Vanlig oro?

Jag upplever att min sambos intresse av att ta ansvar för och umgås längre stunder med vår 5 månaders baby är... inte svalt men begränsat.
Han kan ringa hem och säga att han längtar efter henne och ibland blir han avis över att hon ger mer respons gentemot mig än mot honom. Samtidigt gör han inget för att förbättra deras relation.  Han verkar inte förstå att ju mer tid och energi han lägger ner på henne - desto mer kommer han få tillbaka!

Han engagerar sig en stund, fyller SITT behov av att umgås och sedan är det som att hon inte är intressant längre. Han grejar med sin ipad, sin dator, mobilen eller ställer sig och lirar gitarr. Hon hamnar i andra hand. Får sitta och gnissla och gnälla för sig själv...

Vi har diskuterat detta och jag kan förstå att det inte är lätt att "ta för sig" när han är den som jobbar och jag har det huvudsakliga ansvaret för henne. Han har, fram tills det att vi fick barn, varit helt ointresserad av barn och har ingen vana av att umgås med barn. 
Han ställer alltid upp när jag ber honom om hjälp men han känns just också som en "tillfällig hjälp" och inte som någon som vill ta mer ansvar.  Jag blir både ledsen och orolig över att han så snabbt tappar intresset och lämnar över allt ansvar till mig. 

HAN ser inga problem i att umgås med sin dotter samtidigt som han grejar med sin ipad, men JAG tycker att han, den lilla tid som de umgås varje dag, borde kunna vara mer närvarande i nuet.  Datorn hinner han ju sitta vid timmavis sen! (Han kommer vanligtvis hem runt 17:30-18:00 och hon lägger sig runt 19:30-20:00.)

På helgerna försöker jag se till att vi umgås tillsammans och ge honom mer ansvar. Men oftast blir det ändå jag som har huvudansvaret och den som måste säga till om blöjbyte etc. 

Har jobbiga funderingar om hur det ska gå i sommar och höst när han är pappaledig. Då kommer de ju att umgås betydligt fler timmar/dag. Är orolig över att han ska tycka att det är tråkigt och att hon kommer att märka det. Att han kommer låta sina behov (av att sitta vid datorn och greja med sin ipad etc) gå före hennes behov av att stimuleras med lek och bus. 

Jag vet, det är hans förlust om han inte engagerar sig. Hon kommer att ty sig till mig och inte honom. Men jag ser det också som så att det är hennes förlust. Jag är rädd för att hon kommer att växa upp med en pappa som är här men ändå frånvarande. 
Jag vet också att jag inte kan förändra honom. Har han inte intresset så har han inte. Och jag vill inte att han ska engagera sig mer för min skull - utan för hennes.

Är detta en vanlig oro hos "nyblivna" mammor? 

Är jag orolig i onödan? 

Kommer pappaledigheten att få honom att vakna upp?

Kan det bli bättre när hon är lite större?