Be om hjälp av alla som har varit i liknande krissituation!
Jag är gravid i vecka 20 och har hamnat i en krissituation! Jag och min fästman träffades för knappt 6 månader sen.
Allt var så bra i början. Vi blev kära i varandra och diskuterade tidigt att vi ville bilda familj och skaffa barn. Med tanke på att jag hade passerat 35 och han 45 kändes det helt rätt att ha serösa samtal om både familj och barn redan från början.
Vi trivdes jättebra ihop och han föreslog att jag flyttade in hos honom. Trots att jag tyckte var lite för tidigt flyttade jag in hos honom och snart kom hans frieri och vi förlovade oss. Knappt 2 veckor efter förlovningen fick jag veta att jag var gravid och då sa jag upp min hyresrätt. Redan från början av graviditeten fick jag mycket problem med illamående och extremtrötthet medan 4 besvärliga urinvägsinfektioner i rad och tillföljd av antibiotika behandlingen, besvärliga svampinfektioner turades om. Under tiden hade vi som alla andra par våra bråk och diskussioner både om stora och små saker. Inget dramatiskt eller traumatiskt enligt mig utan det man diskuterar till vardagen när man är ett par. Han däremot tyckte att våra diskussioner var obehagliga och förklarade sig att det beror på att han har haft en mycket besvärlig barndom som har lämnat djupa spår i hans liv och som gör honom extrakänslig för bråk och diskussioner.
Jag försökte verkligen ta hänsyn till det men det var omöjligt att inte diskutera saker och ting när man är i ett parförhållande. I ingen av våra diskussioner var jag en omöjlig person utan försökte att vara en god lyssnare och ha förståelse men försöka säga vad jag tyckte ändå. En dag kom han hem och sa att han vill separera och han vill att jag flyttar ut så snart som möjligt. Att han inte orkade och mådde jättedålig.
Det har gått snart 20 dagar sen dess och jag har försökt att prata med honom flera gånger och har tom sagt att även om han tycker att felet är enbart mitt är jag berädd att förbättra mig och vill göra vad jag kan för att det ska bli bra mellan oss, att han ska ge mig och barnet en chans till men han tycker att det är försent. Han pressar mig oerhört mycket för att jag ska flytta och trots att han säger att han vill göra allt för barnet vill han verken ge en chans till oss, ta det lugnt tills jag hittar en lägenhet eller hjälpa mig att hitta nåt boende. Han har efter flera försök äntligen har gått med på att följa med till familjerådgivning UTAN några krav att han ska ändra sitt beslut men har varit flera gånger på väg att avboka tiden. Jag som alltid har varit självständig och kämpat mycket för olika saker i livet känner mig total förkrossad och vet knappt vad jag ska göra med ett brustet hjärta, ett barn i magen och utan bostad. Jag har ibland tänkt att det här är kanske en krissituation och att han kommer att inse det snart och att jag ska ha tålamod men hans press på mig är alldeles för stor och jag mår mycket dålig av det och vet inte om jag ska eller jag kan ha tålamod. Känner någon igen sig i situationen? Tar gärna emot alla tips!