Vilka känslor har du för din bonusmamma eller bonuspappa?

Min bonuspappa är som en biopappa till mig. Jag har känt honom sen jag var 16 år och han är morfar till mina barn. Han är den jagkan ringa om det kör ihop sig o han ställer alltid upp. Vi har inga blodband men trots det står vi varandra oerhört nära.

Jag har haft två "bonusmammor". Den ena gifte sig pappa med när jag var 4 och de skilde sig när jag var 15. Hon pratade ofta skit om min mamma, sa att mamma borde prioritera bättre och sluta kräva pappa på underhåll. Hon sa att deras familj (pappa och hennes två barn sedan tidigare), inte hade råd med saker på grund av mig. De åkte ofta på utlandsresor utan mig och hon brukade inte komma på mina födelsedagar etc trots att hon var bjuden.

När de skilde sig tyckte jag att det vars skönt. Pappa har efteråt berättat att det var för att hon tvingade honom att välja...

När jag var 18 blev han sambo med en annan kvinna och fick ett nytt barn. Hon var rent av elak mot mig (min mamma var inte med i bilden längre då jag flyttat hemifrån). Hon kallade mig fet, fläskhärsa och ibland när jag ringde så fick jag inte prata med pappa för han var "upptagen med gäster".  Hon var också alltid på pappa och ville att han skulle prioritera deras gemensamma barn, trots att jag bara träffade pappa någon gång i månaden. Till slut blev det så jobbigt att jag helt slutade träffa min pappa, då hon och hennes vassa tunga alltid följde med överallt.

De separerade efter 5 år och hon bor nu i huset bredvid pappas. Jag hälsar knappt när jag ser henne, tycker hon är vidrig.

Nu är jag 35 och pappa är omgift med en fantastisk kvinna som jag verkligen älskar. Mina barn ser henne som en extra-mormor. Hon är respektfullt och lyhörd. Jag önskar han träffat henne när jag var 4...

min "bonus" pappa kom in i mitt liv när jag var 2,5 så för mig är han min ÄNDA pappa. Och den har ju byggts upp på alla andra sätt antar jag...

Förutom att man i tonåren bråka en del (troligen som alltid mellan dotter och pappa) så var det nog lite värre eftersom man kunde vräka ur sig "du är inte min pappa" och bla bla bla... fast det är ju glömt och förlåtet idag. Och han ska nu bli morfar för 2a gången. (för min del) 

Jag har bra kontakt med både bonus mamma och pappa. De kom in i mitt liv när jag var 13 år. En känslig ålder. Jag skulle bli väldigt ledsen om mina föräldrar skulle separera med deras nya. Mina bonussyskon är en del av mig och morbror/moster till mitt barn.

Jag har en bra relation till min bonuspappa, som min mamma träffade när jag var 11 år. Han är nu morfar till mitt barn (det finns två morfädrar).

Skickade för snabbt. Tror vår relation var och är bra för att han aldrig försökte vara min pappa utan var helt enkelt mammas man (jag har alltid kallat honom vid förnam). Visst skrek jag vid några tillfällen när han ville tillrättavisa mig, att han inte är min pappa men efter ett gemensamt samtal med både mamma och honom så sa jag det aldrig mer.

Min bonusmamma har betytt allt för mig! Hon gifte sig med min far när jag var 11, vid den tiden hade jag förlorat min biologiska mamma. Från dag ett var jag hennes dotter, hon presenterade mig aldrig som "min makes barn". Det blev dock så att jag kallar henne vid förnamn istället för mamma, men när jag pratar om henne med andra så säger jag alltid mamma. :P Under min uppväxt var jag ett ganska oroligt och ibland sorgset barn och mamma har berättat att jag ofta funderade på vad som skulle hända med mig om min pappa dog. Och hon brukade alltid försäkra mig om att hon skulle finnas där oavsett vad som hände! Pappa dog för sex år sen och efter det har vårt band blivit bara starkare! Hon ställer alltid upp med vad det än kan gälla. Hon har verkligen bevisat att vi är mor och dotter oavsett vad någon annan säger :)

Vad kul att så många redan svarat! Och positivt att de flesta har positiva känslor för sina bonusföräldrar. Även fastän de kommit in relativt sent så verkar ni ha kunnat skapa nära relation och verklig föräldra - barn kontakt. Är det tiden som gjort det eller hur har ni lyckats med det?

Är själv bonusförälder och vill gärna få en lika fin kontakt med mina bonusbarn som skulle hålla även i vuxenålder.   

Tiden är såklart en faktor! Sen att man blir behandlad precis som att man är ett biologiskt barn. Det är samma regler och friheter, men också samma förväntningar osv. Sen kände jag att jag blev mycket närmare min bonusmamma efter att jag flyttat hemifrån. :) Det är väl antagligen en naturlig sak eftersom man i senare tonåren har känslan att man bara vill vara ifred!

Det är inte tiden...jag tror att det handlar om engagemanget från bonusföräldern faktiskt.  Få människor förutom min mamma har alltid funnits för mig på det viset som min styvpappa.

Min mamma blev tillsammans med min styvpappa när jag var 4år
träffade bara min biopappa varannan jul och vissa lov ibland, innan så var jag pappas lilla flicka men sen så blev jag styvpappas lilla flicka ^^ han lärde mig cykla, plåstra om mig, skjutsade mig till kompisar, lagade mat, sa till mig när jag gjorde fel och en massa mer! jag kommer ihåg att jag så gärna ville kalla honom pappa men det kom aldrig 

min mamma och han fick ett barn när jag var 8år, och när jag var 11år så gjorde dom slut efter en lång tids bråk. blev helt förkrossad! han kunde inte umgås med oss för mamma bara bråkade med honom om allt och det gjorde att vi knappt träffades, men sen så fick han vårdnaden om min lillebror (för att domstolen dömde att hon var olämplig som mor, men tydligen gällde det bara min lillebror!?)
då fick vi en bättre kontakt för vi träffade våran lillebror ofta hemma hos honom utan mamma och mamma blev lite lugnare.

han gick från att vara singel, resa runt världen, jobba och leva ungkarlsliv till att ta hand om 4 barn! och enligt mig så hade jag inte kunnat fått en bättre "ny" pappa.

idag så vet jag att jag kan ringa honom om jag skulle behöva, han ställer upp, även om vi mest bara träffas när dom har vägarna förbi eller på högtider. När jag var hem till honom i sommras så såg jag att han fortfarande har kvar bilderna på alla oss barn i trappan ^^ han har renoverat allt runtomkring men dom sitter kvar. 

mamma har nu en ny kille.. som jag inte tycker om alls!
han har aldrig riktigt försökt att få en kontakt med oss, utan bryr sig bara om sig själv och sitt (min mamma håller med!) tror min mamma mest är med honom för att hon inte vill vara ensam.. men dom bråkar ofta och han behandlar henne dåligt (som om hon är hans mamma/städerska/slav)
han är dessutom sjukt konstig! (f.d knarkare som fortfarande dricker)

Min pappa skaffade en ny när jag var runt 9-10år
i början fick vi inte träffa henne utan hon åkte till sina föräldrar när vi kom.
och sen när vi var där så gnällde hon ofta på oss, att vi var för stökiga, för skitiga, för högljuda, i vägen och förstörde hennes saker..   vilket inte var ett dugg sant! vi var så rädda för henne så vi var jätte lugna och höll oss undan, vi vågade inte röra hennes saker!
hon fick ofta utbrott för ingenting, kastade saker och förstörde saker
(fick för ett par år sen reda på att hon har en allvarlig hormonstörning som gör henne aggressiv.)  
sen nåt år innan hon fick våran lillasyster så blev hon lugnare och snällare (för att hon tog medicin) 2år senare fick hon våran lillebror, hon var hyfsat lugn och det gick att prata med henne oftast iaf.

men sen när våra småsyskon var 4 och 2år gamla så blev hon som hon var i början!
hon kastade saker, förstörde, beteede sig som en bortskämd snorunge :O
hon började även slå mina syskon... vad som hände sen är en lååång historia...

och därför hatar jag henne, hata är ett starkt ord, men hon gjorde mina älskade småsyskon så illa! (och fortfarande gör) hon förnekar allt utåt och vägrar ta sin medicin igen.. så hon är ingen för mig. 

Jag ser alla mina syskon som just mina Syskon, oavsett blodsband
och jag ser min lillebrors pappa som en förebild och nära släkting.  
 

Min mamma träffade min bonuspappa när jag var 18, så han har aldrig behövt ta den traditionella papparollen för mig, det dröjde dessutom ett par år innan han flyttade in i huset, så både jag och min syster hade flyttat då.

Men eftersom vi inte har någon direkt kontakt mer än möjligen sporadisk med vår biopappa så är han helt och hållet morfar till våra barn, vi har två var.
Han går totalt upp i den rollen, och ingen som träffar dem tillsammans skulle kunna tro att han inte är deras "riktiga" morfar. Han tar mer än gärna med sig de äldre killarna (4 & 6 år) och tillbringar hela dagar med dem, deras yngre bröder är för små än.

Men även om han aldrig behövt vara "pappa" för oss så vet vi att vi alltid kan vända oss till honom om det händer nåt, och han ringer regelbundet för att kolla läget. Han jobbar borta under långa perioder och nöjer sig inte med vidarerapportering från mamma, utan vill höra själv hur det är med oss.

Jag är själv bonusmamma nu, men kom in tidigare i hennes liv, hon var fem. Jag gör mitt bästa för att vi ska ha en bra relation och det har vi. Hon kommer till mig när hon behöver prata och har inga problem med att vi har gemensam "bestämmanderätt" hemma, min man och jag.

Min "bonuspappa" är en supertrevlig man i sina bästa år som lagar god mat och spelar gitarr och sjunger så det ekar:)
Han har aldrig låtsas vara pappa eller tagit någon sådan roll och det har aldrig slagit mej att det är synd om mej för det. Ibland har jag däremot önskat att min pappa var lika kärleksfull mot mej som bonuspappan är mot sina barn.
Mina föräldrar har båda varit personer som VILL vara föräldrar. jag har en mamma och en pappa! Mammas make är inte pappa till mej bara för att han är tillsammns med min mamma och det är inget synd om mej för det.

Vi har en jättebra relation. han tom spelade och sjöng på mitt bröllop medans min egen far inte ens dök upp! men jag skulle aldrig kräva något av honom! Att han ställer upp gör honom till en härlig gubbe bara.

Jag gillar min pappas sambo... Jag har inte bott hos pappa mer än vh efter att han träffade henne, så hon var aldrig någon "extramamma" utan hade väl ungefär samma sätt mot mig som jag har med min mans barn idag. (hon var nog förresten lite roligare än jag är, för hon bakade bullar och sånt som min mamma aldrig gjort och som jag aldrig gör, varken med mitt barn eller min mans... )

Min mammas sambo gillar jag också. Vi har aldrig bott ihop för de träffades efter jag flyttat hemifrån. Därför har han inte heller någon "papparoll" i mina ögon.

Kan tillägga att jag tycker det är väldigt roligt att min pappa har träffat en kvinna. jag har inte fått träffa henne än.

Han hade tidigare en halvpartner som jag inte heller inbjöds till, hon strök längs väggarna när jag hälsade på, det kändes jättemkonstigt. Min pappa sa förmodligen åt henne att inte ta plats, han dominerade denna tjej fullkomligt.

Jag tror att man glömmer att det är föräldrarna som måste släppa in barn och nya partners och se till att situaionen blir bra. Som förälder tror jag många resonerar att man är duktig och sätter barnen först om man trycker ner eller inte bryr sig om den nya partnern, men det är verkligen motsatta! Alla vuxna måste ta plats likvärdigt i hemmet, kanske inte med barnen men i samvaron, som bonus ska man inte "ge plats" på bekostnad av sig själv-- däremot ge plats. Det är ju omöjligt att få grepp oom någon som inte vågar andas eller tror att hon inte får vara med pga av en osäker frånskild farsa som närmast mobbar stackarn.

Min "bonusmamma" har jag en ganska sval relation till. Hon respekterade oss alltid men man kunde märka ibland att vi inte fick tillhöra "deras" familj. Så jag och min bror ställde till med en del hyss när vi fick känslan av att bli bortstötta. Men idag bryr jag mig inte så mycket om det för vi träffas så sällan.

min bonusfarsa har funnits i mitt liv sedan jag var drygt 5 år. han gjorde aldrig någon direkt skillnad på mig och sina biologiska barn medan jag bodde hemma.

nu när jag inte bor hemma längre har vi dock ingen kontakt längre, och det gör mig inte det minsta eftersom jag aldrig sett honom som någon "extrapappa" överhuvudtaget. han är rätt knäpp och jag skulle absolut inte vilja ha honom som biofarsa.

Min "bonus" pappa är min pappa, jag älskar honom. Tyvärr vandrade han vidare tidigt och kommer alltid vara enormt saknad av mig.

Min extrapappa kom in i mitt liv när jag var runt 16, han har tagit över papparollen, även om vi är osams ibland så ställer vi alltid upp för varandra
Han presenterar oss som sina barn och våra barn som sina barnbarn.
Han är just nu den enda morfar mina barn känner till, men när dom blir äldre kommer dom få veta om sin andra döda morfar.

Jag har en "styvmamma" eller vad man sak kalla det, minns bara hur elak hon var när jag var liten och är glad att min biopappa valde att säga upp kontakten med oss så jag slapp träffa henne.

Det här kommer att bli ett låååååångt inlägg! Har aldrig skrivit av mig om min styvfar innan.. Tack för/ifall ni läser!

Min mamma träffade min styvfar för ca 8-9 år sen. 
Han är en väldigt stel och konstig person. Han har sina skämt som vi kallar "(hans namn)-skämt) Vilket definerar honom väldigt mycket. Alla mina vänner tycker att han är läskig, konstig och obehaglig. Han är liksom inte tuff eller skrämmande, han är väldigt fjollig så dom är liksom inte rädda för honom. Han kan seriöst inte ens göra illa en fluga. Bokstavlig talat.

När jag var 10 år så var jag väldigt lätt påverkad, vilket hade varit ett perfekt tillfälle för honom att hamna på min bra sida. Men det försökte han aldrig. Missförstå mig inte, han är väl en snäll person och trevlig mot alla.. 
Men han är oerhört barnslig, bortskämd, tjatig och jobbig.. Allt handlar alltid om honom, vad han tycker om och inte tycker om.. Vad han vill och inte vill, och alla ska bara anpassa sig. Han blir väldigt obehagligt närgången när han dricker (alltså när han väl blir full) det händer inte så ofta att han blir så full, men när han blir det vill jag inte vara i närheten.
Jag bor hos min mamma och honom då hon har vårdnaden så jag kan inte "välja" att åka hit. Med tanke på det du skrev "onödigt ont".  

Han har aldrig brytt sig om oss 4 barn direkt.. Han har aldrig velat ha en relation med oss eller ens direkt försökt. Jag kramar aldrig han, förutom när han fyller år, jag fyller år (tackar för present eller liknande) och jul.
Han har ställt upp för mig en gång, när jag söp skallen av mig, tappa medvetandet och spydde i 4 timmar, då hjälpte han mig och satt med mig så att jag kunde spy och höll hinken osv. Vilket jag verkligen uppskattade.
Utöver det så är det inget. Förutom att han köpt ut en gång till mig när jag var 12 haha.. Rätt shyst.
Jag kan aldrig prata med honom om något seriöst. Om vi pratar, så är det skämt eller oseriösa frågor, eller vart mamma är någonstans osv.

Han har gjort väldigt stora misstag som har gjort att jag tappat respekten för honom. Bland annat så ville han slänga ut min vän när hon var ca 10 år, för att hennes mamma var sen för att hämta henne.
Vi bråkade också någon gång, och jag skulle dra ut, då tog han tag hårt i min arm, och jag sa att om han någonsin gör så igen så skulle jag slå honom, var riktigt jävla förbannad. Var nog ca 10-11 år då, tror att det hör ihop med att han ville slänga ut min vän. 

Han kan heller aldrig ta något med mig eller mina syskon, han går alltid och gnäller till mamma, vilket jag inte tycker om (alltså om han anser att jag gör något fel). Jag tycker med tanke på att vi bor ihop så ska han kunna ta det direkt med mig. Klart jag hade blivit små sur om det var något jag inte höll med om, men jag hade haft respekt för honom iaf. Han försökte nu för ett tag sen, och då kunde han inte ens vara seriös när han pratade med mig, och var allmänt stel och liten..
För några veckor sen så råkade jag slarva bort en fjärrkontrolls lucka (3 cm lång och 1 cm bred) och han blev galen.. Jag letade efter den i flera timmar på hela mitt rum, och jag möblerade t.o.m om för att det skulle bli lättare. Jag tog ut mattan, kollade i alla lådor, mitt skrivbord, alla hörn och kanter. Men jag hittade fortfarande inte den.. Han blev förbannad, men frågade bara mig "har du hittat luckan än?" med en irriterad röst, och slängde allt istället på mamma. Mamma fick all skit och fick höra på hur förbannad han var, så hon var arg på mig. Jag och mamma kunde inte ha en konversation längre, vi bråkade bara hela tiden.

Det slutade med att jag kommer att få betala 400kr för en helt ny fjärrkontroll. Det gjorde mig riktigt förbannad iom att hans son hälsade på här en gång för många år sen, och hackade med en sked i vårt köksbord så att det blev en massa hack och märken i bordet, han fick en utskällning.. Och den här luckan höll på i veckor. Då var det droppen för mig. Med allt han sa om min vän, en sak han sa när han var full (jag fick gå därifrån för att jag kände att jag inte kunde kontrollera mig längre, då jag ville slå ner honom. Skakade i hela kroppen), med hur han är, hur lite respekt han har för andra. 

Tex^ [Om han somnar på soffan på dagen (han brukar göra det när han inte mår bra) så håller jag mig undan ifrån den våningen, jag äter inte, och stannar på mitt rum tex. Jag smyger när jag väl är där uppe, jag säger till alla att vara tysta för att han sover, jag svarar i telefonen direkt ifall någon ringer osv. Och är väldigt tyst..
Men dom få gångerna jag somnat på soffan när jag varit sjuk eller trött och inte hunnit förflytta mig, då sätter han sig bredvid mig, och sitter och kollar på tvn på hög volym. Samma ifall någon annan ligger där.. Han visar noll respekt och hänsyn! Han kan inte gå någon annanstans och kolla tv (då vi har fler tv apparater.) 

Dessutom så kan man sitta och kolla på ett program på tv:n. Jag sitter aldrig vid tv:n, (använder alltid min dator till att kolla serier.) Men när jag väl sitter där, och är mitt uppe i ett program så kan han ta fjärrkontrollen ifrån mig och säga "Nu börjar tennisen! Jag ska kolla på det" Eller "Bytar du kanal nu, för nu ska jag kolla tennis/något program". Dessutom så brukar han ha igång vår tv på nedan våningen och lyssa på höööög musik eller kolla tv/film, och sen ha tv:n på mellan våningen. Men om han sitter på nedan våningen så tar jag ju tvn där uppe då jag vill kolla på något, och då kommer han upp och säger att han ska ha den. 
Sen när jag går ner istället så har han igång steron och har i en cd skiva eller liknande (pausad) så jag inte får byta. Och allt jag får göra, är att gå därifrån och inte säga ett ljud. Om jag då inte säger att jag har tv nu, och snart är klar, då blir det ett liv för att HAN ska kolla på något, NU. "Det funkar ju inte, för jag ska kolla på det nu." Har han sagt. 
Sitter jag och kollar på något, och han ser det. Sen så springer jag snabbt ifrån för att jag behöver gå på toa eller liknande, så sitter han där när jag kommer tillbaka. Säger jag att jag har tv:n och kollar på något som slutar om ... minuter, så säger han "Men ... börjar nu".
Jag får inte ens se färdigt ett program som har 5 minuter kvar, om tennisen eller annat börjar då. "Det börjar nu, så det går inte".

Går han iväg, och jag tror att han är klar, och sätter mig vid tv:n så "Slår du om igen till 4an."

Sen när min bror sökte jobb på espresso house (Han är en otroligt trevlig, rolig och snäll kille, väldigt utåtriktad, pratar med alla, hälsar, ställer upp, är charmig och alltid glad. Får ALLA att känna sig bekväma med honom (alla älskar honom). ) så sa min styvfar "Han kan ju inte börja jobba där, man vill inte ha en servitör som är så ofräsch, då vill man inte komma dit". Med det så menar han att min bror är överviktig för tillfället.
Hans försvar var, när mamma och jag blev arga på honom, att "nej, men han kommer ju inte orka gå fram och tillbaka". HAAA! Riktigt dåligt försvar till hans dumma, onödiga kommentar! Han har inga problem med sin kondition, han blir inte så lätt andfådd. Jag blir lättare andfådd än vad han blir! Och jag är "normal".
Visst att han är överviktig för sin längd, ålder och kroppsform. Men han har inga problem med sin kondition (dessutom höll han på att gå ner i vikt) och han har en riktigt bra hygien, ser aldrig sliten ut. Är alltid pigg, allert och pratglad och trevlig.

I vilket fall som helst, har fått gnälla av mig lite nu.. Haha.. Har så mycket att säga om min styvfar, och har aldrig vräkt ut mig såhär!

Men som sagt, jag har ingen relation till honom, jag pratar i stort sätt aldrig med honom (säger hej till honom när han kommer hem, för att mamma inte ska bli sur eller ledsen och svarar endast på frågor om han pratar med mig.) Kan inte prata med han om mina problem, jag vet inte vad jag känner för honom faktiskt.. Just nu, är jag fortfarande arg på honom, jag har tappat all min respekt för honom och är så trött på honom. Vilket jag ska försöka ändra på för mammas skull, så att hon inte sitter emellan och har en dotter som inte tycker om sin styvfar.
Men om man tänker tillbaka något år, så tyckte jag om honom. Jag har aldrig och kommer aldrig älska honom. Han är inte taskig (alltså riktigt taskig mot alla), han gör inte illa min mamma, eller sårar henne. Han är ärlig mot henne, köper blommor till henne på deras årsdag eller födelsedag, och bjuder med henne utomlands. Han behandlar henne bra, och därför så ska jag försöka tycka om honom igen efter allt han sagt och gjort. Han älskar min mamma och min mamma älskar honom. Om han någon gång hade sårat henne, ljugit för henne eller gjort illa henne.. Så hade jag slått ner honom. Om han hade skadat henne, så hade jag dödat honom. Men så länge han behandlar henne bra så. 

Jag önskar verkligen att han hade velat ha en relation med oss, verkligen engagerat sig och pratat med oss osv. Jag hade velat ha en styvfar som en extra pappa som jag hade kunnat älska och prata med om problem och sånt. Jag önskar att det hade varit på ett helt annat sätt. Men tyvärr har det blivit såhär.
Jag visste inte att man kunde älska sin styvfar/styvmor förrens jag fick reda på att min låtsas syster (min pappas frus barn) älskade min pappa. Och bad om att få kalla honom "pappa".  Att se hur han kört henne till sjukhus, hämtat henne hos vänner eller liknande, hjälpt henne med hennes problem, tröstat henne när hon varit ledsen och alltid funnits där för henne.. Gör ont. Speciellt när jag inte har honom i mitt liv.. Han finns aldrig här för att torka mina tårar, att hålla om mig när jag varit ledsen, att hjälpa mig med problem. Det är riktig smärta. Även fast han bara är ett "samtal iväg" så hjälper inte det. Jag vill ha han här. Hos mig. Min pappa. 
I vilket fall som helst, så önskar att jag hade kunnat ha det så med min styvfar som min låtsas syster har det min sin (min pappa).  

Min bonuspappa älskar jag. Han är mig lika kär som min riktiga pappa, han är min bonuspappa i hjärtat trots att han och min mamma inte längre är gifta.

Han kom in i mitt liv när jag var 7 år och han såg det verkligen som en bonus att få mammas barn i sitt liv. Han hade inga egna barn men fick sedan en dotter med min mamma. Han har aldrig gjort skillnad på sin biologiska dotter och sina bonusbarn.  

Han tog plats i våra liv, blev en viktig person för oss, skapade en egen relation med oss som inte bara var genom vår mamma. Han tog hand om oss på olika sätt typ läste godnattsaga, hjälpte med läxan, följde till skolan, lekte, pratade, ja allt. Han blev en till viktig vuxen i våra liv. Han sa också ifrån om vi betedde oss illa, deltog i uppfostran eller vad man ska kalla det. Vi blev snabbt en familj, alla var med på lika villkor.

Så till den andra sidan... Min pappas fru.

henne kallar jag inte bonusmamma, hon är pappas fru och ingenting annat för mig. Hon kom in i pappas liv när jag var 14 år, hon hade två egna barn och gillade inte att pappa hade haft ett liv med en annan kvinna och hade barn som var hans sen innan. Hon införde snabbt barnfri tid då inga barn fick vara hemma, då skulle hon och pappa vara ensamma. De gjorde nästan allt på egen hand och lämnade oss barn utanför, särskilt pappas barn som hon hade svårt för. Hon måste ha varit svartsjuk på oss, jag vet inte, jag tänker så nu när jag är vuxen.

Hon ville inte att pappa heller skulle delta i våra liv som han gjorde innan han träffade henne. När han ville gå på tex våra matcher eller uppvisningar i skolan eller sånt, så kunde hon komma med förslag som tvingade honom att välja mellan henne och oss. Och han valde allt oftare henne, tror att hon utövade ganska stor utpressning i det fördolda.

Hon visade ofta att vi inte dög, att vi var ouppfostrade och inte lika bra eller älskvärda som hennes barn. Vi fick aldrig nämna mammas namn eller berätta om saker som vi gjort med mamma. Min pappa hade inget otalt med mamma så för hans del var det inga problem att prata om mamma. Men nya frun ville väl låtsas att hon var den enda, någonsin. 

Nu i vuxen ålder har jag väldigt dålig kontakt med pappa och hans fru. Hon har liksom tvingat honom att välja bort oss. Vi träffas sällan och jag tycker inte alls om henne, och hon tycker ju inte om oss heller. Det gör mig jätteledsen och jag kände mig väldigt sviken när jag var yngre. Nu tänker jag att det är hans förlust.

Han träffar nästan aldrig sina barnbarn heller, men de umgås med hennes barn och barnbarn. Så på nåt sätt har det blivit min bonuspappa som ersatt min pappa både som pappa och morfar till mina barn. Tråkigt, men inget jag har kunnat göra något åt.