världens tråkigaste sexliv?
Mitt sexliv är fruktansvärt trist och enformigt. Min fru tar aldrig initiativ till att ha sex och när vi väl har det blir det mest bara något slentrianmässigt som man försöker få överstökat så snabbt som möjligt.
När jag tar initiativet blir jag oftast avspisad med ”inte ikväll, en annan kväll” och efter ett tag tröttnar man på att försöka. Resultatet är att vi bara har sex 2-3 gånger i månaden. När vi väl har sex är det ALLTID likadant, samma plats, samma upplägg och samma ställningar. Om vi någon gång bara kunde göra det i duschen eller i soffan eller vad som helst som gör det annorlunda…
Ibland gör jag nya grejor eller försöker få henne att testa nåt nytt. För det mesta tycker hon bara att jag är konstig och vill inte prova, eller så säger hon efteråt nåt i stil med att det där var väl inget speciellt och så är vi tillbaka i samma gamla slentrian-sex igen. Ett annat problem är att i och med att vi gör det så sällan så blir det lite svårt för mig att hålla igen när det väl blir av.
Jag har pratat med henne om detta och hur jag upplever vårt samliv ett par gånger, och då har det blivit bättre under en kort period, men ganska snart har hon fallit tillbaka i det gamla mönstret igen. Jag har också provat att inte ta initiativet alls. Resultat: Ingenting på två veckor, sen bara frågade hon en kväll ”Ska vi inte mysa snart?”. Det var allt! Jag vet inte om hon räknar den frågan som att ta initiativ, men det blev inget den kvällen heller. Det intressanta var att när jag tog upp hur jag upplever vår situation så tyckte hon att allt är ok och att vi har det härligt tillsammans även om hon höll med om att det blir av lite väl sällan.
Jag inser att givetvis att allt det här inte bara är min frus fel utan även jag måste ändra på något för att detta ska bli bättre. Dock håller jag på att bli tokig då det känns som om jag provat nästan allt för att få rätsida på detta. Jag älskar verkligen min fru, men att fortsätta så här resten av livet känns inte lockande. Faktiskt är separation det enda realistiska alternativet just nu om inte något ändrar sig snart. Att träffa någon annan vid sidan av är inte riktigt min stil då jag helst inte vill gå bakom ryggen på någon, allra minst min fru. Men det kanske är ok i ett läge som detta?
Känner någon annan här igen sig i detta eller har upplevt samma sak? Skriv gärna tillbaka om tankar och funderingar. :)
Barnen är ju väldigt viktiga och allt är verkligen inte svart/vitt här i livet. Ingen annan än du kan avgöra vad som är värt att prioritera främst i ditt liv, men när du har alla kort på bordet kan du själv välja utan att bli bitter när du senare i livet tittar i backspegeln.
