting på!

Problemet vi har nu är att vi inte kan enas snabbt och lätt om förvaring och det går därför inte att städa. Varende papperslapp ska stötas och blötas var den ska vara.

Jag tar barnet så mycket hon vill. Jag rättar mig alltid efter henne. Jag håller också på att renovera huset och det är inget hon kan göra så ju mer jag tar barnet desto långsammare går det. Sedan uttrycker hon besvikelse på att renoveringen tar tid.

Idag skulle jag måla ett fönster. Det tar normalt max 1 tim för ett lager. Jag blev avbruten hela tiden av barnet och det tog halva dagen. Så är det, och då kan jag nästan hellre vara pappaledig på 100% istället och inte snickra något och bara ta barnet. Hur ska man veta vad som är lagom?

Sedan gör jag en stor del (större delen?) av hushållsarbetet.

Hon har fått en så otrevlig ton och är sarkastisk, ironisk, provocerarar och är så tuff när hon öppnar munnen. Jag talar om det för henne och hon menar att hon kan inte bli något annat såsom jag har förändrats och fått ett hemskt humör.

det handlar inte om att hon i ilska skriker att hon inte vill vara tillsammans.
Jag tyckte hon lät väldigt fientlig och frågade. Vad vill du göra nu då? Vill du inte vara tillsammans mer och hon sa nej det vill jag inte, jag ska leta upp en lägenhet imorgon.

Jag ringde sedan mina föräldrar och grät i luren och meddelade att vi ska skiljas. Nu säger hon att hon inte menade men hon satt i samma rum när jag ringde och kunde bara sagt att hon vill vara tillsammans. eller i vart fall tror att hon vill vara tillsammans och vill prata om det.

Ikväll kl 23:50 ringer hon polisen och säger att hon vill åka hem till sin mamma med barnet några dagar och är rädd för att jag ska hindra henne. Polisen anländer tillsammans med hennes mor och syster och frågar mig varför jag förbjudit henne att åka dit. Jag förklarade att hon sagt vid matbordet att hon ville åka bort en vecka och att jag inte skulle få träffa min son, att de skulle vara hos sin mamma. Jag sa spontant nä jag vill inte va av med honom så länge.
   Så jag berättade för polismannen och kvinnan att det går bra att hon åker dit några dagar och att jag inte hindrat dem eller så. Jag sa bara att jag inte ville det men det är ju inte jag som bestämmer det.  Hon talade också om för mig, sin mor, syster och polisen att hon nu också vill skiljas och sen åkte de alla.
  Innan idag har hon talat med min mor i telefon och bedyrat att hon inte längre vill skiljas som hon sa vid förra PMSen söndagen för 4 veckor sedan. Då ångrade hon sig och ville vara tillsammans igen efter några timmar. Den här gången ångrade hon sig och ville skiljas precis som för 4 veckor sen.

Hm, jaa du... Jag hade nog låtit hennes senaste förslag följas av handling. Men så sitter jag inte i din sits och det är lätt att säga "jag hade" :)

Det låter ju som att du tar för stort ansvar redan nu, utifrån det du skriver. Och en lunch? Det är liksom inget att bråka om. Ta din lunch och erbjud henne samma sak. En gång i månaden kan hon luncha med SIN vän.
Ta ditt träningspass och erbjud återigen henne samma sak. Plocka ihop det du anser ligger och skräpar, stoppa ner i en fin kartong/förvaringslåda och passar inte det damen i fråga, ja då kan hon sedan flytta de redan ihop-plockade prylarna dit hon anser att de ska vara. 

Ni bor ihop som det verkar. Varför då inte låta henne åka på semester? Kanske är det vad hon behöver för att hitta sitt gamla jag? Kanske det skulle vara bra med tid isär?! Passa på att åka bort/sova borta du med! Då får ni båda distans till allt vad räkningar och renovering heter. Behöver hon kanske framförhållning? Bestäm datum i GOD TID, skriv ner på lapp/kalender när du tänkt träna, när din månadslunch sker osv. Inrutat med ofta bra :)

Bara för att man fått barn, renoverar huset och lever lite stressat så får man inte glömma bort allt annat som är viktigt. 

Låter som hon har problem och är någon ego är det hon.

När jag läser alla inlägg låter det som att hon inte mår bra, och att det tar sig uttryck i ett irrationellt och aggressivt beteende. Förlossningsdepression? Fråga henne hur hon mår egentligen, att du är orolig. Ni kan få hjälp vis bvc.

Jag har kämpat med läkare, kuratorer utan någon framgång. Läkaren sa att hon var helt frisk. Det fanns inget dom tydde på några problem fastän jag sa allt jag sagt här, minst. Det fick vi betala 300 kr för att få veta och intervjuades i 1 timme. Kuratorn ska hon träffa på egen hand men har missat 2 tider.

Självklart mår hon inte bra och har förmodligen fått förlossningsdepression. Hur har hon varit i humör och beteende innan ni fick barn? Antagligen känner hon att hon inte har stöd på rätt sätt, men förmår inte själv be om det utan blir aggressiv istället. Dessutom känner hon sig med all säkerhet skamsen över sitt eget beteende vilket resulterar i ännu större aggressivitet och irrationellt beteende, i själva verket har hon hamnat i en ond cirkel där den hon är mest arg på av alla är sig själv. Kanske för att hon tillåter sig själv att må så här.

Förövrigt, när har hon kommit bort en stund för lite egen tid? Har det någonsin hänt? Eller är det så, att när du tar barnet, så är hon ändå där? (och gnäller, mår dåligt etc)

Jag kan absolut sätta mig in i hennes situation och förstår hennes beteende, precis som jag kan sätta mig in i din. Men jag anser att ni måste kommunicera, och då menar jag inte om dessa små saker som du nämner här. Utan om roten till problemet. Och det är jag övertygad om handlar om att hon känner att hon håller på att drunkna och vet inte hur hon ska ta sig ur det.

oj låter inte kul alls! hon verkar inte veta vad hon själv vill tyvärr, när jag och min sambo hade problem så satte vi en timme varje vecka om att bara prata när barnen somnat och utan att bråka inga höga röster och varje kväll prata om 1 dålig och 1 bra sak som hänt under dagen!! det har hjälp oss mycket men av vad du skriver så verkar hon vilja att du ska göra mer än vad du redan gör vad gör hon. om hon hotar med att skiljas  låt henne göra det och sen får hon se vad hon faktiskt gick miste om, jag förstår att du älskar henne men ska du leva i ett sådant förhållande och vara " rädd" för att hon vill skiljas? vad mår ert barn bäst av 2 st föräldrar som mår dåligt tillsammans eller 2 st som mår bra på varsitt håll??

lycka till hoppas allt löser sig till det bästa!! 

grodan 82, ja jag vill också gärna prata och vi har all tid i världen när jag går hemma på a-kassa och hon mammaledig. Problemet är att det blir bara "husmöte" eller "inköpsmöte"och hon har alltid de dyraste förslagen och jag de billigare och vi kommer inte riktigt fram till någon slutsats då jag gärna vill gå henne till mötes men tror inte budgeten räcker. Jag säger att vi ska vara återhållsamma och att det nog inte går och då blir hon helt oförstående.

Häromdagen fick jag sitta nästan en timme så hon fick förklarat för sig hur det kunde vara en nackdel, stor/liten nackdel osagt, för min mor och syster att min mamma skulle vara borgenär på ett lån på 200 000 kr. Det kunde hon inte förstå. Då sa jag tror du att det är en fördel då? Min mor har redan borgat för mer än så till oss och min syster vill kanske få samma då så någonstans går ju gränsen.

Igår var vi på norrsidan och krattade i trädgården och hon föreslog att den befintliga gången med plattor skulle rivas upp och ersättas av en ny fräsch som var 2.5 m bred istället för 1.5 och 14 meter lång. Jag sa att vi kanske inte kan göra det i år. Hon lät lite oförstående så jag sa för att hon skulle förstå mig bättre att det nog handlar om 25 000 om vi ber en firma göra det inkl material. Jag sa också att jag gör det gärna själv billigare med det tar tid att lägga 35 kvm trädgårdsplattor med rätt fall, bärlager m.m. Då avbröt han faktiskt och gick in. Den gången förstod hon. Men dte kund elika gärna eskalurat till 1 timmes förklaringsmöte, reda ut det o.s.v.. så båda blir helt matta.

ja låter inte kul alls hur pass delaktig är hon i ekonomin hemma lägg upp alla räkningar och var ni har i inkomst och visa henne att detta går att göra inte detta så hon förstår, jag har fått lära mig den hårda vägen med ekonomi och sett vad saker kostar och vad man kan göra! 
men det va ju bra att hon förstod med trädgården att man kan inte göra allt själv!
 

Hon verkar inte ha alla hästar hemma.. Tycker synd om dig ts.

Jag har en son på 8 månader. Efter förlossningen blev jag extremt känslig, jag ville bara ha min man hos mig ville att han skulle hjälpa mig med vårt barn, ta hand om mig, ta ut mig på middag, ha egen tid med mig..grät hela tiden för att han var tvungen att gå iväg var upptagen inte hade så mycket tid för mig, hjälpte ingenting med vår son. Det tar mycket på krafterna och tålamodet att ta hand om en bebis hela dagarna ensam utan någon speciellt om bebisen skriker mycket. Hormonerna efter förlossningen håller på att ställa in sig från gravid till normal och samtidigt producera mjölk som tar mycket på krafterna. Är fortfarande väldigt känslig o vill vara med min man men det kan bero på amningen, eller helt enkelt att han måste vara där för mig mer. Gör något mysigt åt henne laga mat, sen kan du hyra nån film som du tror hon gillar köp god saker, överraska henne med blommor chocklad eller en present efter det. Ta hand om bebisen o låt henne vila, ta för dig säg jag sköter det här vila du. Ge henne massage när bebisen sover så hon får endorfiner och blir lugn i kroppen. Ta inte åt dig av att hon är sur o grinig, man blir väldigt stressad av att ta hand om bebisar som skriker det viktigaste är att du håller dig lugn med både barnet och henne. Självklart ska du kunna gå ut med dina vänner, men har hon fått träffa sina? Har hon fått gå ut och göra nått kul på sistone?
Lycka till!