ge era seriösa åsikter,synpunkter..erfarenheter, tack.!

Jag är en 33 årig tjej och gift med 40 årig tjej sedan snart 5 år, och vi har en underbar dotter på 2,5 år tillsammans.
Jag älskar min fru väldigt mycket och vi har haft våra svackor upp o ned genom dem här 5 åren.i början var hon mkt svartsjuk men med åren har det blivit mkt mkt bättre, så på den fronten är jag så gott som nöjd nu. känns skönt.

Men främst det senaste  året har jag kännt mig så frusterad. Vill hon ska vara mer bestämd, vara den som självklart tar det tyngsta när vi går och handlar, vara den "starkare" av oss om man säger så. vara "mannen" i förhållandet om man får uttrycka sig så ! (vet att det finns kanske dem som stör sig på den benämningn men jag skriver så ändå för att ni ska fatta hur jag känner)

hon är ngra cm kortare än mig, och ända från dag ett har det stört mig lite..men sedan under åren så har jag ju inte tänkt på det varje dag precis.bara då vi har bråkat eller kännt mig frusterad.

det är bara det att jag alltid har haft partners som varit längre än mig och starkare,och jag gillade den känslan..att känna sig fysiskt och mentalt liten..gentemot min partner, tills då när jag träffade min fru. det jag föll för hos henne var hennes lyhördhet och att hon var så snäll och gullig mot mig.
sen tyckte o tycker jag hon är söt och ser bra ut. Fysiskt sett skulle hon varit perfekt om hon hade haft mindre bröst och mer muskler, lite längre, då skulle hon varit perfekt fysiskt. men såklart jag vet ingen kan vara perfekt o det är inte jag heller.

och när vi pratar om det mentala, så hade hon vatt nästintill perfekt om hon hade varit mer bestämd, varit den av oss som liksom tog tag i saker, haft lite mer eld i baken om man säger så. jag vill så gärna känna att jag är kvinnan av oss..jag känner mig som "Mannen" ofta.

För när hon är mkt laidback och liksom bara "flyter" då blir jag frusterad.Den främsta känslan jag saknar är att känna sig liten.. o när jag får känna mig liten då känner jag mig feminin.

av oss är det jag som har mest humör..hon har mkt bättre tålamod, så det var också ngt jag gillade hos henne. och sedan man blev mamma har jag fått bättre tålamod också själv.

jag har själv sagt detta till henne hur jag känner..att jag ibland kan sakna detta hos en partner: styrkan,längden, bestämdheten, driftigheten .. och det är klart det sårar henne, hon känner sig såklart så dålig och värdelös ju, för hon kan ju inte ändra den hon är och det ska hon inte göra heller jue.

känner mig bara så kluven.. jag älskar henne så mycket, och min dröm är att vi ska få fler syskon till vår dotter..och leva som en lycklig familj. och jag tänker att : gud så ytlig du är, du är ju helt knäpp. tänk på så många bra egenskaper hon har ist för att tänka på det du saknar..

så går månaderna..och sen helt plötsligt så bara tex om vi går o handlar så låt säga hon bär det tyngsta då bara jag känner: men herregud , ta det tyngsta automatiskt jag vill känna mig omhändertagen och så.
hon tar ju det tyngsta om jag påepekar det, men jag önskar bara det kom av sig själv. mitt x tog Alltid det tyngsta , såg hon jag bar tyngre sa hon: jag tar detta, o bara det gjorde mig glad inombords o älskad. kanske sjukt? jag vet inte..ingen aning vart detta kommer ifrån alls..tänker fler såhär eller är jag knäpp?

jag har så dåligt samvete som ens skriver här..jag bara önskar ngn kunde svara mig , kanske som själv har varit i den sitsen att ni älskar er partner..men ni är inte så attraherade av dem, löser det sig med tiden ändå? eller gnager det alltid med jämna mellanrum?

alltså ibland känner jag att hon förtjänar ngn annan bättre än mig som verkligen är jätte attraherad av henne och ser henne som perfekt. hade jag inte älskat henne så hade det inte varit lika svårt..då hade vi ju säkert skiljt oss.. men jag älskar henne och jag vill såå gärna vara en hel lycklig familj.
usch.. trött jag blir på mig själv.. hoppas ngn kan skriva ngra tankar osv..